Idag var det inte helt mulet, och dessutom bara -17 grader! Eftersom min kusin Kerry sagt att han kört upp skoterspår ända upp på Blaikfjället, bestämde vi oss för att göra ett toppförsök. Det är ungefär 1,4 mil härifrån till toppen, men mycket uppför och tunga spår, så jag var inte helt säker på hur det skulle gå med mitt löjliga lilla fyrspann och minisläden. När vi kom iväg så var solen redan på väg neråt.

Vi fick följa ett tjusigt skådespel en lång stund! Dessutom var det mer snö ju längre upp vi kom, som det alltid är. Och världen omkring oss blev allt vitare.

Granen till vänster i bilden tycker jag var rätt söt! =) Gulligt när inte bara björkarna bugar för kung Bore. På vägen upp träffade jag mina kusiner Kerry och André som skulle upp med skotrarna och leka lite, och spåren var fina att följa. Hundarna trummade på rätt bra, men i pudersnön gick de ner 3-4 cm i varje steg trots ganska välkörda spår, och när jag själv försökte hjälp till och sparka sjönk jag ner betydligt mer än så. Tur att man hade hundarna och släden!

Till slut såg vi den efterlängtade synen - Storfjällsmyran och på andra sidan - Blaikfjället!

Över myren gick det riktigt tungt i pudret, men hundarna kämpare på fint och snart var vi över. Sen började sista stigningarna upp mot toppen på vårt söta lilla fjäll.

Äntligen uppe! Det tog bara 1 timme och 45 minuter ungefär, men med all stigning så känns det längre eftersom det blir ganska tungt. När vi väl kom upp hade solen redan gått ner, men jag passade på att filma det man ser kring toppen en sväng. Tyvärr ser man inte fjällen i horisonten på filmen, de som är det bästa av allt!

Efter att ha njutit av utsikten en stund (hundarna spanade också för fullt) letade vi oss neråt igen, och neråt går det ju alltid snabbare. Dessutom mötte vi Kerry och André igen, nu på väg neråt, och André och hans skoter fastnade på bild eftersom de kom fram först.

Resten av hemvägen gick fint och det tog 1.15 att ta sig hem bara. Släden höll och hundarna var glada och pigga. Mintu och Kaela var jätteduktiga idag men Rossi slackade titt som tätt och även Silva ibland (!?). Det var smått underligt...får hålla lite koll på henne helt enkelt. Medan vi var borta åkte pappa och Åsa skidor med Giela, så när Gakkon fått en promenad på kvällen var alla nöjda.

Vi passade på att klippa alla klor med tuggbensutdelning efteråt (God Jul hundarna önskar mamma och pappa), och där surnade Silva och Mintu till lite mot varandra när de båda var nära mig och benen. Dumheter! Det blev en snabb men rejäl åthutning och sen fick de lämna rummet och vänta till sist. Silva såg faktiskt ut att smått skämmas när hon äntligen fick komma fram och bli klippt och få ben. En påminnelse om att det är viktigt att tänka på vad man gör, och att det inte är fel att vara lite överförsiktig som jag ibland tänker att jag är, när det gäller mat och ben. Lite humör har de båda två, och Silva vill gärna äga ALLT (fast matte står ju ivägen för det tyvärr). Första gången nånting sånt händer på evigheter, och förhoppningsvis sista gången på länge också.

Nu kallar sängen - gonatt!