Så här såg det ut hos oss förra veckan, innan Rotax flyttade in. Det rymdes nästan 6 hundar på kojan men inte riktigt...med lite mer planerad placering hade det nog gått desto bättre.

Idag har Rotax hängt med till skolan igen, och han skötte sig jättefint som vanligt. Nu har jag tagit helg, så träningen på att vara ute i hundgården och känna sig trygg där ska sättas igång på riktigt. Att ha hundar med i bilen ser jag som en nödlösning, och inget jag egentligen vill göra även om det fungerar bra. Att ha honom i hundgården nattetid känns lugnt eftersom vi vaknar om nåt händer. Dagtid däremot är vi borta och om han skulle börja yla/låta så är det en olycklig utveckling.

Kaela är innehund just nu och sover som en liten stock i sin säng. Tidigare ikväll var Rotax inne. Kaelas syster Silva kan vara lite "ha-tokig" kring mat så henne får man passa och korrigera lite nu och då. T.ex kan hon stå och spänna sig vid gallret när jag gör iordning maten utanför - men sånt gillas INTE här! Sin egen mat får hundarna försvara, men inte sånt som är mitt eller som de ännu inte fått.

När jag åt middag kröp Kaela in under bordet (oj vilken slump...NOT) och visade ena hörntanden för Rotax...! Lite Silvafasoner helt enkelt och då fick hon förstås inte ligga kvar där. Rotax tog allting med ro och passade på att charma sig upp i soffan för lite gos istället. Just nu har Kaela ett hårt draghundsliv...

Imorgon kommer min grundskoleklasskompis Ida på besök, och så ska hundarna (utom Kaela) få sig ett dragpass på förmiddagen, och så blir det lite socialisering efteråt. Förberedelserna inför vintern fortsätter också! Slädens mattbroms skulle behöva justeras, värre vinterskor ska beställas, vitaminer beställde jag idag, spån ska köpas/hämtas (i brist på halm)... ja ännu är vi inte helt redo verkar det som. Men nog drömmer man ändå, så här vill jag se ut igen snart!!!

Efter en heldag avslutade vi på bästa sätt - med dragträning ihop med kompisarna! I den bästa av världar hade vi förstås kört på snö....men än så länge är det barmarksträning som gäller. Inte en enda snöflinga har fallit här ännu i höst.  

Rotax fick börja med att gå i wheel med Rossi, i spannet med 11 hundar. Yvonnes unghundar och Kaela var inte med nu ikväll. Rotax gick nära mittlinan och slackade lite på linan efter en stund, så jag provade att sätta honom på vänster sida istället, och då sträckte han ut igen. Han verkar vilja hålla sig rejält långt åt vänster, i alla fall nu ikväll. I övrigt var körningen mycket lättsam och alla skötte sig fint. Klart nöjd med hans premiär i spannet!

Vi körde 18km eftersom Rotax är ny, och Yvonnes nya hund Baloo (Silva och Kaelas kullbror) inte är körd så mycket i höst. Med tanke på hur klockan hann springa iväg så kändes det ändå helt lagomt. En nyhet för i höst är att jag inspirerats av Hans Gatt och gjort en tabell i Excel där jag fyller i hur långt/länge varje hund sprungit. Roligt att få lite översikt över träningen, även om det enbart är för skojs skull vi kör! Nu ikväll blev det en ny rad där Rotax fick komma in!

När vi kom hem släppte jag för första gången ihop alla hundarna i hundgården, och det fungerade riktigt bra. Nalle är den som är mest "intresserad" av Rotax. På morgnarna när jag kommer ut med frukosten gnäller Rotax lite, men inte så farligt ändå. Nalle däremot "går igång" på Rotax gnäll och skäller...

Det måste vi träna på...det ska vara tyst (nåja, men det ska inte skällas och ylas) och lugnt när mina hundar väntar på sin mat.

Mintu fick ju springa en stund med Rotax idag och är helt oberörd. Är så stolt över min coola Mintukille. Han spänner sig ofta mot okända hundar, men när han lärt känna nån (vilket går rätt snabbt) så slappnar han av väldigt fort. Alla hundar fick mat tillsammans och allt det fungera jättefint. Rotax håller ganska låg men stadig profil i gänget än så länge, han är lugn och tränger sig inte på nån, men går inte heller undan. Ser lovande ut....*peppar peppar* Inatt sover han med Giela och Rossi igen, och löptiken Kaela får sova inne för hon har blivit lite väl flörtig trots att löpet nyss börjat.

I förrgår fortsatte arbetet med att bygga om hundgården. Så här såg den ut innan jag började:

Tidigare var det 6x4 sektioner stor, nu blev det 5x5 sektioner, dvs. 36 kvadratmeter och lagom stort för 3 tokiga troll. Det krävdes lite stök och bök att flytta runt allting, men arbetet gick ändå lättare än jag vågat hoppas! Sen var det dags för inspektion! Medan jag byggde satt hundarna i den gamla hundgården och tittade nyfiket, sen fick de komma in och kika!

Igår fortsatte solen och skina och hundarna och jag gav oss ut på en dragtur i den svala höstluften. Tyvärr var turen inte med oss... vi körde kanske 1km och kom sen till en igenbommad väg. Med lite stök och bök lyckades vi vända, och valde en annan väg. Där hann vi inte mer än svänga in så kom nästa stängda bom... dragträningen blev till slut bara 2 km eftersom alla vägar var igenbommade, men solen värmde så tungorna var ändå långa.

Här slutade vårt äventyr för dagen. Mintu och Nalle skötte sig fint men Nalle undrade vad som var meningen med alla underliga vändningar vi gjorde! Idag har det regnat hela dagen så resten av hundgårdsbygget har lagts på is. Nu ska den gamla hundgården breddas med 1,20m (1 sektioner) år ena hållet, och så ska resten av taket bort. Sen återstår en rejäl höstrensning av kojorna och så ska ny halm fyllas. Längtar tills alla höstsysslorna är klara så att man kan låta vintern komma med gott samvete och utan stress i hjärtat!

Igår kväll gjorde Rossi något som hon aldrig brukar våga. Hon låg kvar bredvid mig uppe i sängen även efter att jag slutat klia henne, även en stund efter att jag somnat! För de flesta hundar låter det här inte så speciellt, men för Rossi är det ett klart framsteg. När Rossi kom till oss var hon 1 år gammal (snart 5 år sen nu!) och väldigt "hund-orienterad". Hon var helst med de andra, och var de i hundgården ville hon också vara där. Jag brukade ha henne lös på gården och locka med henne till framsidan (och med vår lilla tomt är framsidan och baksidan ganska nära varandra). Hon kom direkt på varje inkallning, men så snabbt hon inte hade ett kommando att följa (inte visste vad hon skulle göra) sprang hon tillbaka till hundgården. Det blev en rejäl "jojo"-effekt för hennes önskan att finna trygghet var stark och för henne var andra hundar den stora tryggheten då.

Efter mer träning så är hon nu gärna med mig på framsidan, även om hon inte har något "att göra" och även om vi tvåbenta inte ägnar oss åt henne just då. Nu klarar hon att bara "vara" på ett helt annat sätt och har hittat trygghet även i andra saker. Små smulor av detta beteende har dock hängt kvar. En sån sak var att sova i sängen. Hon ligger gärna nära och myser men bara så länge man klappar henne. När man slutar med det verkar hon känna att hon tränger sig på och vips hoppar hon ner. Det slår aldrig fel normalt set...hon ligger helt avslappnad och myser och ser ut att sova, men när man drar bort handen tar det bara en halv minut innan hon är borta. Igår kväll när jag slutade klia så bytte hon istället plats i sängen och lade sig alldeles nära min sida, och somnade...

Inatt sov Nalle i sin vanliga hundgård, men tillsammans med Rossi och Kaela! Hans superpolare Mintu sov i den andra hundgården, och alla sov hela natten lång. =) Skönt! Kommer säkert något litet bakslag men det här var en bra start i alla fall - ett litet steg för Nalle... men stort ändå! Tidigare yyylade han lite försiktigt om inte Mintu var i hans hundgård.

I tisdags kväll hade vi besök av våra tillfälliga grannar Mattias och hans son Erik, 4 år. Erik ville gärna hälsa på hundarna och de ville förstås gärna träffa honom med. Nalle blev helt till sig när han fick besök (fast han var kvar i hundgården, rastgård+hundar+litet barn kändes inte som en bra snabblösning) och skällde, hoppade och visste inte vad han skulle göra av sig själv! När Erik sträckte in handen genom gallret så pussade han först med tungan men sen hälsade han även med tänderna. Lille Erik tyckte att det var ganska otäckt, och det kan man ju förstå, men allting gick bra och det såg nog mycket värre ut än vad det var. Det var fortfarande en kärleksfull hälsning, fast det såg konstigt ut med en massa tänder förstås. Olyckligt, men en viktig lärdom att se hur en hund hanterar såna situationer.  

När jag pratade med Nalles förra matte igår så berättade hon att han älskar barn, och han blev nog helt enkelt så till sig att han inte visste vad han skulle göra. Stress är verkligen en stark kraft och kan påverka hundar på olika sätt. Vissa hundar är ju (om de blir nog stressade) kapabla att göra många saker som deras ägare skulle säga att de "aaaaldrig" skulle göra... Det kan ju handla både om jakt, om att skydda huset/familjen, och annat. Vad resultatet blir beror ju mycket på hundens ursprungliga genetik, vilka beteenden ligger under ytan på just den hunden och hur lätt kommer de upp? Finns någonting bakom som balanserar just det beteendet eller väcker man liv i saker som hunden inte själv klarar att hantera på ett bra sätt?

Nu tror jag inte att Nalle har några såna "hemska" saker inom sig, han vill bara väl mot folk och andra hundar, men Rossi t.ex tål inte höga mängder stress och hos henne slår det slint. Blir stressen för stor kan hon plocka fram lite skärpa som man aldrig ser annars, och om hon kände sig tvungen att handla på egen hand i det läget, då skulle hon nog vara kapabel att ställa till med skada. Så länge hon har styrning och någon som kan säga hur hon ska agera, så fungerar allting bra.

De flesta som träffar henne har nog svårt att tro det, hon är ju lugn och snäll, lyssnar bra och verkar riktigt "harmlös". I fel händer och i fel situation är jag rätt övertygad om att hon skulle kunna skada nån, inte övertygad om att hon skulle göra det, men övertygad om att hon har delar i sig som skulle kunna leda till såna beteenden om flera yttre omständigheter är olyckliga. Detta till trots är hon en jättetrevlig familjehund och pålitlig kompis - så länge jag som ägare tar mitt ansvar och inte försätter henne i fel situationer.

Ta gärna en stund och tänk på din egen hund, hur verkar den hantera stark stress? Hur hanterar den stark stress och oväntade händelser? Att en hund blir stressad behöver i sig inte vara någonting negativt, men om det påverkar hundens beteende så är det viktigt att känna till, så att man kan undvika obehagliga överraskningar.

Igår kväll kom jag tillbaka till Blaiken efter en intensiv men väldigt roligt helg hemma i Vittjärv med min älskling. Vi hade väldigt roligt och helgen kändes alldeles för kort, men jag hann sakna hundarna en del (de var hemma i Blaiken) så för den skull var det ändå inte bara hemskt att åka. Igår kväll när det regnat kändes det rätt svalt ute så jag körde fram fyrhjulingen och selade på hundarna för första gången på flera månader. Mintu och Kaela fick gå i led, Silva och Giela i mitten och Nalle och Rossi i wheel. Det är första gången Nalle fick springa i mitt lilla spann.

Första barmarksträningarna brukar alltid vara lite kaotiska för mig. Hunderna verkar oftast nästan ha glömt hur allting ska gå till. Det brukar bli mer trassel, mer felaktiga svängar, mer strul, mer knutar, mer elände helt enkelt! Igår flöt allting istället på fantastiskt fint! Mintu tog alla svängar som en liten kung, och dagens enda irritationsmoment var att Kaela tog chansen att skutta ut i diket efter sork 3-4 gånger. Inte önskvärt förstås, men med tanke på att det var premiär, och att det är vansinniga mängder med sork ute i markerna, så får hon ändå godkänt.

Mintu och Kaela med långa tungor!

Silva och Giela

Rossi och Nalle

Så här vackert såg det ut! =) Vilken underbar syn det är att ha alla samlade igen! Dock märkte jag ett problem, med den frodiga grönskan och 3 led långt spann, så var det väldigt svårt att korsa vägarna. Inför nästa pass ska jag ta med två rep med karbinhakar längst fram, så att man kan dra bak mittenledet lite och så dra bak ledarhundarna en aning, helt enkelt dra ihop spannet, just för vägpassagerna. Sen kopplas repen bort och spannet blir längre igen. Blir kul att se hur det funkar. Vintertid är det inget problem på de ställen där vi körde nu, även i våras fungerade det bra, men inte nu!

Här passerade vi en bäck där hundarna fick dricka,men de valde dessutom att sprida ut sig längs halv bäcken (stigen fortsätter rakt ÖVER bäcken). Med taskig mobilkamerakvalitet så är det inte ens så lätt att se alla 6 hundarna...

På det hela taget fick vi en riktigt fin tur och jag är nöjd med alla hundars insats! Härligt! Nu är vi igång!

Här står ett hungrigt gäng och väntar på att middagen ska bli kvar. De får inte gå in i snickerboa just nu eftersom det bor svalungar där. Ikväll har vi lite godissök och så myser vi bara tillsammans. Kanske blir det en ny dragtur imorgon kväll ifall temperaturen är på vår sida.

Nalle har nu bott här i några veckor och på det hela taget har han kommit bra in i gruppen. Däremot märker man att det blir lite kommunikationsmissar ibland. Det märks att Nalle inte är 100% trygg här i alla lägen ännu, och t.ex när jag kommer hem från jobbet, så är han såååå ivrig och kan inte låta bli att skälla. Jag väntar alltid en stund innan jag går och hälsar, just för att inte jaga igång hundarna, men sen när det väl är dags, så har han svårt att hålla skallen tillbaka ändå... 

När sen hundgårdsdörren öppnas (först - alla tassar i marken och tyst hund) så flyyyger han ut och vill leka ganska burdust de första minuterna! Mina andra hundar förstår inte riktigt och idag blev Rossi lite sur och fräste ifrån (vilket sker ungefär en gång vartannat år). Han backade snabbt men då började istället Kaela spänna upp sig mot Rossi efter att Rossi levt om. Rossi och Kaela tittade ju snett på varandra förr, men efter den här sommaren med rasthagetillgång hade det helt försvunnit. På nån minut var det i alla fall bortglömt...

Så länge allting är lugnt så är han jättelugn och cool, men när det blir lite hetsigt har han svårt att veta riktigt hur han ska bete sig och då blir han ibland så ivrig att de andra inte riktigt förstår honom. Just nu tränar vi på att vänta på saker, impulskontroll och rutiner. Med lite mer tid så tror jag att det kommer att fungera alldeles utmärkt. Ikväll får jag äntligen sova med alla mina 6 pälsklingar ikring mig igen (igår kväll var de för blöta och smutsiga!)!

Igår lekte hundarna ute i rastgården och jag passade på att klippa alla klor. Nu när vi hittat den nya och vassa (en ny och vass kloklippare gör STOR skillnad) kloklipparen stod hundarna nästan på kö för att få fossingarna trimmade och så en liten godisbit efteråt. De lägger sig runt om och väntar på sin tur, när en är klar så kommer oftast två nya och vill vara med. Nalle var aningen fundersam först, precis som förra gången. Han kom och lade sig på sidan framför mig på gräset, men sen när jag började klippa så tyckte han att det är lite läskigt och blev aningen obekväm. Det gick i alla fall över ganska snabbt och sen var han jätteduktig. Ibland får jag känslan av att hundarna gillar att få klorna klippta och vet att det är en bra sak...på nåt sätt... Giela tycker egentligen att det är läskigt men kommer liksom ändå fram och "ville", fastän hon är lite rädd om klorna.

En sak jag lärt mig om kloklippning genom åren är att vara mer avslappnad. Om hunden t.ex ligger ner men inte verkar bekväm så får de byta ställning, kanske ställa sig, eller lägga sig på andra sidan, eller i knäet, eller nåt annat. Det finns ingen anledning att tvinga sig på eller tvinga sin vilja igenom, däremot avslutar jag aldrig om hunden inte är lugn och sansad, stress och gnäll och panik ska inte belönas. Man behöver faktiskt inte klippa alla klor på samma dag om det är svårt... kloklippning ska vara förtroendefyllt, lugnt och trevligt för alla! Det viktiga är inte hur många klor man klipper, utan att man lyckas skapa en bra stämning och ett bra minne för hunden!

Under pågående kloklippning  märkte jag att en hund fattades och hade sprungit in i snickerboa. Just nu får inga hundar vara där inne eftersom en svalfamilj har ungar som precis håller på att lära sig flyga. Jag spanade snabbt åt alla håll och räknade ut att den saknade hunden var Kaela så jag ropade först en gång... sen en gång till... sen en tredje gång med lite strängare röst.... men INGEN Kaela kom ut ur snickerboa!

Då tittade jag ner på hunden som låg på sidan framför mig (vars klor jag precis höll på att klippa) och såg till min förvåning en lite förbryllad KAELA.... hmm... Det visade sig vara Rossi som smygit dit in, Kaela var helt oskyldig. Matte ÄR vimsig ibland.

Idag har Mintu och Nalle lekt mycket och de leker jättefint ihop, så länge inte de andra blandar sig i. Om Silva och Kaela också är med så urartar leken alltid till "alla dödar Mintu" och den leken ser smått obekväm ut för den som råkar heta Mintu... Silva och Kaela fick stränga förhållningsorder (nåja, förhållningsorder i alla fall) om att de inte fick vara med i leken idag. Kaela var ganska lugn men Silva fick en stirrig blick och det syntes att hon GÄRNA hade velat trasha Mintu i en galen lek. Som tur var har hon mognat mycket och skötte sig fint och stod hos mig och blev kliad istället... men ögonen var RUNDA!

En mindre rolig sak var att jag märkte att flera hundar börjar ha rätt mycket tandsten nu. Dags att skrapa helt klart! Har inte haft så mycket grova ben att ge senaste månaderna, och speciellt Gielas mun var småful... operation "hitta tandstensskrapa" har inletts men kanske måste vänta till helgen ifall den är uppe i Vittjärv...

På fredag åker jag med Mintu och Nalle upp till Boden och min älskade Lars! Blir underbart att träffas igen! På lördag kväll ska vi dessutom se Harry Potter i 3D! Som jag har längtat! =)  

Igår åkte pappa och jag ut till holmen med alla hundarna. Det var mycket uppskattat! Efter den svängen körde mormor och jag ut på äventyr och tittade på en stuga hon sett för en massa år sen och ville se igen. Egentligen hade hon tänkt köra dit själv men några av hennes döttrar tyckte inte att en mormor på 84 år skulle köra på ensliga små grusvägar helt själv, och har sagt att hon inte får! - så då tog vi en tur tillsammans istället. Riktigt trevligt som alltid, min mormor är så himla tuff! Nu kommer lite bilder från Rödingholmen och turen dit igår.

Pappa var dagens chaufför!

När vi kom ut till holmen var Rossi ivrigast av alla och hoppade ifrån båten flera meter ifrån land. Hon fick sig en fin liten simtur. De andra var lika ivriga, men inte lika modiga, och Giela, Nalle och Mintu skuttade i strax efter.

Silva och Kaela stod en stund och visste inte VAD de skulle göra men till slut vågade Silva kasta sig i innan vi hunnit in till land. Kaela väntade längst av alla. Så hör blöt blev Silva och det vill inte säga lite - hon är ganska "fin i kanten" och gillar inte att blöta ner sig en massa! Tror hon ångrade sig i samma ögonblick som hon slog i vattnet...

Nalle och Silva i full fart!

Nalle i närbild!

Söta systrarna Kaela och Silva.

Även tant Giela sprang i full fart men hon går oftare sin egen väg än de andra. De håller oftast ihop och springer mer eller mindre tillsammans eller i par, Giela går iväg på egna äventyr utan tanke på de andra. Sen när man ropar så kommer hon som ett skott och flyger fram genom skogen på gamla sibbe-ben!

Den här bilden fick mig att fnissa högt när jag såg den! Tanken slog mig: man skulle kunna klippa ut Mintu ur bilden och klippa in honom rakt på ett golv, och det skulle se ut som att han låg där och vilade...nästan mer än det ser ut som att han springeri full fart och flyger genom luften. *haha*

Giela badar gärna men det här förstod jag inte riktigt, varför ruska sig UTE I VATTNET?

När vi kom hem så testade jag att gå med alla 6 hundarna i koppel upp till huset. På vägen ner tog pappa 2 hundar för ivriga hundar, nerförsbacke och fårhage med gott bajs i, det är en klurig situation. Nu var alla lite nöjda i alla fall, men nog hann det trassla bra ändå, haha.  Mina hundar är inte världens duktigaste på att gå i koppel, de flesta av dem är OK och nån enstaka är en liten katastrof... men då är det ju var för sig eller 2 och 2... kanske måste börja träna på koppelgång med 6 hundar ihop? Å andra sidan väger de ungefär dubbelt så mycket som mig tillsammans så...hm...

Idag har det varit slädfix i fokus! Stötbågen längst fram har fått sig en ny plastbit som skydd. Den är tjockare än den gamla och kommer nog att sitta stadigare.

Jag snidade ut en slags hållare till ankaret som ska sitta på släden, och så började projektet med mattbromsen. Det här är samma mattbroms som jag hade förr, men då hängde den i kedjor. Nu har jag kapat till den (efter att bilden togs), satt dit lite skruvar för att få bättre grepp (blir kul att se hur bra de sitter kvar), och så ska fästena dit. Där tog dagens ork slut för även den vanliga bromsen måste flyttas, den sitter nu i håll som är olika höga, dvs. bromsen tar helt snett. Nya tag en annan dag!

Idag hade jag, mormor och en moster namnsdag, så mamma bjöd på jordgubbstårta till alla släktingar som var hemma i byn samt vår tillfällige granne geologen Mattias. Gott och trevlig! Sen fortsatte slädprojektet. Kan även nämna att Silva m.fl blev mycket glada när de såg släden komma glidande över gräsmattan! Tror nästan de trodde att det var körning på G! När jag drar fram släden så brukar det ju betyda ÄVENTYR på snö!

Så här ser det ut när jag snickrar eller fixar, alla vill vara med och hjälpa till! Här fick Mintu just syn på nånting skoj och kastade sig upp från slapparställning. Giela ligger i kojan istället och njuter i lugn och ro.

Idag blev det även en hel del lek för hundarna, och ibland var alla inblandade. Mintu och Nalle lekte med varandra men Mintu blev aningen spänning, bara lite, sådär så man just ser att han var lite fundersam. Att bo ihop är en sak, att leka tuffa lekar ihop är en annan! Det ger sig nog med tiden när de vet var de har varandra. Mintu kan även leka rätt hårt och låta mycket så ibland är det svårt att riktigt avgöra om det är allvar eller bara toklek man ser i hans ögon. Ska försöka låta dem leka ihop utan de andra lite framöver för att bygga en säker grund.

Nu till middagen gjorde jag grekisk sallad och när jag skar gurkan tänkte jag direkt på Gakkon. Hon älskade gurka och fick alltid snuttarna på sidan som hon åt under knaster och nöjd min. Idag när jag pratade med min vän Veronica så berättade hon att hon drömt om Jacki och Gakkon. De var båda unga och pigga och starka och lekte med sina vänner. Hon sa att hon tänkte sig att det kanske var så de har det nu, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Unga och starka och pigga igen. Saknar mina älskade troll, två av de mest personliga hundar jag någonsin haft äran att möta, och dessutom fick leva med i flera år.