Det har töat mycket de senaste dagarna och nu känns det faktiskt officiellt - slädsäsongen är slut! Om ett mirakel inträffar kanske vi kan ta en liten tur nån morgon till helgen då det skulle frysa på, men antagligen inte. I vilket fall blir det inte annat än korta turer eftersom hundarna ska "ner" i kondition nu, å inte behöver springa sträckor på flera mil. Kring en mil vore precis lagomt! Annars blev säsongens sista slädtur den i lördags...

Hundarna själva verkar också ha gått över i sommarläge. Vindskydden är populära året om men det är bara på sommaren som hundarna trängs i dem. Nu börjar det faktiskt komma fram bara markytor och trall i hundgården dessutom, ska bli så skönt när den är snöfri och torr....dvs flera veckor bort.

Silva har för övrigt börjat löpa och det känns som att även de andra är på gång. Rossi verkar vara väldigt intressant enligt vissa hanhundsnosar, så jag gissar att hon kommer därnest. Senast det var löp så pratade jag ju mycket och länge om att knipsa kulor och kastrera... Ingen av våra hanar ska ju nånsin gå i avel ändå, men sen dess har ingenting hänt å nu är det nog i senaste laget om man ska få nån effekt. Hmmm... De äter å de ylar/skriker inte konstant, men energin i gruppen går upp, å tröskeln för att börja låta sänks...

Igår kväll hade vi innekväll med godissök, klickerträning och kloklippning. Godissöket bestod av korv vilket självklart var extra populärt. Filmade en liten film på småtokarna. Rotax visar sig inte från sin smartaste sida, och som man ser på slutet så är Silva ALLTID sist in i det "tråkiga" rummet. Varje gång verkar hon hoppas att jag helt enkelt ska glömma att bort att  stänga in henne där...

En annan sak gjorde lille Silva 4 år däremot jättebra! En av omgångarna så hamnade hon i ett trångt hörn med flera korvbitar. Efter en halv sekund kom även Kaela och Mintu dit och körde ner sina huvuden kring samma korvar, Kaela hade näsan precis vid Silvas näsa och dammsög in alla korvar hon hann! Jag fick hindra reflexen från att gå in och flytta nån, för även om den tydligen sitter sitter kvar från förr i just såna luriga lägen, så påminde jag mig själv om att Silva lärt sig hantera sånt där nu UTAN att ta till tänderna, och visst gjorde hon det - aningen stel i kroppen men inga morrningar eller fulheter alls å när korvarna var slut där så sprang hon glatt vidare. Älskade lilla hjärtat!

Klickerträningen baserades mest på det hundarna ska få lära sig mer om i sommar. Silva och Rossi fick nöta vidare med sökrullen, Rotax, Kaela och Giela fick lite rallylydnad, Nalle fick markera spårpinnar...men Mintu fick istället en resa tillbaka till det förflutna. För länge sen, faktiskt en av de allra första sakerna vi lärde honom, fick han lära sig att gäspa på kommando. Eftersom vi inte gjort det på länge nu var jag inte helt säker på att han skulle minnas, men visst gjorde han det,  även om han fick kämpa lite för att få till det. Han kan absolut inte gå fot, men gäspa på kommando kan han....Börjar med en video från tiden när han var liten, å sen den från igår.

Ikväll blir det kurs igen för Rotax å mig, sista gången av Rallylydnaden. Har varit en riktigt kul och lärorik kurs så det blir lite tråkigt att den tar slut... å andra sidan har vi fått en masssa bra att träna vidare på under sommaren. Sen kommer det snart en långhelg och då ska här städas, sorteras, flyttas hundgrejor, röjas garage...å så tränas hund förstås, å kanske även spelas lite TV-spel.

Glad Nalle innan start

När vi kom ut pendlade snöandet mellan att likna just snö, eller snarare regn. Spåren var mjuka och lite blöta, men den hårda skaren var borta så vi skippade sockarna idag eftersom deras luddiga yta ändå bara hade dragit åt sig snö. Vi körde samma runda igen,  lite över en mil ungefär, men idag gick det tyngre av den blöta nysnön. Vi trivs egentligen bättre på den här typen av spår där hundarna får lite motstånd istället för att allting glider så lätt och åker kors å tvärs, så lite skönt var det faktiskt. Lite som en tidsresa tillbaka till tidigare perioder av vintern när vi pulsade i snön och hade oss.

Lång uppförsbacke

Den vita nya snön lurar en nästan att tro att det är vinter igen. Allt ser så rent och fint ut. Men under den gömmer sig stubbar å stenar och tyvärr kommer den inte att kunna förlänga vår säsong speciellt mycket. Om vädret inte slår om för hårt så åker vi ut även imorgon, men efter det ser det ut att bli mest regn å plusgrader... =(

På senaste tiden har läget i gruppen känts en aning spänt. Inga incidenter, men lite mer laddningar så att säga. Det har känts som att Nalle och Rotax mätt sig lite mot varandra ibland, och jag gissar att detta beror på antågande löp samt att vi dragit ner rätt rejält på motionen efter en bra vinter med fina spår (större delen av tiden). Därför får de nu bara träffas när jag är med, och det var även av den anledningen jag satte dem bredvid varandra idag när vi körde. Att springa tillsammans är ett bra sätt att knyta lite band. En sån enkel sak kommer självklart inte att göra dem till bästisar direkt, men det kan vara en liten del i att lätta på spänningarna.

Jag tog en liten film och just då passade Rossi på att visa ett av sina knasiga beteenden. Som jag tidigare berättat ibland så kan hon fastna totalt för pinnar eller stenar som sticker upp ur snön ute på myrar och ängar. Hon stirrar så att hon nästan ramlar omkull och har väldigt svårt att slita blicken därifrån. Även idag såg hon nånting, och när hon stirrade så lurade hon Kaela att göra detsamma fastän jag är ganska säker på att Kaela inte hade en susning vad hon tittade på...knasbollarna!

Både Nalles och Silvas nacklinor har gått av senaste veckan så idag fick de båda gå utan igen. Jag brukar aldrig behöva byta ut nacklinorna å nu är säsongen snart slut så det får bli ett sommarprojekt. Däremot är jag lite stolt över lillSilva som tidigare var alldeles för nyfiken för att kunna springa utan nacklina. Nu fixar hon det galant! Det bådar gott inför nästa år då jag hoppas kunna knyta nya linor och köra hela gänget med Jeff King-selarna, alltså utan nacklinor till största del.

Trots att vi inte körde så långt kändes Mintu rätt trött när vi kom hem. Har tänkte på det ett par gånger på sistone faktiskt, att han har sett rätt trött ut även på distanser som inte varit jättelånga. Kanske är dags att låta nån spana på hans rygg/bakdel nu igen efter en säsong i arbete, kanske de hittar nåt nytt? Å andra sidan ser det rätt jobbigt ut att springa som han gör, så jag förstår att det tar mer på krafterna. Det är tråkigt att tänka på, men jag har väldigt svårt att tänka mig att han hobbyspringer i spannet vid 11 års ålder som Giela. =(

När vi kom hem fick hundarna varsin rejäl bit lever. Imorse tog jag upp en stor och omärkt köttbit ur frysen för att göra köttsoppa, men såg efter tiningen till min förskräckelse att det var lever! Lever gillar inte jag, men hundarna älskar det förstås, så de fick varsin bit att smågnaga lite på och såg väldigt nöjda ut. Resten av denna dag blir "människotid", kanske till å med lite grillning. Däremot ska vi inte grilla sånt här...

Idag tänker vi dessutom lite extra på en vän som fått ta ett jobbigt beslut med en alldeles för ung hund som pga smärta inte klarar att leva längre. Sista året har så många hundar lämnat oss, å så många som varit alldeles för unga egentligen. Ser man till den biten så har det faktiskt varit ett skitår! 

Snön som kom för nån dag sen har nu börjat smälta men även bildat ny skare några centimeter ovanför den gamla. Vass skare som inte håller för hundarna. Skulle helst köra där nån skoter kört och plattat till allting lite nu, för att spara på tassarna. Vi kommer nog att hinna med några slädturer till men det blir knappast speciellt många. Det är inte alltid det fryser på om nätterna, och eftersom jag jobbar på dagarna så måste ju kylan hålla spåren hårda ända till kvällen. Dessutom måste vi köra bil en bit först så varje tur tar ju mer tid och planering.

Just nu är vi rätt sugna på att börja sökträningen igen men det är snö överallt å de bara fläckarna är inte så stora ännu. Att börja spåra skulle också vara skoj, men även det får vänta lite. Vi är helt enkelt mitt mellan två säsonger, om än kvar i vintersäsongen till största del. Däremot är det lite trist för man kan inte planera hundträningen som man vill utan måste hela tiden planera efter väderleken. Dessutom är hundarna i bra form och har mycket energi i sina små kroppar som de gärna vill göra av med å till råga på allt börjar löpen närma sig, så det känns att det är lite högre energinivå i gruppen. Alltså en anledning att hålla extra bra koll för att undvika ev. gruff eller missförstånd.

Enligt mina erfarenheter är det här en tid på året när risken för bråk och problem är större än vanligt, just för att hundarna är vältränade och pigga men träningsmöjligheterna minskar rätt abrupt. Framöver gäller det att minska ner deras kondition i lagom takt ner till "sommarnivå" när vi har mer fokus på mentala utmaningar (sök, spår, agility, rallylydnad mm) och mindre fysträning. När sommaren kommer igång är det alldeles för varmt för att dragträna hundarna ändå (även om det finns folk som envisas med att köra i alla temperaturer, nåt som i alla fall jag aldrig skulle våga eller heller ser syftet med) så det kommer ändå rätt naturligt.

Blir riktigt skönt att ha den tredje hundgården klar om nån månad så att det går att skilja hundarna åt ännu mer när vi lämnar dem, som en extra säkerhetsåtgärd helt enkelt.

Imorgon åker jag till Stockholm över dagen på kurs, och tyvärr har hundarna fått en tråkig kväll med lite lek och godissök bara. Rotax ligger inne på soffan nu och gosar med husse så i alla fall för tillfället är han rätt nöjd. Vi har hunnit nöta lite mer på bakdelskontrollen och nu börjar poletten trilla ner så smått, kul! Onsdag kväll är det dags för nästa rallylydnadskurstillfälle så då hoppas vi kunna ha nytta av vad vi tränat sen sist. Nu kan han hyfsad fotposition och har även lärt sig att gå rätt bra vid sidan i alla fall kortare sträckor, jämfört med tidigare när han gick överallt på en gång.

05.00 imorgon kommer taxin, godnatt!

Igår packade vi oss ut i solen med hela spannet och skotern, för lite grillning och mys i solen. Eftersom Giela var med blev det bara en kortare tur. När vi åkte hemifrån var det strålande sol, men redan efter ett par kilometer hade halva himlen blivit molnig och grå. Sen började de snöa (första bilden) men än så länge lyste solen just där vi var.

När vi kom ner på sjön skyndade vi oss att hitta en bra lägerplats för att hinna fånga så mycket som möjligt av den sol som fanns. Den blå luckan i himlen blev allt mindre nämligen. Skotern fick bli ryggstöd och hundarna fick på sig sina täcken, och sen körde vi igång elden. Snart började det hagla/snöa även där, men det kändes inte som "elakt" hagel och som tur var höll vi ut. Hela himlen var grå och vi som tur var hade vi korv och gott fika att hålla värmen med.

Efter en liten stund så växlade vädret helt igen. Plötsligt var solen tillbaka och sen lämnade den oss inte på hela eftermiddagen. Riktigt härligt väder och hundarna såg ut att mysa lika mycket som vi där de låg och spanade ut över sjön. När vi grillade korv började Giela prata med oss oc hon ylade och skuttade och rooopade efter korvarna medan de betydligt yngre hundarna låg och vilade i lugn och ro.

Appropå Giela så var mamma ute och promenerade med henne för någon dag sen mötte de en bekant och deras lilla pudel. Pudeln ville leka med Giela och efter en stund sa kvinnan (ungefär) åt sin hund att "sluta hålla på med den där valpen". "Den där valpen" var alltså Giela 11 år... =) 

Nalle älskar livet som slädhund

När klockan närmade sig halv fem så värme solen inte lika gott längre och vi började dra oss hemåt. Biten hem är bara nån enstaka kilometer så några av hundarna fick ha kvar sina Back on Track-täcken för att värma musklerna ordentligt. Allt fika var uppätet och alla var nöjda och glada.

Just när vi nästan var hemma stötte vi på en lös hund. Den kom springande från ett hus och skällde vilt. Jag tänkte att den säkert inte skulle våga sig fram utan stanna uppe på stenpiren, och gav mina hundar kommando att fortsätta förbi, men när vi rundade piren var hunden plötsligt där och framme hos Mintu och Kaela. Han och Mintu nafsade lite efter varandra men det var ingenting allvarligt. Himla tur för sånt där kan ju faktiskt gå riktigt illa om det inte vill sig och bråkande hundar med linor här å där, det vill ingen uppleva. Hunden sprang hem och jag hoppas att mina hundar glömmer detta rätt snabbt.

Det är ibland svårt att veta riktigt hur man själv ska bete sig. Det bästa är ju alltid att vara lugn egentligen, men samtidigt vill man ju snabbt få bort den andra hunden ifall situationen känns lite hotfull å dessutom blir man ju lätt lite arg över hela situationen som uppstår. I efterhand insåg jag att jag inte alls lyckades hålla mig så lugn som jag kanske borde ha gjort, å jag hoppas att hundarna inte plockade upp så mycket av mina vibbar...

När man håller på med hundarna så bör man ju (i alla fall i mitt tycke) ha ganska bra kontroll på när man blir arg och inte. Att man blir arg betyder ju inte alltid att det är bra för situationen, å i de lägena bör man ju kunna låta bli. Som igår... Även om jag inte alls var arg på mina hundar så känner ju de ändå av att situationen i sig gjorde matte upprörd, å det vill man ju inte! En del hävdar att man "inte kan ljuga för hunden" och alltså inte ska försöka lägga band på sig, men det håller jag inte riktigt med om. Visst märker den kanske att nånting är annorlunda, men det blir ändå stor skillnad mellan att tillåta sig själv bli arg på riktigt eller att försöka hålla sig lugn. Även om båda sakerna kan påverka hunden så påverkar ju det ena mer än det andra.

Vi har ju tränat mycket i vinter på att passera andra spann och hundar och det har känts som att vi gjort stora framsteg. Sånt bygger ju mycket på att jag kan lita på hundarna, och att hundarna kan lita på mig, dvs. om jag ber dem passera så ska de veta att de kan lita på mitt val och slippa forcerade möten. När en lös hund kommer framspringande på det här sättet så backar man ju ett litet steg i träningen. Jag hade gett mina hundar klartecken om att passera, men det visade sig inte vara helt säkert. Nästa gång vi ska passera en hund är risken lite större att de själv väljer att försöka uppsöka den eftersom de minns att andra hundar faktiskt kan komma rusande till dem, även när man ska passera. Samtidigt måste jag kunna lita på att de faktiskt passerar och INTE går fram för att hälsa.

Det här är nog en sån sak som antingen fungerar, eller inte. Har man inga bekymmer, tänker man nog knappt på att det kan vara ett problem. Har man lite problem med det, så blir det desto viktigare hur saker och ting utspelar sig. Jag kan inte lita helt på hundarna i alla lägen och vill därför att vi enbart ska få lyckade möten och passeringar utan närkontakt och utan strul. Allt för att bygga starka och bra rutiner där en snabb passering ska vara den enda hundarna tänker på, att hälsa eller gå fram (eller bli påhälsad) ska inte helst inte längre finnas som en möjlighet i deras tankar ens. Eftersom flera av mina hundar är lite översociala så har vi en del att jobba med, och om man väl lyckats komma in på fel spår, dvs. att hundarna lärt sig att man KAN gå fram ibland, så har man ÄNNU mer att jobba med. Vägen därifrån till att kunna passera det mesta snyggt är betydligt längre än vägen från 0, dvs där hunden inte har några förväntningar alls.

En annan sak som slår mig ibland är hur svårt det kan vara att själva använda rätt kommandon i en "nödsituation". Ofta har man ju väl inarbetade kommandon för olika saker, men när det hettar till så snubblar man lätt (iaf jag) på orden och använder ord som man egentligen inte kan förvänta sig att hundarna ska förstå i det läget. Vid mötet igår borde jag ju t.ex ha gett ett "gå på" för det hade kunnat lösa hela situationen, men jag gav aldrig ens hundarna chansen. För några år sen när jag tappade spannet en gång så tänkte jag aldrig på att använda det stoppkommando som jag faktiskt lärt in (funkar inte 100% men hyfsar bra) utan började ropa på hundarna istället. Helt ologiskt förstås. Ännu en sak att träna på helt enkelt!

Medan Jacki levde hade jag ett väldigt starkt "plats"-kommando till henne och det fungerade i alla lägen (så mycket man nu kan säga "alla lägen" om en hund). Då hade jag även vett att ianvända det när det behövdes. Nu verkar jag ha gått lite vilse i mina egna kommandon...hmm... Nåja, idag tar vi det lite lugnt och slåss lite mot förkylningen som flyttat in. Efter lunch nån gång packar vi ihop oss och drar till Boden igen, imorgon kallar plikten igen.

Att få in nya hundar i gruppen är alltid spännande och lärorikt. Här tänkte jag berätta lite om hur jag själv tänker kring detta och brukar agera. Av de 9 hundar jag haft har 6 varit omplaceringar som flyttat in i åldern 5 månader till 3 år. Kanske också ska börja med att förklara att det INTE är nån fler hund på väg hem till oss nu! Tyckte mer att det kunde vara kul att skriva lite mer kompakt om hur vi brukar göra.

Huskies är tack och lov enkla hundar att sammanför för det mesta, men även de kan ha starka viljor och korta stubiner i vissa lägen. När en ny hund flyttar in försöker jag att vara rätt aktiv i ingången till övriga gruppen. Eftersom jag ofta är själv med hundarna brukar det aldrig bli den mer normala lösningen, dvs. att gå koppelpromenader där hundarna inte får hälsa på varandra tills de är avslappnade, låta dem hälsa på neutral mark under rörelse osv. Istället brukar det vara så att jag å den nya hunden kommer hem till resten av gänget på egen hand.

Oftast får den nya hunden följa med in till oss först en stund. Ibland är där nån annan hund, ibland inte. Jag skulle inte låta två hundar jag inte litar på mötas på det sättet. Är däremot t.ex Giela inne så kan jag ta in vilken annan ”vettig” hund som helst. En ny hund som kommer in i ett sånt läge intar oftast en lite låg profil så det brukar aldrig vara några bekymmer. Efter en hälsning i hallen får nykomlingen spana in vårt hus, kanske få lite godis, mysa och gosa lite i lugn å ro.

Ganska snabbt vill jag föra in hunden med de andra där ute. Oftast brukar jag flytta om så att jag har en hundgård med 2 snälla hundar längst ut, där jag å den nya hunden kan promenera in. Först lite snabb hälsning genom gallret om nån vill, sen knatar vi in (förutsatt att allting känns lugnt, man ska aldrig nånsin tvinga ihop hundar som visar att de absolut inte vill umgås i ett sånt läge) tillsammans och med både röst och kroppsspråk talar jag om för de andra att detta är en ny kompis som ska bo med oss. Det brukar kännas som att de andra förstår rätt snabbt och oftast är läget helt lugnt efter bara ett par minuter. De är ju hyfsat vana vid att nån ny flyttar in och kan rutinen. Den nya går runt och nosar, medan de äldre oftast redan har gått och lagt sig igen. Här gäller det att ha lite fingertoppskänsla och absolut inte skapa bråk eller arga miner.

Efter lite mys och gos lämnas de ensamma där när allt verkar lugnt (under uppsikt). Målet är ju att så snabbt som möjligt få ihop gänget, och har man en hund vid sidan av gruppen (inne själv t.ex.) nån längre tid så skapas det lätt en "barriär" mellan innehunden och utehundarna, när de inte känner varandra. Bättre att pytsa ihop allihop medan alla är lite nyfikna och den nya känner sig "ny" ännu och inte riktigt vet vad som väntar. Jag tror det är större risk för problem om man väntar längre tid faktiskt (fast ibland kan man ju även vara tvungen att gå den vägen) eftersom den nya hunden då hinner bli mer hemtam och kanske vågar vara lite kaxigare om den skulla ha den läggningen. 

Resten av gänget väntar jag oftast lite med. Beroende på om det är tik eller hane och ålder mm, kan det förstås vara olika vem hunden har fått bo in sig hos, och hur. Giela är ofta en av de första hundarna nån får bo ihop med för hon är lugn och snäll på alla sätt. Jag har gärna hundarna så i hundgårdarna nära varandra i nån dag innan jag kör dem tillsammans, så att de kan nosa genom gallret och titta på varandra i lugn och ro. Om det bara går är jag förstås hemma de första dagarna för att övervaka allting i lugn och ro.

När det är dags för körning så selar jag ut hundarna så att den nya  inte behöver mötas nos mot nos med nån den inte bott med ännu. Att träffas när man är uppspelt och ivrig är ingen höjdare. Oftast kan alla vara lite nyfikna men de brukar ändå springa på åt rätt håll och inte skapa trassel eller vända sig om. Ny hund får springa med nån som är snäll och lugn, helst omgiven av de som den redan bott med ett tag. Vi kör på lite mer kända spår just för att undvika bekymmer (mindre risk för trassel, vill undvika helomvädningar mm), och håller nere tempot lite extra för att alla ska känna sig bekväma.

När vi kommer hem är hundarna trötta och nöjda och efter lite gos släpper jag in dem i hundgårdarna igen. Om allting känns lugnt så släpper jag in alla tillsammans, men oftast vill jag köra några turer innan det händer. Nyckeln till framgång är att hitta bra rutiner och undvika bråk eller dumheter genom planering och struktur. I början vill man inte utmana ödet och det finns ingen anledning att jäkta i det läget eftersom hunden redan är "i gänget" om än på kanten.

När vi kört ett par turer ihop (blir det oftast), och allting känns lugnt och avslappnad, släpper jag ihop alla hundar tillsammans efter att vi kört och har öppet mellan hundgårdarna så att vi har gott om yta. Myser och gosar med dem och ser till att styra upp allting lite lagomt så att inga spända lägen uppstår. Det är INTE okej att stå och spänna sig mot varandra i mitt gäng! Då blir det genast en verbal åtsägning å det brukar räcka bra. Normalt sett förekommer ingenting sånt heller. Ett annat sätt att hålla lugn är att se till att gruppen är i rörelse, det kan räcka att gå runt runt i hundgårdarna till å med, om nån börjar stå och spänna sig. När vi umgåtts där i lugn och ro ett tag och den nya hunden fått träffa de andra så delar jag dem igen, ibland i samma gäng som tidigare, ibland skiftar jag nån hund för att de ska hinna umgås.

Hundar jag inte litar på tillsammans lämnas aldrig tillsammans. Fortfarande bor hunden bara ihop med andra som känns helt säkra. Giela är t.ex en sån hund som fungerat med alla andra jag tagit in. Nalle tydde sig direkt till Mintu och behövde absolut få bo med honom första månaderna. Rotax och Nalle förstod inte varandra i början så de fick aldrig bo ihop, och gör det fortfarande aldrig när vi åker iväg för säkerhets skull. Rossi brukar fungera med alla men hon och Kaela kan titta lite snett på varandra så de lämnar jag aldrig heller tillsammans. Man får läsa sina hundar helt enkelt.

Nu börjar det flyta på rätt bra. Efter varje körning umgås hundarna tillsammans när de är nöjda och lugna. Jag tar in alla hundar tillsammans några gånger i veckan och tränar lite tricks eller kör godissök, under sträng kontroll förstås. Att föra in resurser under kontrollerade former kan vara ett jättebra sätt att visa vilka regler som gäller eftersom man kan gå in och belöna alla artiga och bra beteenden.

Även godissöket försöker jag göra rätt snabbt, medan den nya hunden är lite "ny" fortfarande. En förutsättning är förstås att man litar på de hundar man redan har och även har en känsla även för nykomlingen. Dessutom gäller det att ha kontroll över resurserna, kanske inte fysiskt sett men mentalt. Ett morr eller missförstånd i ett sånt läge kan ju faktiskt leda till en riktigt allvarlig situation om man har otur och tappar kontrollen. Samtidigt för det mycket positivt med sig om man kan göra det utan bråk eller stök. T.ex så får hundarna vänja sig vid att umgås kring resurser och att respektera varandra. Har man kastat ut en massa godis finns det ju dessutom så mycket att hundarna aldrig fastnar å surar vid en enda, mister man en står en ju tusen åter! Lite så vill jag att hundarna ska tänka kring resurser, "jaja, jag får väl ta nästa då".

Jag har aldrig ben eller leksaker framme i hundgårdarna som en ren säkerhetsåtgärd, då jag tror att vissa av mina hundar skulle kunna sura ihop om flera olyckliga omständigheter sammanföll. Många har det och det fungerar bra, men jag vågar inte riktigt. Rossi t.ex samlar ju gärna saker och det skulle antagligen sluta med att hon barrikaderade nån koja full med ben... =/ Resurser i form av mat kommer bara in i bilden när jag är med.

När även dessa delar fungerar bra så lämnar jag ibland dörren mellan hundgårdarna öppen efter att vi kört, medan jag är hemma och inne. Detta sker i början enbart efter körning, och när alla är trötta får de umgås i några timmar vilket sen utökas. Kör vi kvällstid får de gärna sova ihop under natten t.ex. Ju säkrare hundarna känns, desto oftare gör jag detta och till slut går det ju bra även när hundarna inte just har fått trötta ut sig rejält.

I det här läget är vi nu med Rotax och resten av gänget. De bor tillsammans alla 6 (eller 7 om Giela är ute) regelbundet medan vi är hemma, men vi lämnar dem aldrig nånsin så. Hundar är hundar och man ska alltid vara försiktig med att lämna flera hundar tillsammans. Mycket kan hända på ett par timmar och smäller det i en grupp på 6 hundar är risken mycket stor för allvarliga skador. Just av den här anledningen ska vi i sommar bygga om så att hundarna får vistas 3+2+2 så att alla kan vara ute tillsammans på ett säkert sätt.

Så gör vi när nya hundar kommer hit, och det brukar fungera väldigt bra faktiskt. Enda bekymret är om några hundar inte "klickar", t.ex Nalle och Rotax, eller Kaela och Rossi, då tar det mer tid att jobba ihop gruppen. Jämfört med många "vanliga hundägare" så kör jag ju en rätt speedad version av "välkommen hem till oss" kanske, men jämfört med många som har fler draghundar så är det nog ändå rätt långsamt. Många kastar ju bara in hunden i nån hundgård med snälla hundar å sen är allting som vanligt igen. Ibland fungerar det bra, å ibland blir det bråk och tjafs. Jag vill att alla ska känna sig trygga och lugna tillsammans så jag jobbar gärna lite extra på de bitarna för att bibehålla gruppens mysiga stämning.

Silva är en mästertjuv. Hon smyger och stjäl och överlistar, men hennes list sträcker sig till oss tvåbenta. När det gäller att stjäla från sina vänner har hon inte samma framgångar. En stor anledning är antagligen att hon själv blir rätt stel kring godsaker och mat (om andra kommer nära) och eftersom hon har samma approach om hon försöker stjäla från en vän så brukar hon aldrig få komma ända fram. Ändå gången hon lyckas stjäla nåt är om nån medvetet lämnar något gott efter sig.

Hennes syster Kaela däremot har en fantastisk teknik när det gäller att stjäla från sina fyrbenta vänner. Jag har ibland irriterat mig lite på att hon alltid envisas med att gå fram till de andra om de fortfarande äter och hon har ätit klart. Hon sticker nästan ner nosen i skålarna och är väl utmanande, men än så länge har ingen rytit ifrån och jag ber henne nästan alltid att backa för säkerhets skull. Däremot har hon aldrig lärt sig att sluta med detta beteende utan envisas varje gång...fastän det än så länge gett i stort sett obefintlig utdelning.

Idag har hundarna ätit morot inne i värmen, och när Rotax tuggade lite halvhjärtat kom Kaela smygande. Inte stel och målinriktad som Silva, utan helt oskyldig och söt..."Oj, jag råååkade bara gå förbi alldeles här...." Precis som hon gör ute vid matskålarna. Eftersom Rotax inte verkade vilja vakta sin morot helhjärtat så lät jag henne hållas för att se utvecklingen. Visst har hon söt teknik? Halvvägs in i filmen blir Kaela lite stel, för bakom henne står ännu stelare Silva och försöker smyga och stjäla, givetvis utan framgång. Titta å mys!

Resten av kvällen har ägnats åt snöskottning och godissök för hundarna. Trots -27 grader ungefär idag har det snöat nån decimeter. Att man tvingas skotta gården i -33 grader händer inte speciellt ofta, typ aldrig nånsin! Det blev en fuskskottning bara så att bilen tar sig ut imorgon.

Inatt får alla sova inne.  Helst av allt hade vi kört släde nu ikväll för det är magiskt vackert ute. Tjock med snö överallt, helt stjärnklart och månen är 99% full och lyser starkt högt uppe på himlen. Det enda som sätter käppar i vårt hjul är kylan. Typiskt... =/

Texter som denna cirkulerar ständigt runt internet, men det gör dem ju inte mindre viktiga. Varifrån just den här kommer vet jag inte riktigt, men den var både tänkvärd, lite rolig, och ganska sorglig. Detta är tänkvärda ord för alla som umgås med hundar och djur, och speciellt alla de som valt att ta hem en hund till sig. Hunden väljer inte (väldigt sällan) sin ägare, utan är helt utelämnad till denna person som gjort valet att "skaffa hund". Det är inte bara ondska som kan vara farligt - okunskap kan vara precis lika illa. Ingen kan allt och speciellt inte i början, men när vi tar hem en hund så tar vi också på oss ansvaret att lära oss allt vi kan om hur hunden fungerar, vad den behöver, och hur den mår bra av att leva.

Det finns två saker hemma hos mamma och pappa som Silva tycker mer om än allt annat. Det handlar om två små tygfiskar, en abborre och en gädda. Fiskarna ligger i skinnsoffan (ofta högt uppe på ryggstödet) inne i TV-rummet, rummet där INGA hundar får vistas. Som tur är för Silva, så är hon ruggigt duktig på att smyga. Igår hämtade hon första abborren medan vi satt i köket, och en kort stund senare när jag tittade till henne hade hon kidnappat gäddan. Hon har än så länge aldrig skadat dem, men de är alldeles blöta i ansiktena när man räddar dem... Nu har en hake installerats på dörren så att den går att "låsa", gäller bara att komma ihåg att göra det...