...är ofta Silva. Silva tycker om att leka med alla sina kompisar, och det ska helst vara hårda och tuffa lekar med jakt och brottning. Ibland brukar Silva och jag leka och hon hugger mig i armarna (men med viss försiktigthet förstås) och morrar och har sig. Om jag själv också morrar blir hon ännu tokigare och kan knappt hejda sig.

Att leka och brottas med sin hund är jättebra på många sätt! I leken finns förtroende, tillit, närhet och skratt. För att våga leka måste man känna varandra, en del hundar vill känna någon väldigt väl och har stort behov av att känna tillit innan de vågar brottas ihop. En del kan tycka att det är läskigt att leka så här med en människa, eftersom de inte vant sig. Några av mina hundar tycker att det är lite konstigt å kommer och lägger sig framför mig istället med magen i vädret och vill mysa och bli kliade, istället. Rossi t.ex har svårt att släppa loss.

En del hundar gillar att leka hårt, man kan ta rejäla tag i det man får tag i och knuffa och brottass rätt hårt. Oftast får man börjar lite försiktigt och kanske bara göra lekinviter genom att gå ner på alla fyra och börja ner framkroppen (som hundar brukar göra). Man kan även slå med "tassarna" i marken, putta lite i sidan kanske, och se vilken reaktion man får. Oftast behöver hunden vara lite "uppvärmd" innan den uppskattar de vildaste lekarna, och vissa hundar gör det aldrig. På så sätt är lek även bra tränig för oss att läsa av våra hundar och förstå hur just de vill leka. En del hundar tycker det är jättekul när man försöker ta deras ben, andra går igång rejält när man låtsas försöka ta tag om deras nosparti.

En annan viktig del i vilka lekar, vare sig man kampar eller brottas eller annat, är att man naturligt får träna in ett "slut". Jag brukar ställa mig upp raklång och be hundarna sitta ner. I videon nedanför hade Silva tydligen helt glömt "sitt" och ser ut som ett ufo, men som synes så reagerar hon iaf på min kroppshållning och vet att leken är slut. Sen kan man gärna varva mellan lek och "sitt" lite lagomt för att få det befäst och bygga mer tillit i ens eget kroppspråk så att hunden förstår ännu bättre vad vi vill. Slutet på leken ska man förstås lära in på ett roligt sätt, oftast räcker det att bara bli passiv och vänta ut hunden innan man berömma eller be den sitta, så förstår de rätt snabbt vad det betyder. Här är lite Silvalek, och efter en stund så hänger Rotax och Kaela också på, men leker med varandra istället.

Nu ska hundarna och jag åka iväg till Yvonne i Sävast och spänna ut 11-12 hundar framför träningsvagnen Hardy - årets första träning med storspann! Längtar!

Imorse när jag hostade mig upp ur soffan möttes jag av denna söta syn utanför köksfönstret. Rotax, Kaela och Silva gillar att mysa tillsammans. =) Efter frukosten fick Rotax komma in istället. Jag fick en otäck huvudvärk under eftermiddagen och har mest legat och blundat och försökt sova, men Rotax tog till sina vanliga handfasta lösningar på allting och försökte lägga sig ovanpå mig i soffan så att jag knappt kunde andas istället. Han är en riktig gosegris!

Helgens planer ser plötsligt rätt annorlunda ut. Det som skulle ha varit hundträning i skogen och byggande av en ny koja till killarna får bli något lugnare än så i väntan på att förkylningen ska ge sig av. Som tur är borde ju minusgraderna vara en bra bit bort, men det är betydligt mer än kojan som ska fixas. Helst hade jag ju velat ha en fungerande frys ute i garaget när benen från älgjakten börjar trilla in. mm. mm...  

Jag har träffat på en ny förkylning och intagit soffläge, för andra gången på lite mer än en månad. =/ Eländigt är vad det är! Riktigt less på snytpapper och tjocka huvuden, men det är ju som det är... Giela och Rossi är inne med mig och myser. Rossi ligger i soffan ibland men om hon inte somnar och slocknar så känner hon oftast att hon måste gå ner efter en liten stund. Hon är en sån känslig liten själ lilla Rossi. Giela ligger oftast ute i köket ute kommer bra hit om hon vill gå ut eller tigga mat.

Ute regnade det helt fruktansvärt igår kväll och när jag smög ut med hundarnas kvällmat under ett paraply såg hundgårdarna först helt öde ut. Inga nosar i kojöppningarna - bara svarta hål! Precis när jag börjat undra om hundarna rymt, eller om den där vita bussen som tydligen sammankopplats med hundstölder hade varit hit (huga!) så kom 5 motvilliga små huskies utkrypande. Eller...egentligen bara två...Rotax och Kaela fick sin mat ute eftersom de kom ut, Silva fick sin i kojöppningen och Mintu och Nalle åt i sitt vindskydd utan att ens resa sig upp. Alla verkade vara överens om att detta regn var rätt äckligt!

Nyss fick hundarna lite morot som eftermiddagssnacks mitt i allt det tråkiga. Nästan alla älskar detta tilltugg, Giela och Rossi åt här inne med god aptit. Mintu blev så här glad när han såg vad som var på G!

Sen tuggade han noggrant...

Rotax är nog den enda som inte är så van vid att äta morot. Tidigare när han fått morot har jag ett svagt minne av att han alltid varit sist med att bli klar. Idag tyckte han tydligen att det var rätt äckligt...å små systrarna stod förstås redo att kasta sig över det han kanske skulle lämna...

På äkta Rotax-manér valde han att kissa en skvätt för att markera måltidens slut och gick sen iväg medan Silva kastade sig över moroten och sprang iväg med sin skatt! Yay! Sötaste morotsätaren är ändå Rossi, titta hur hårt hon håller i moroten med sina små runda tassar! =)

Nu ska jag snora vidare, och försöka att få huvudet att kännas ett par kilo lättare. Vore riktigt skönt faktiskt. Känner inte riktigt att jag har tid att vara sjuk nu när hösten kommit igång, men det får bli mental problemlösning istället. Funderade just på hur Mintu och Nalles vinterbonade koja ska se ut och lösas. Känner jag mig själv rätt så blir det ännu ett stort och tungt och otympligt bygge med sjukt mycket skruv...men rejält å varmt för hundarna förhoppningsvis.

Jag har inte riktigt vågat säga det till någon ännu. Så är det egentligen varje gång. Många blir sura eller ledsna. De flesta vill snabbt byta samtalsämne. Ett litet fåtal förstår och ler lika stort tillbaka. Därför är jag alltid lite försiktig när jag tar upp detta ämne, men nu har minst en vecka gått och det går inte längre att blunda för. Nu är det klart att det inte bara är inbillning - på vägen till jobbet passerar jag flera träd som börjar se gula ut!

Även om dagarna har varit väldigt varma den här veckan så har kvällarna blivit svala. Igår hann det till och med bli svalt före min "sovtid" så hundarna fick en dragrunda på 4 km, den andra för säsongen. Vi växlade lite mellan riktigt sakta och tungt, och travtempo. Även denna gång skötte sig alla oväntat bra! Normala höstar brukar det alltid vara lite hjärnsläpp och lintrassel innan allting faller på plats, men nu känns det nästan som om sommaren aldrig varit. Underbart! Imorgon åker vi antagligen för att hämta hem "nya" barmarksvagnen vilket blir ännu ett lyft när den blir körklar!

Hundarna har haft lite fredagsmys och tuggat märgben. De som är uppvuxna här delar gärna med sig av sina ben till mig och vet att jag ofta kan pillra ut märg de inte kommer åt, osv. Rotax och Nalle är fortfarande lite mer avvaktande och inte helt säkra på att jag inte har tänkt stjäla och tugga i mig allt det goda. Rotax glömmer lätt bort sig och kan lika gärna lägga sig och gosa, för att sen minnas att han ville vakta sitt ben. *s Nalle glömmer INTE sitt ben och vill ogärna lämna det, men med lite lirkande så går det bra ändå. Kaela var precis likadan när hon flyttade in och stelnade direkt till när man närmade sig. Nu tuggar hon avslappnat även när jag sitter nära och stryker henne över huvudet eller tittar på hennes ben.

En del menar att man aldrig ska ta ben från hundar utan alltid låta dem ha sina ben ifred, för att inte störa dem, men vad gör man då om hunden får tag i nåt den verkligen inte får ha? Självklart ska man inte störa hunden konstant, och alla störningar ska ju avslutas med något positivt, men jag tycker själv att det är jätteviktigt att bygga även den tilliten hos sina hundar. Både som en säkerhetsåtgärd, och för att det är en jättebra övning i tillit.

Ibland (oftast i början) använder jag godis och kör byteshandel med hundarna. Dvs, de får en godis mot att jag lånar benet, och sen ger tillbaka benet = dubbel vinst! När hundarna blivit lite mer varma i kläderna så tar jag oftast bort godisarna och vänjer dem helt enkelt vid att jag "lånar" benet ett par sekunder. De lär sig ganska snabbt att det bara är ett lån och släpper villigt medan de ivrigt väntar på att få tillbaka godbiten, och förstår att jag inte vill åt deras grejor. Jag brukar även sitta och gosa lite med dem medan de äter. Nykomlingarna kan lätt stelna till och vara väldigt vaksamma, men de vänjer sig snart och märker att jag inte är något hot. Det gäller att ha lite fingertoppskänsla, varken utmana eller gå för långt så att man måste backa.

Sen kommer ju stunden när benen ska samlas in eller plockas undan. Eftersom hundarna är vana vid att lämna bort sina ben så brukar iaf mina vänner inte bry sig direkt. Matte ger - och matte tar...inte mer med det (nykomlingarna tänker 70 % så...)! De flesta gångerna jag lånar benen av dem så får de ju tillbaka dem direkt - ibland med bonus! Ger man godis eller liknande i utbyte ökar ju samarbetsviljan ytterligare förstås!

Dessutom är det väldigt bra att veta HUR ens hundar reagerar kring godbitar. Mina hundar är ju vana att jag plockar ben och köttstycken rakt ur munnen på dem, och jag vet också själv att ingen av dem skulle bita och jag vet vilka som kan behöva lite tid och planering för att släppa saker, och vilka som bara behöver övertalning eller släpper direkt.

Om man inte varit i den situationen med sin hund förut, så kan det vara rätt läskigt när den plötsligt står med ett halvruttet djur i munnen och morrar djupt ner ifrån halsen. Hur nära vågar man gå? Hur ska man få den att släppa? Allting blir ju ännu svårare av att hunden många gånger tror att ägaren är en konkurrent som vill åt dess fynd, och i hundvärlden spelar det ingen roll vilka vi är, stor som liten, gammal som ung, alla har rätt att försöka försvara sin mat så gott de kan utan att bli bestraffade för det. Ingen hund bestraffar en annan för att den försvarar sin mat, däremot kanske de väljer att ändå stjäla den, men det är ju en helt annan sak... Morrningar kring mat ska aldrig bestraffas av just den anledningen! För en hund är det en helt naturlig och självklart handling! Däremot kan vi jobba på förtroendet mellan oss och skapa en relation där hunden inte känner något behov av att morra och försvara sin mat, så har vi löst problemet på ett mycket bättre och mer civiliserat sätt!

Här kommer Kaela och Silva i alla fall, gonatt!

Idag var det äntligen dags efter lång väntan. Vi var några stycken, 13 hundar tror jag, som träffades på hundkapplöpningsbanan i Älvsbyn klockan 11 imorse för att testa hundarna på banan. Vi började med gott fika där inne och en liten teorigenomgång, med information kring sporten och vad vi skulle göra under dagen.

När det var dags att testa första gången fick hundarna springa ensamma längs raksträckan på ena sidan, efter "släpharen", en sudd av tyg o grejs som dras i ett snöre efter raksträckan så att hundarna lockas att jaga den. Giela var först ut av alla hundarna. Först taggade hon igång på trasan som åkte iväg och rusade efter den i säkert 90% av maxfart.

Sen kom hon ikapp den och såg att den inte levde. Nästa gång skuttade hon ett par steg men struntade i den sen. Så lätt lurar man inte en sibbetant heller!

Rossi var hund nr 2 i mitt gäng. Rossi är ju erkänt töntig och väldigt feg. Därför var det kanske ingen stor överraskning att det gick som det gick...

Där vände Rossi och sen vågade hon inte springa efter mer... var fram och nosade på trasan när den låg still men såg mest förvirrad ut. Att göra saker SJÄLV som man inte riktigt förstår, DET är läskigt.... Å när det väl blivit läskigt så är det svårt att komma ifrån de negativa tankarna. Vi lade försök nr 2 på hyllan och nöjde oss med att Rossi fått hälsa på en ny person och fått lite gos.

Mintu-time!

Mintu tyckte snabbt att det var superskoj och sprang vad han kunde med sin pälslösa kropp (urfällda dvs.). Han skrek och hoppade efter första försöket och ville genast jaga mer trasselsudd igen! Superskoj!

Nalle fattade också direkt och såg ut att vara snabbast av huskisarna på rakan. Rotax fortsatte med de andra killarnas inställning - fullt ös - medvetslös! Han apporterade även trasan och var SÅ stolt när han kom med den (och snöret vilket ju kan innebära en viss risk)...

Kaela var en liten aning tveksam men sprang ändå fint båda gångerna. Hon och Rossi har ju sina likheter, även om Kaela är tusen gånger mer normal. Vi avslutade med Silva och den lilla tokan tog några ärevarv och sprang lite extra för att spana in arrangörerna förstås...hmm... Sen var det basenjidags!

Spana in var baktassarna är!

När alla som ville hade fått testa släpharen fick de som hade lust även prova motorharen. Det är en liknande trasa som dras med en motor längs banans inre "stängsel" och kan köras via fjärrkontroll. Eftersom Rossi fegat ur totalt så fick hon aldrig chansen att vara med där. Med stöd av andra kanske hon hade vågat, men samtidigt kanske hon hade kunnat sabotera lite för de andra. Istället fick Mintu, Nalle och Giela köra. Tanten var med mest för ordningens skull. Mina snälla vänner hjälpte till att hålla hundarna i starten, och när haren passerat så släppte vi alla 3 samtidigt.

Mintu tog täten tätt följd av Nalle och de var nog hyfsat jämnsnabba även om Mintu fick sekunden snabbare tid. Giela stannade efter 1/3 av banan och strosade lite istället... så får man kanske göra om man snart fyller 12 och har genomskådat grejen med att jaga plast och tyg....*s* Kul att se killarna i alla fall! Mintu stod och skrek rakt ut när vi väntade på vår tur och motorharen passerade på banan....riktigt taggad!

Sen var det dags för de 3 sista hjältarna, Rotax, Silva och Kaela.

Alla 3 satte av i fin fart med Rotax i täten. På bilden nedanför ser man haren framför Rotax, dvs. en motor med drivning uppe på relingen och en trasselsudd som släpas fram på marken.

När alla 3 passerat första kurvan hände nåt oväntat...Silva tvärstannade och vände! Hon är ju inte alls så tuff som hon vill verka alla gånger, och kanske tyckte hon att jag hamnade lite långt bort (även om hon aaaaldrig nånsin (!) skulle erkänna att hon faktiskt är beroende av nån), för hon galopperade tillbaka till oss längs banan istället, i full fart. När Kaela såg att Silva vänt så gjorde hon samma sak, och Rotax hade hunnit nästan hela raksträckan innan han såg vad som hände där bakom...å gjorde likadant!

Ensam Silva kommer tillbaka bakvägen

Rotax och Kaela hänger på

Så, sista lilla trion fick aldrig nån målgång eller några tider... När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi nog testa nån annan kombination, kanske Silva med Mintu och Nalle? Gissningsvis gillar Silva inte att bli ifrånsprungen så frågan är hur det skulle fungera. Jag trodde att hon skulle vara en av de snabbaste med grabbarna var klart vassare faktiskt.

Snabbast på banan av testhundarna idag var Rhodesian Ridgebacken Donna (tid 34,7), som testat detta några gånger tidigare också. Näst snabbast var fina amstaffblandisen Tyson (tid 36,6), som sprang med i 8-spann framför släden i vintras - en riktigt härlig allroundhund! Mintu hade 39,6 och Nalle 40,1 så huskisarna visade sig inte helt oväntat inte vara några sprinters även om jag tycker att de såg hyfsat snabba ut.

Avslutar med 2 bilder av en av whippetarna som körde, en van hund som gjort detta många, många gånger förr. Jättekul att se alla hundar springa, och riktigt skoj att se farten i en "riktig" vinthund också!

Jag var själv rätt slut ett tag av allt springande och rastande och uppvärmning och nedvarvning osv...men nu under kvällen så känns det ändå som att förkylningen börjar ge med sig allt mer trots dagens lilla strapats. Skönt! Imorgon hoppas jag att vi tar oss ut i spårskogen, har längtat massvis både jag å hundarna. Nu ska jag ut och pussa små kapplöpningshundarna och ge dem middag. =)

Får ni chansen att testa detta under ordnade former så ta den - det här tycker nog de flesta hundar är riktigt skoj!

Influensan är äntligen på väg ut ur kroppen. Att sitta i soffan känns rätt OK förutom allt snytande...sen när man "gör nåt" så inser man rätt snabbt att det inte är läge att dra igång på riktigt ännu, febern är nog inte helt borta ännu, men värken i kroppen är över - tack och lov! Blir en lugn dag även idag tyvärr. Igår kväll var vi på bio, precis när sambon började känna av symptomen även han (och jag precis insåg att jag inte var riktigt så pigg som jag trott ännu). The Dark Knight Rises var riktigt bra på bio - älskade den!

Hundarna solar där ute och är väldigt snälla och tysta trots en väldigt tråkig vecka. Hade så gärna varit ute på äventyr med dem men det går inte nu, bättre att fokusera på att bli frisk först. Nyss när jag gick förbi där ute såg jag att Rotax gjort ett fynd. Nån av dem hade dödat en trast och den låg vid hans fötter ute på jorden. Underligt nog syntes Silva inte till, men när jag kom närmare kom hon ut från en av kojorna. Rossi och Kaela verkade rätt ointresserade men när Rotax lämnade fågeln för att komma till mig, så tog Silva den direkt. Det är inte första gången de lyckas ta nån fågel i hundgården, men det brukar inte hända ofta heller.

=/

Fågeln åkte ut ur hundgården och även lite av träullen i ena hundkojan, där den tydligen legat inne för "bening" lite tidigare. Inga sura miner mot varandra i alla fall. Efter incidenten med spyan för ett tag sen (när Silva spydde upp frukosten medan vi var borta och sen vaktade den mot de andra, vilket slutade i ett litet bråk mellan henne och Rotax när jag kom dit) så blev jag lite nervös när jag fick syn på fågeln och kollade alla hundarna lite snabbt för att försäkra mig om att det inte varit några surheter. Alla var hela och fina. Dock blir man lite nyfiken på vem som tagit fågeln, vem som haft den, ja hur allting gått till, och samtidigt lättad över att alla skötte sig bra trots godsaker som bara räckte till en.

I onsdags var vi ute på sökträning med jyckarna men blogginlägget blev lite försenat eftersom det tar sån jääädra tid att ladda upp filmer på vårt långsamma internet. Nåja, det blev väl en sån där dag när man lär sig mer om vad man gör fel, än vad som blivit rätt. Det luriga med att träna t.ex sök med hundar som egentligen inte är riktigt "rätt" för uppgiften är ju att det ställer högre krav på hur man lägger upp träningen, hur man belönar, avancerar och försvårar mm. Samtidigt blir det väldigt lärorikt. Rossi var först ut av mina hundar och allt gick bra tills hon tappade självförtroendet och inte vågade springa ut riktigt. Antagligen en kombination av att hon började bli trött och att det blivit för svårt. Nästa gång ska vi nog testa att ta figgarna närmare "stigen" på slutet när hon blivit trött, för det är väldigt nyttigt för en hund som hon att ändå lära sig att man KAN fortsätta jobba fastän man är trött i benen.

Så här såg det i alla fall ut, och självklart borde jag ha förenklat redan efter första missen. När Rossi misslyckas blir hon lätt låg och tappar självkänsla och flera såna misslyckanden på rad är svårt för henne. Jag slutade filma när en person med hund passerade en bit bort, och vi avslutade sen med 2 enkla skick.

Silva visade sig vara en liten luring idag! Jobbet var tydligen inte riktigt nog kul för hon drog på lite små rundor och tittade på annat. Sånt kan ju hundar göra av olika orsaker, en del börjar nosa och fundera när de tycker att allting känns lite svårt och "mycket", andra (som Silva) kan göra det när de helt enkelt inte har nog skoj... för Silvas del så måste figgarna vara GULD, annars börjar hon svamla... Så, idag fick vi en del nytt att tänka på.

Söta Akitan Riki sprang som vinden! Resten av mina hundar fick ett spår på ca 500 meter och det fungerade fint, men jag kände själv att luften var riktigt varm och kletig för svetten rann efter ett par rundor i spåret. Säkert påverkade även värmen sökhundarna till viss del.

När vi åkt hem fick Giela följa med in medan de andra lade sig ute i solen. Fastän de har tillgång till 3 hundgårdar så brukar de flesta vilja ligga i mittenhundgården, kanske för att utgången vi använder mest är där?

Igår hittade vi en konstig grej på Giela. Juvret är helt normalt men själva spenen var väldigt uppsvullen och nästan skinnflådd efter att hon slickat så mycket på den. Det är samma spene som tidigare såg ut som en tom liten påse, med sladdrigt och förstorat skinn. Det såg då ut som att den tidigare varit förstorad men det hann vi aldrig se. Nu gick det däremot inte att missa. Veterinären gav order om tratt, Metacam och så ska det tvättas och hållas rent förstås. Tanten älskade som vanligt att vara till veterinären och flörtade med alla fyrbenta och tvåbenta som närmade sig... Nu är det faktiskt sant att Giela är en pensionär, även om hon är en pigg sån.

En annan mindre rolig sak hände också igår. När jag kom hem från Gielapromenaden på stan rök Silva och Rotax ihop i sin hundgård. Det var inte så värst allvarligt men Silva tappade en liten tofs i pannan och haltade lite resten av kvällen. Anledningen var något hon grävt över med jord och stod och vaktade, och eftersom där var så mycket jord var det svårt att bedöma riktigt vad det var. All mat var ju uppäten innan jag åkte så min gissning är att hon spytt upp frukosten av nån anledning och sen ville spara den. Då uppstår ju snabbt en potentiellt farlig situation eftersom hon inte ville lämna den ifrån sig, samtidigt som Rotax gärna ville ha den.

Även dagen före hittade jag Silva vaktande en jordklump, och där inuti fanns en klump med Pondus, men då tänkte jag att nån råkat tappa den och glömma den. Nu bor Silva inne för att hålla lite exra koll på magen. Självklart klagar hon inte över att ligga i soffan... På en stund åker hundarna å jag mot Blaiken, men först ska bilen packas och fyllas. So long!

Rossi är en fegis. Rossi har nog alltid varit en fegis. Med tiden har hon ju blivit allt tuffare och fixar nu många saker som hon aldrig hade klarat som ung, men faktum kvarstår - hon är en fegis!

Många gånger pratar folk om sin hund som antingen feg, dominant, rädd, självsäker, tuff eller nåt annat, som om det bara finns en sanning per hund. I praktiken så upplever i alla fall jag att de flesta hundar kan ha flera olika sidor att visa upp, beroende på situation och sinnesstämning mm. Åker man bil eller går runt mitt i stan så är Rossi inte så tuff. Handlar det däremot om att bära saker så är hon en mästare (så länge det inte är på kommando, då blir pressen för stor).

Rossi gillar att samla saker och bär gärna foppatofflor, skålar mm till sin säng. Hon har aldrig sönder nånting utan bara samlar lite smått. Ute i hundgårdarna så är det lösa vattenskålar som samlas. Nyligen köpte jag nya metallskålar, de är lite grövre gods och ganska tunga, samt rejält stora. Dessa skålar skulle många hundar nog ha ytterst svårt att bära i munnen, men Rossi tar dem utan att tveka och två dagar i rad har jag fått pillra ut skålen ur en hundkoja där öppningen är smalare än vad skålen är bred. Dvs. hon har inte bara burit in den utan även kämpat lite för att få in den genom öppningen.

Så ingen är enbart feg, inte heller Rossi, även hon kan göra svåra och tuffa saker ibland, sånt som betydligt tuffare hundar än hon skulle tycka var läskigt. Ibland kan det vara nyttigt att öppna ögonen lite extra inför sina egna hundar och inte bara ta för givet att de alltid följer samma mall, försöka se dem mer objektivt och inse att även en tuff å framåt hund kan vara feg i vissa lägen, på samma sätt som en försiktig hund kan vara riktigt tuff i sitt rätta element.