Idag åt vi middag framför TVn och Silva var så nyfiken att hon fick hålla sig i hallen och ha ett kompostgaller mellan sig och maten. Hon löper nu och är lite knasig, så under flera timmar fick vi lyssna till henne medan hon förklarade hur SYND det var om henne som inte fick vara nära maten. Och när hon betedde sig som hon gjorde, så var det ju inte direkt läge att ta bort kompostgallret heller. "Gå och lägg dig" resulterade bara i en liten lov in i köket och sen var hon tillbaka igen på en grisblink! Tur att det snart går över...

Igår när vi åkte hemåt efter jobbet kände jag mig lite jäktad. Tanken var att köra hundarna men jag hade en liten hög med små "måsten" som jag kände att jag ville klara av först. Efter veckans resande med jobbet var det en del som inte hunnits med. Som tur var har jag en mycket klok sambo som erbjöd sig att fixa alla måste så att jag kunde åka ut istället. Han är världens bästa på så många sätt!

Detta blev årets första slädtur direkt från gården men eftersom vi inte visste statusen på några leder/isar så startade vi efter byavägen istället för ut mot leden som går över isen. Sen letade vi oss in mot skogen och fick börja pulsa i den hyfsat odjupa (dvs det gick ganska lätt) snön. När vi närmade oss en av lederna gav jag hundarna kommando "vänster" och sen tuffade Mintu och Kaela på längs skoterleden upp mot ett litet berg, över ängar, genom skog och över kalhyggen. Med tanke på snön och det ojämna underlaget och de återkommande uppförsbackarna blev jag glatt överraskad när hundarna ändå orkade hålla fin fart och alla kändes riktigt pigga och taggade, sådär lite extra liksom!

Löptikarna Silva och Rossi var förstås tvungna att göra små kisskontroller av varandra ibland

Leden genom skogen har jag inte använt sen förra vintern, och jag måste säga att jag inte kände igen mig helt alla gånger. Landskapet ändras ju mycket när snön kommer och tynger ner vissa grenar, några träd har fallit osv. Vi hade det i alla fall riktigt bra där ute i skogen, jag och mina hundar.

Sen kom vi ut på ett stort kalhygge och där hade fler stora träd rasat rakt över leden (ännu fler än förra året) Vi stannade vid det första och jag funderade om vi skulle tråckla oss till höger eller vänster om den långa tallen, som varken gick att köra över eller under, medan jag lyste med pannlampan på våra olika alternativ. Medan jag funderade så skred Mintu till handling och började dra spannet åt höger, så jag släppte bromsen och lät honom sköta jobbet. Mycket riktigt, han tog oss närmare ett område där tallen var lägre, hoppade över där, slog sen en lov på 50-60 meter runt ett område med mycket sly kring leden och vände sen tillbaka åt vänster när framkommligheten blev bättre. Så, nån minut senare var vi åter ute på den okörda leden utan att jag behövt säga ett enda ord, och nog värmer sånt mattehjärtat lite extra.

Det här året känns det verkligen som att allt fallit på plats ytterligare lite extra. Både Mintu och Kaela har ju varit duktiga ledarhundar redan tidigt och jag har länge varit nöjd med mitt gäng, men snart fyller Mintu 4 år (och Kaela 5 i april) och det märks att de verkligen mognat i ledarrollen och helt enkelt är ännu säkrare, ansvarsfulllare och klokare. Hela teamet är vuxet och alla hundar är samkörda, nu var det ju över ett år sen den "nyaste" av dem flyttade in. Jag säger det varje år, men jag tror det är helt sant denna vinter - det här kommer att bli den bästa vinter nånsin!

Så, när jag stod där och gled fram genom snön (både på marken och i luften) och kände mig helt hemma i mitt rätta element (oj som jag längtat) nu när äntligen snön ger oss möjlighet att köra där vi vill, och inte bara på grusvägar, så slog det mig...hur tänkte jag egentligen? Tidigare i år har jag ju sagt att jag ska ta en paus från draghundar när de jag nu har lämnar oss, inte för att jag vill sluta utan för att jag vill kunna ha en period med lite mer frihet att göra annat. Jag har trots allt haft minst 2 hundar (oftast betydligt fler)under de senaste 11 åren, dvs sen jag var 21. Hur tänkte jag då? Hur skulle jag kunna vara utan det här? Slutsatsen blev att jag kanske har ändrat mig ändå...Ett lagomt 6-spann av älskade små vänner vill jag inte tänka mig att vara utan. Hur det sen blir, det får vi sen om 8-10 år när mina 5 yngsta är gamla pensionärer.

Eftersom hundarna skötte sitt jobb i spannet så bra behövde jag knappt sätta en enda fot i marken under timmen vi var ute, så jag kom hem fräsch som en nyponros. När jag lastat in hundarna tog jag ut Giela och Silva (hon fick dubbelmotion) och selade på dem framför sparken. Jag har inte använt min spark på många år, och OJ så vinglig den kändes när man vant sig vid släden! Tänkt att jag för 5 år sen ungefär körde 3-spann med den, och att en av hundarna var min stolta starka Gakkon med en vilja av stål. Måste ha varit rafflande!

Nåja, även om en av Vittjärvsborna jag passerade ropade "Det där är ju fusk!" så fick jag min beskärda del av motion. Giela drar ibland när hon vill. Silva är en lat draghund som gillar fart men inte så gärna sliter hårt. Jag fick alltså sparka på i stort sett hela tiden, och sparken böjde sig som en korv och den kärva nysnön gjorde glidet rätt värdelöst. Vi hade en rolig timme ute på de oplogade men körda vägarna i Vittjärv, men när vi kom hem hade jag bra puls en lång stund och var helt blöt i svett. Självklart hade jag ju lika många lager kläder och lika stora skor som under slädturen...hmm....

Snön fortsätter falla och det har nog kommit närmare 15-20 centimeter till under natten. Hundgårdarna är nästna igensnöade och skaften på mina jobbskor (som går en bit upp på smalbenet) räckte inte riktigt för att hindra snön från att ramla in när jyckarna fick frukost. Underbart! Den här helgen ska vi ut på äventyr!!!