Idag var vi lite sega med att ta oss iväg. Klockan var efter 12 när jag började sela ut hundarna så för säkerhets skull packade jag ner pannlampa och lite andra mörker-grejor. Det börjar ju mörka kring tvåtiden nån gång redan. Giela fick vara hemma även idag. Vi körde mot fjället men precis som igår gick det väldigt långsamt och segt för hundarna. Alla jobbade dock på fint så vi fortsatte vår klättring uppåt, långsamt, men stadigt. Från oss och till Blaikfjället är det en klättring på över 400 meter och de ständiga backarna i kombination med dåligt glid gjorde oss till ett av världshistoriens långsammaste "spann på skoterled" tror jag! Det gick löjligt sakta men farten var i alla fall stadig...

I -15 grader var det ganska bekvämt och trevligt att glida omkring helt lugnt i allt det vackra. -15 är den perfekta temperaturen för både hundförare och hundar - tycker i alla fall jag! När man kör sakta har man dessutom två stora fördelar: 1) Mycket lättare att fotografera! 2) Man slipper fartvinden och förfryser inte ansiktet lika lätt!

När det började skymma var vi en bra bit från toppen men med pannlampan nerpackad hade vi ju inga tider att passa, utan fortsatte uppåt med vackert skymningsljus i ryggen.

Precis när terrängen började plana ut och vegetationen blev glesare, och vi närmade oss "Storfjällsmyran" så tittade månen fram! Den var inte riktigt full men väldigt nära, och riktigt vacker. Den höll oss sällskap en kort stund på vägen mot kalfjället. Sen försvann den in bland molnen och syntes inte mer.

Bakom granarna ser men den lilla "bullen" som är Blaikfjället

När vi kommit upp ovanför trädgränsen hade det börjat skymma och vi nöjde oss med utsikten där, utan att åka ända fram till den högsta punkten. Vi hade redan varit ute i 2,5 timmar enligt klockan! Samtidigt kändes det riktigt bra att få till säsongens första fjällutsikt efter en så tung och långsam tur. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop!

 Mintu börjar bli riktigt vass på att vända spannet på kommando, vilket är väldigt praktiskt många gånger. Den torra pudersnön fastnar väldigt lätt i tasshåret så när vi vände passade jag på att rensa alla 24 tassarna från isklumpar ännu en gång. Sen tittade vi lite på utsikten. När vädret är bra så ser man 7-10 mil eller liknande härifrån, men nu såg vi inte ens randen av fjäll vid horisonten. Ändå kändes det rätt mysigt att stå där uppe i skymningen och titta ut över vidderna tillsammans. När vi kommer upp ovan trädgränsen, sommar som vinter, så börjar mina hundar alltid att spana och speja och ser väldigt nöjda ut.

Vägen hem gick mycket snabbare (förstås) och efter ett tag fick pannlampan komma fram för att jag skulle se hundarnas rörelser ordentligt. Isklumpar i tassarna kan komma snabbt ibland och märks oftast på hundarnas rörelser som blir lite orena. Kaela var extra drabbad denna tur och den som oftast behövde få tassarna rensade av mattes varma (som sen blev kalla) fingrar.

På vägen ner såg vi flera ripor i full vinterdräkt. De första kom innan jag tagit upp pannlampan och jag märkte det på att hundarna gasade på och tittade ut över myren på höger sida medan de galopperade längs spåret. Det vita på fåglarna smälte effektivt in i snön så det enda jag såg var svarta små streck som viftade fram. =)

Efter över fyra timmar på spåren kom vi hem glada och nöjda lagomt till middag. Jag hade trott att hundarna skulle vara riktigt trötta. Även om det gick väldigt sakta så hade de ju ändå sprungit i fyra timmar i sträck (förutom is-borttagar-pauser). Istället kom hela gänget in i köket med stora leenden på sina ansikten, och Mintu började direkt med bus och hämtade sockar och vantar som han hittade. Nåja, det känns ju alltid bättre att komma hem med pigga hundar än dödströtta - men lite förvånad blev jag allt!

Imorgon är sista dagen i Blaiken för denna gång och en kortare slädtur har vi tänkt hinna med, den fjärde dagen i rad blir det, innan plikten uppe i Boden kallar på oss igen.

Julafton är ju bara en vanlig dag bland andra enligt hundarna, och ska självklart innehålla lite roliga äventyr för dem om möjlighet finns. Jag selade ut hundarna efter lunch och planerade en lagom tur som skulle hinnas med före Kalle+dusch. Snön kändes rejält kärv under medarna, och i ärlighetens namn så kanske de borde bytas eller vallas snart. Vi fick en långsam men fin tur på nästan 2 timmar, med gott om fototillfällen.

Rotax

Dagens kloka ledarhundar, Mintu och Rotax

Silva

Snö, yummie!

Team Gul, Rossi och Nalle i wheel

Team Gul

Team Grå, systrarna Kaela och Silva

Team Svart, Mintu och Rotax

Snart hemma igen

Tant Giela uppskattar inte de mjuka spåren vi har än så länge, och står hellre över slädäventyren just nu. Istället fick hon en promenad på byn men med -23 grader så ville hon inte vara ute speciellt länge trots täcke på ryggen. När Giela var ung så var hon inte helt enkel att ha lös. Hon hade mycket spring i benen och mycket jaktlust, och lust att söka djur. Nu är hon betydligt mer bekväm av sig och även om hon springer som vinden när hon sträcker ut så håller hon sig nära på ett mer naturligt sätt.

Blaikens egen busskur

Vägen ner till byn

Julaftons kväll spenderade vi som vanligt hos moster med resten av släkten och just idag även sällskap av en väldigt söt liten taxkille som heter Nisse! =) Skäggiga hundar har något visst. Efter rätt lagom mängder god julmat delade vi ut julklapparna och jag fick bland annat varma tjocksockar med hundhår i, och ett halsband som lyser/blinkar rätt, att sätta på ledarhundarna. Kanon!