Helgen spenderade vi i Blaiken och äntligen är det vinter även i norra Sverige! Mamma fyllde 60 så vi hann fika stora mängder "go-fika" och träffa många gamla släktingar, vänner och bekanta från byn. Mycket trevligt! Dessutom klämde jag förstås in två slädturer i dagsljus. Skoterleden var inte uppkörd alls i år (annat än nån kortare delsträcka) så hundarna fick pulsa sig fram, men det var inte speciellt djupt med snö. Draghundar är ganska smarta små djur, och en klok ledarhund lägger alla skoterleder mm på minnet. Nu är det ju t.ex minst 7 månader sen vi körde i Blaiken senast, men hundarna kommer ihåg var lederna går, så det räcker att styra in dem åt rätt håll, och sen följer de leden genom skog, över myrar och kalhyggen, ända tills man kommer till en korsning. Många gånger hinner jag fundera själv om vi verkligen hamnat rätt, och så vips dyker ett rött kryss (som markerar skoterled) upp.

Rotax

Kaela njuter av snön

Ett stilla vackert snöfall höll oss sällskap och vi körde i 1,5-2 timmar ungefär under lördagen. Jyckarna var ivriga och glada, och de två skogsfåglar vi såg gjorde inte saken sämre. Ivrigast av alla var nog Mintu, han ville knappt stå still ens när vi pausade för att vända, alltså efter ett rätt rejält fyspass med tanke på spannets halvtaskiga kondition just nu.

På lördag kväll firade vi mamma och fyllde huset med fika och människor. De yngre hundarna fick vara ute i sitt "hotell" i snickerboa, medan Giela låg uppe på mitt rum och sov i lugn och ro. Sen när alla åkt hem kom hon ner och tiggde lite "Tjälknöl", inte ser hon väl hungrig ut vår lilla tant?

Söndag kring lunch var det dags för körning igen, och vi styrde åt andra hållet för att få lite variation. Isen är alldeles för ny och svag för att vara användbar ännu, och leden upp mot fjällen hade varit väl så tung helt utan spår och med stadig uppförsbacke i nån mil. Här passerar vi ena sidan av vackra Kyrkberget.

Det hade kommit mer snö under kvällen och natten, så spåren var tyngre och underlaget dessutom mer ojämnt. Jyckarna skottade i alla fall på fint och snödjupet var inte värre än att det sänkte farten lite. Leden mot Tärnaby går bitvis längs den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby, som nu ser ut som en smått igenvuxen och väldigt smal liten grusväg. När vi körde där och "bröt spår" så tänkte jag lite på alla de som gjort samma sak tidigare. Där har nog inte varit så många hundspann, men gott om hästtransporter som kämpat sig fram i rejäl snö (inget lyxföre som vi hade idag) långt innan plogbilar och vägpinnar kom till. Visste ni att det fanns snöskor till hästar på den tiden? Enligt utsago så ska många hästar har blivit riktigt duktiga på att gå med snöskorna och ha tyckt att det var riktigt roligt, när de lärde sig hur det fungerade.

Nu fick vi istället ta fram sockar till Kaela och Nalle som båda fick små sår på sidorna av trampdynorna, av ett lager skarp snö som gömde sig under allt det mjuka på vissa sträckor.

Mintu, min kloka ledarhund

Kaela, också en klok ledarhund med riktigt bra spårminne

Nalle, en kämpe i wheel (längst bak)

Rossi

När vi kört en bit bortåt så hände plötsligt en underlig sak...som faktiskt hänt en gång förut under alla år som gått. Plötsligt tvärnitade ledarhundarna, och hundarna bakom dem, och sen hundarna längst bak också. Alla sex stod med nosarna långt ner i snön och rotade och slet. Det som göms i snö behöver inte alltid komma fram av tö, det kan också handla om att ett helt vanligt hundspann passerar över. Det som gömts var i det här fallet en massa slaktrester från något slags djur, mitt "under" skoterleden. Kaela tuggade ivrigt på en stor bit frusen vom, och kalaset hade kunnat vara en succé om det inte varit så att jag hade andra planer för dagen. Det krävdes viss övertalning innan jag fick med mig hela gänget vidare, men lite snacks är ju inte så dumt förstås. 

Resten av turen flöt på utan nya fikapauser, och vi körde i närmare 2 timmar. Efter det var det dags att packa in oss i bilen och åka mot Boden igen, efter en härlig helg för både hundar och tvåbenta. Det verkar i alla fall som att vintern är här för att stanna och det känns riktigt bra. Trots allt är det mindre än 5 månader innan det är dags att ställa undan släden för oss som bor nära kusten. HUGA!