Idag har vi haft en riktigt mellandag. För att ge förkylningen en känga har jag låtit hundarna stå idag och bara vilat inne i värmen. Hoppas nu att det ger effekt. Hundarna har fått skutta runt lite i rastgården och Mintu och Rotax är båda smått förälskade i Rossi nu. Under natten hade vi riktigt "busver" (busväder) och även idag har det blåst rejält tidvis och snöat. Ute på sjön gick det vita gäss - inte en vanlig syn mellan jul och nyår!

Mintu    Rossi

Mintu & Rotax    Rossi

Så här ser vårat "hundhotell" ut, i "boxen" till vänster brukar Rotax och Silva eller Kaela bo, och till höger hänger Mintu och Nalle, och ibland nån av tikarna. Ju sötare löptiken Rossi bli, desto smartare känns det som att den här lösningen blev. Hur vi sen ska göra på lördag...hmm...ja de får vi se...

Idag var det dags för sökträning igen, och vi var minst 10 pers tror jag! Riktigt skoj! Sigge och Felix fastnade på varsin bild:

Cirkelträningen är verkligen rolig att vara med på. En del hundar tar det som en dans, och för andra är det en stor utmaning att gå runt hela själva till "okända" personer och få belöning. Sigge tyckte att det var rätt skoj, å lille Felix på den nedersta bilden spurtade mellan oss och charmade oss allt han kunde! =) För er som inte vet vad det handlar om, så ställer sig alla personer utom ägaren i en ring (utan hundar), och ägaren släpper hunden och står sen passiv. Hunden får sen belöning (med klicker för den som vill) varje gång den tar kontakt med en person (av den personen), men efter en stund blir personen passiv och hunden måste gå till en annan person för att få nåt mer. Jättebra träning för lite blyga eller försiktiga hundar och de utvecklas enormt snabbt eftersom de hela tiden får välja själva hur mycket de vill våga.

Rossi fick köra ett lite kortare sök idag för snön var lite lurig...skaren var så tjock att hon nästan klarade att gå på den, men inte riktigt, så det var nog lite jobbigare än vanligt. Efter det var det några som ville prova att köra släde med sina hundar, och som tur var hade nysnön på vägen gjort den perfekt för körning. Nästa gång vi ses ska jag ta med min lilla släde (om det inte är för kallt) så att de som vill kan provdra den, eftersom den är mer lagom för 1-2 hundar.

När de som hade lust hade fått testa, så selade jag ut mina hundar för att köra en sväng. Jättesmidigt att samköra sökträning och dragträning så att man slipper bila runt en massa extra. Jag hade ett gäng handlers dagen till ära dessutom! Lyxigt! Vi körde lite över en mil men spåren var rätt tunga. Hundarna varierade mellan att vara supersmarta och stentröga...haha...Skaren var smått vass så vi körde kortare än vi egentligen tänkt oss. Snön som föll från träd och annat smälte snabbt och när vi kom tillbaka till bilen var jackan, selarna, slädsäcken mm  riktigt blöta!

Vi gick en kort nedvarvning med alla hundar lösa och sen fick de hoppa in i bilen, men med burdörren öppen, dvs. alla tillsammans. Nalle och Rotax var avslappnade tillsammans och när vi kom hem fick alla sju komma in, första gången som alla 7 är inne samtidigt sen Rotax kom hit. Nu börjar det kännas som ett bra läge att sammanföra hela gruppen; vi har kunnat köra regelbundet så att  alla är nöjda, inga löp eller sånt i närheten, å jag har mer rutiner och tid nu sen spurten i skolan tog slut å jobbet tog vid - äntligen! Nalle har tidigare morrat åt Rotax ibland och visat att han inte riktigt litar på honom, som tur var har Rotax inte brytt sig så mycket tillbaka.

Nu kom alla in och stämningen var lugn och trivsam! Jyckarna myste tillsammans efter slädturen och inga spänningar syntes, härligt! Däremot tog det en stund innan alla hittat en bra liggplats och somnat...Här kommer en liten film från ett mörkt rum med alla vännerna samlade...i det här rummet har jag allt hundgodis, hundutrustning mm så när man går in dit så kommer oftast alla för att se vad man tänkt göra...Riktigt skönt att Rotax och Nalle funderade så bra ihop nu med tanke på att vi snart åker till Blaiken för en veckas julsemester hela gänget!

Idag var det äntligen dags, årets första riktiga slädtur. Vi har ju hunnit köra en sväng för några veckor sen, men det räknar jag inte riktigt. Nu körde vi på SNÖ och inga stenar eller gruskorn skrapade under belagen, äntligen är det vinter! Idag tog jag med kapellet och testade de nya fästena och de var super! Nu spänner man fast kapellet med små spännband på 6 ställen, mycket smidigt! De nya fästena består av 3 terylen-band, två långa längs sidorna med öglor fram och bak, samt ett upptill där bak för att sträcka upp där också, och det är där spännbanden fäster. Igår ringde jag dessutom til Göran på Oinakka (vilket jag gärna skulle göra oftare förstås) och beställde lite nya linor, ett till ankare och lite annat smått och gott inför säsongen. Nu ser släden ut så här:

De små blå spännbanden ska kortas av förstås men det känns som en väldigt enkel lösning när man inte vill ha kapellet på släden när man transporterar den. Dessutom passade jag på att packa med plastbackarna med utrustning och lite annat, och allting passade fint. Denna vinter är vi redo för ALLT!

Vi körde längs Långmyrsvägen. Där var inte alls plogat och en ensam bil hade kört in, vilket gjorde att jag kunde ta mig in och parkera min gamla Caddy bara några meter från stora vägen. Medan jag packade upp släden lät det så här i min bil:

Sen drog vi iväg in efter bilspåret och det var skönt att ha bilspåret att följa i några kilometer så att hundarna kom igång - det gick rätt tungt ändå! Rotax och Mintu fick gå i led och nu börjar även Rotax ta kommandon för att svänga, även om det är Mintu som har huvudansvaret ännu.

Tokiga lilla Silva

Rossi och Nalle gick i wheel tillsammmans

Giela och Kaela var hemma, så idag blev det 5 hundar framför släden. Efter en stund svängde vi av från bilvägen för att följa lite mindre och mysigare vägar. Riktigt mysigt! Vi körde längs ett gammalt travspår, ett spår som faktiskt var ett av de första ställena där jag körde hundsläde för ungefär 7 år sen.

Vi lurvade på efter diverse små stigar, blivande skoterleder och faktiskt bitvis efter skoterspår också. Det blev inte så långt som jag hoppats, men i alla fall 13km och med tanke på hur hundarna fick pulsa så blev det rätt lagomt ändå. Den här tiden på året är de ju inte vana vid den typen av ansträning så det blir rätt jobbigt för dem.

Vi hann även med lite trassel. Det här snåret finns en "stig" genom, men inte går den här i alla fall (vilket Mintu tydligen tyckte). Även om ett 5-spann är rätt litet så är det hyfsat bökigt att vända dem ut ur såna här snårigheter ändå...

Snö på min släde!!!

Nalle är en duktig slitvarg som alltid gör sitt bästa

Rotax tar en allt större plats i våra hjärtan, vilken härlig och rolig hundkompis han är! Dessutom funkar han jättefint i spannet och gör ett bra jobb i ett gäng på vår nivå, där farten inte är så viktig.

Bros

En clown som sträcker ut tungan å en galen?

Killarna trivs ihop! Idag insåg jag dessutom att jag snart har ett riktigt snyggt färgkoordinerat spann, av en ren slump. Mintu och Rotax är svarta, Silva och Kaela grå, och Nalle och Rossi gula. Men mest är de bara duktiga och söta! Kaela ska få fortsätta med skidmotion denna vecka och återvända till spannet nästa helg. Nu skidar vi 4-5 km per träning och försöker hålla henne i fin trav och mjuka upp och köra igäng helt enkelt. Hon har ju hunnit tappa en del ork och styrka av allt vilande.

När vi kom hem var alla väldigt trötta och lugna. Lugnet som infinner sig efter rejäl fysisk aktivitet är något alldeles speciellt i ett huskygäng. Nu när säsongen är igång och vi kan trötta ut hundarna mer rejält, så ska projektet med att samföra Nalle och Rotax inledas på allvar. Nalle tittar ännu lite snett på Rotax, och det fungerar bra att ha dem tillsammans när jag är med, men det ser inte helt avslappnat ut ändå. Slädkörningen är precis vad som behövs för deras relation! Nalle har för övrigt varit en "drama-Nalle" idag. Han är rätt fjantig och kan skriiiika väldigt högt om nånting lite läskigt händer, t.ex att en lina trasslar kring ens ben eller nåt sånt. Idag överraskade han mig med att vara rätt modig när vi fick klättra över en liten ravin med spannet, tuffa fina killen!

Kaela hade däremot varit påhittig undermin frånvaro. Hon har bott inne mer eller mindre dygnet runt i över en månad och inte rört en enda pinal, men idag hade hon hittat en penna och en plastbit och lite annat smått och gott...tugg tugg tugg... Dessutom hade hon nånstans plockat upp en klisterlapp som fastnat på hennes tass (obs helt själv, jag hittade den som den ser ut på bilden). Nästan lite sött?

Imorgon blir det mer körning, och förhoppningsvis även sökträning, kanske årets sista? En annan sak jag kanske bör nämna är att jag jobbat första veckan på nya jobbet nu! Verkar vara ett riktigt härligt gäng och ett bra jobb med bra utvecklingsmöjligheter för den som vill, kanonbra! Mitt lilla kontor har självklart huskybilder här och var, så att det känns som hemma även om det ligger mitt i centrala Luleå. Jätteskönt att vara klar med skolan och kunna fokusera på jobbet och hundarna!

I all hundträning, och all samvaro med hundar, finns det en sak som är viktigare än nästan allt annat. Vare sig man tränar med mjuka positiva metoder, eller mer korrigeringar och straff, så är det enormt viktigt att vara konsekvent. När man pratar om konsekvens i hundsammanhang tänker nog många på det klassiska exemplet med soffan. När man skaffar hund måste man bestämma om hunden får var i soffan eller inte, och sen måste man vara konsekvent med den regeln. Stämmer det? Självklart inte. Det går utmärkt att låta hunden vara i soffan ibland, och ibland inte. När blir det fel? Jo felet kommer om vi ena gånger låter soffan vara okej, för att nästa gång korrigera hunden för att den ligger där. Ett exempel kan vara en ägare som kommer inrusande och kastar ner hunden från soffan, för att den har smutsiga tassar. De flesta hundar har ingen aning om ifall deras tassar är smutsiga eller inte.

Vad kan vara rätt då? För att kunna vara konsekvent behöver man förstås ha funderat över vilka regler man har. Om soffan är okej ibland, så kan regeln t.ex vara att hunden får ligga där tills någon ber den gå ner (under lugna och sansade former självklart). En annan regel kan vara att hunden bara får vara i soffan om den först frågar ”om lov”. Båda dessa varianter kan uppfattas som ytterst konsekventa, för trots allt, så är det alltid samma regel som gäller. Problemet med inkonsekventa regler kommer antingen om hunden är en sån som har ett behov av tydliga regler, eller om ägaren är en sån som gillar att korrigera hunden och kanske tar till hårda tag för att berätta när den gjort fel. Ska man korrigera och banna hunden så måste man ha gett den en bra chans att förstå vad som förväntas av den, man måste helt enkelt vara ytterst konsekvent med sina regler och framför allt – sitt beteende.

Konsekvens sträcker sig faktiskt långt bortom soffor och enkla regler. Väldigt många hundägare är inkonsekventa med sina hundar, en regel gäller stenhårt en dag, och förbises nästa dag. Hur ska då hunden kunna veta vad som väntas av den? Hur ska den kunna göra rätt? Extra fel blir det när ägaren också beter sig inkonsekvent, ena dagen tillåts hunden dra i kopplet hur den vill. Nästa dag rycks den tillbaka i halsbandet och får massvis med skäll, för det som tydligen var helt ”okej” igår. Hur ska hunden kunna förstå? I sammanhanget är det viktigt att minnas att känslan av att bestraffas för något man inte förstår skapar stor negativ stress hos de flesta individer.

Liknande bekymmer kan det bli med kommandon. Många använder ordet ”stanna” när hunden inte ska gå ut genom dörren. Men vad menar vi då egentligen? Ska hunden stanna på samma plats tills annat kommando ges? Utomhus betyder ”stanna” för de flesta hundar att de inte får röra sig. Inomhus kan det ofta betyda ”gå inte ut genom dörren”. Med det i åtanke är det kanske inte konstigt att en del hundar inte riktigt förstår? Hur bokstavligt hundar tolkar kommandon kan variera en hel del mellan olika individer.

Inte är jag mycket bättre själv. När jag går ut använder jag ordet ”inne” om hundarna ska stanna innanför dörren, och om hundarna t.ex inte får hoppa ur bilen använder jag ”vänta”, ”stanna” betyder enbart ”stå alldeles still tills nytt kommando kommer”. ”Stå kvar” använder jag i dragsammanhang och det betyder ”håll positionen hyfsat och gå inte bakåt”. Många olika varianter av liknande, men inte samma, beteende. När vi tränar sök däremot är jag ytterst förvirrande. ”Sök” kan hos oss både betyda godissök, leksakssök, personsök… inte underligt att hundarna ibland sätter näsan i backen när de egentligen ska söka figuranten som står halvt synlig tio meter bort. Egentligen gör de ju precis det jag ber dem om!

Konsekvens kopplas ofta samman med hårda tag av någon anledning. Att vara konsekvent anses var extra viktigt med tuffa hundar och sägs ofta i samma mening som dominans, ”visa vem som bestämmer”…osv. I verkligheten har konsekvens ingenting med sånt att göra. Att vara konsekvent innebär enbart att man är förutsägbar och hanterar kommunikation, regler och samvaro enligt tydliga mönster så att hunden har en chans att förstå vad som förväntas av den. En konsekvent ägare är en trygghet för hunden, och underlättar enormt när hunden ska lära sig hur världen fungerar, och vilka regler som gäller.

Det där med tuffa hundar och konsekvens då, har det nåt samband? Jo till viss del. En del hundar testar mer, är envisare och påhittigare, och då är det extra viktigt att vi som ägare är konsekventa med vårt beteende. Min älskade Gakkon var en av de envisaste och stoltaste hundar jag någonsin mött. Det tog ett år att lära henne att man inte kan/får tränga sig ut genom ytterdörren bara för att den öppnas. Trots att vi konsekvent såg till att hon aldrig lyckades och enbart fick passera när hon skötte sig bra, så fortsatte hon att testa. Varför inte bara säga ifrån ordentligt kanske ni tänker? Med en hård, stolt och envis hund kan man inte alltid ta till såna genvägar och det ger inte heller hållbara resultat. Det gäller att konsekvent se till att beteendet man inte vill ha inte ger någon utdelning, samt att lära hunden HUR man vill att den ska bete sig. Tyvärr försöker många fostra denna typ av hund med hårda tag i avsaknad av konsekvens, eftersom hunden är så envis och ”testar hela tiden”. Jag erkänner att det kan vara svårt att få tålamodet att räcka till ibland, men övning ger färdighet, och vi är skyldiga våra hundar att försöka och förbättra oss själva.

Silva har också visar sig vara en riktig liten luring. Med henne är det mycket viktigt att vara konsekvent, för hon bänder och böjer på reglerna som finns och försöker ofta charma sig till fördelar med sina söta små ögon. Regelbundet märker jag hur hon försöker träna/lura mig att göra saker på det sätt hon vill, oftast efter att hon redan lyckats… Till viss del är det en charmig och underhållande egenskap, men den sätter förstås även större krav på en konsekvent ägare. Är man konsekvent från början, behöver man sällan vara hård senare.

Rotax är också en stjärna inom detta område. Han är aldrig påträngande eller besvärlig, men han charmar in sig och lyckas med sitt vänliga och mysiga sätt töja på reglerna. Han har flera gånger suttit i den ”hundfria” soffan bredvid husse och gosat…”Han är ju så snäll”… Är det ett misslyckande? Ja kanske egentligen. Men riktigt misslyckat blir det ju först när man tappar humöret och plötsligt blir arg på hunden nästa gång det händer. Då först har vi varit inkonsekventa på ett sätt som faktiskt är oschyst mot hunden.

Här bör man även nämna att den finns en annan grupp hundar där konsekvens är extra viktigt, kanske allra viktigast av allt. Det handlar om osäkra och försiktiga hundar. Ibland vill hundägare vara extra snälla mot denna typ av hundar, inte ha så hårda regler och låta dem komma undan med saker. Tänker man så gör man hunden en enorm otjänst. För osäkra hundar är det extra viktigt med tydliga regler, en konsekvent och tydlig ägare och en inrutad och förutsägbar tillvaro.

Konsekvens är alltså inte bara viktigt när vi tänker igenom vilka regler vi ska ha, inte heller enbart när vi ser till att reglerna är samma varje dag (i alla fall om vi med ”gott” samvete vill ha möjligheten att tala om för hunden när den gör fel), utan även när vi kommunicerar med hunden och umgås med den.

Många oönskade beteenden lär vi hundägare själva in, men ändå får hunden bannor. En hund som t.ex får uppmärksamhet när den gnäller har ju lärt sig att det är så man gör för att få matte eller husse att lyssna. Uppmuntrar man detta beteende genom att ge uppmärksamhet har man inte heller nån rättighet att nästa dag (kanske just efter att man fått besök och vill fika med en kompis i lugn och ro) bli arg på hunden för att den gnäller och vägrar vara tyst. Hunden gör precis det vi lärt den, och med vårt inkonsekventa beteende skapar vi en ytterst förvirrande situation. Det som igår gav belöning, ger idag bannor. Hur ska vi ha det egentligen?

Ibland kan det vara nyttigt att i lugn och ro tänka över sin samvaro med hunden. Att vara konsekvent och förutsägbar är det bästa sättet att hjälpa hunden att förstå vad vi vill, i alla lägen. Fundera i lugn och ro över vilka regler ni har, hur/när de gäller och om de är konsekventa nog för att hunden ska ha en chans att förstå? Tänk igenom vilka ord du använder, går de att förstå eller använder du orden så att hunden riskerar att bli förvirrad (själv tror man oftast att man är tydligare än man faktiskt är…)? Betyder samma ord flera saker? Hur konsekvent är du i ditt kroppsspråk? Och viktigast av allt – nästa gång du blir arg på hunden och funderar över att korrigera den – fundera först en snabb sekund på om dess beteende kan vara ett resultat av din egen inkonsekvens innan du ger den skulden. Att bete oss så konsekvent som möjligt är en av de bästa presenterna vi kan ge våra hundar!

Vad behöver våra hundar egentligen kunna? De flesta börjar nog med att räkna upp saker som har med vardagsvett att göra. Vi vill att hundarna ska lära sig vara rumsrena, inte dra i koppel eller hoppa på folk, inte bitas eller bita sönder saker, kanske vill vi ha en bra inkallning, hunden ska kunna vänta på sin tur och kanske sitta, ligga och utföra lite andra konster. Är det en draghund så bör den kunna höger/vänster om den ska gå i led, inte tugga på linor, ha lärt sig att jobba på rätt sätt utan att nosa i diket och hitta på tokigheter.

I verkligheten lär vi ju våra hundar så mycket mer än detta, eller, vi har i alla fall möjligheten att göra det. Jag tänker på hur vi vill utveckla hundens egen personlighet och egna känslor, för att de ska få ett så bra liv som möjligt. Målet är att skapa självsäkra och harmoniska hundar som har tillräckligt med kunskaper för att gå stolta och trygga genom livet! Denna text är i första hand tänkt för omplaceringshundar, men även hundar som levt i samma familj sen de var valpar kan behöva utvecklas. Kanske har den extra relevans för just draghundar, eftersom många av dem lever ganska inrutade liv och aldrig ser mycket av världen utanför.

Trygghet och självkänsla

Den första delen handlar om trygghet. Många jobbar för att hunden ska lita på dem och känna trygghet med dem, men vad har vi egentligen gett hunden då? En yttre trygghet i något som faktiskt inte alltid finns på plats. Självklart ska hunden känns trygghet i sin ägare, men för hundens egen skulle tycker jag att man bör jobba mot att hunden ska känna sig trygg även på egen hand och få lära sig att klara saker själv på ett bra sätt. Att gå runt och vara osäker hela tiden är jobbigt!

När man bygger hundens självkänsla och tryggheten den har i sig, så vågar den ju även ta för sig mer av livet. För en del hundar kommer detta helt naturligt, för andra är det något man måste jobba fram. För att bygga hundens trygghet och självkänsla ska man utmana den i lagoma doser. Det gäller att träna med positiva metoder och lägga upp övningarna så att hunden hela tiden kan förstå och göra rätt i stort sett varje gång.

Bra exempel på övningar kan vara spår, personsök, agility, klickerträning (även bara vanliga tricks är mycket nyttigt). Övningar där hunden får arbeta tillsammans med sin ägare, men samtidigt vara självständig och göra saker till stor del på egen hand. Detta är även övningar där man börjar på en lätt nivå och hela tiden har svårare och mer krävande saker att avancera mot. I takt med att hunden blir modigare och självsäkrare så vågar den arbeta på större avstånd, längre tid och med svårare uppgifter! Att lära in vanliga enkla tricks kan alltså vara en stor utmaning för en ovan hund, och göra stor skillnad i dess liv! Alla hundar KAN lära sig saker, det gäller bara att börja på rätt nivå. Om hunden inte förstår så är övningen för svår, belöningen för dålig, eller läraren för otydlig.

Kommunikation

En annan viktig sak är att lära hunden kommunicera bra så att den har verktyg att använda aktivt för att undvika konflikter och reda ut situationer. En del hundar har detta i sig rent naturligt och behöver bara finslipa sina egna kunskaper. Andra hundar kan behöva hjälp på traven. En del osäkra hundar kan i stort sett upplevas som språklösa. Om en situation blir osäker så tar de till tänderna i första hand eftersom de saknar andra verktyg. Ett alternativ kan vara att de blir ”hackkycklingar” som aldrig säger ifrån och alltid blir påpucklade av andra, eftersom de saknar verktyg för att undvika de situationerna.

Här gäller förstås att skapa ett bra kommunikationsklimat i hela gruppen, och att hitta en bra balans. Vi kan välja att förstärka lugnande signaler hos individer som behöver använda dem mer, vi kan även berömma en ”feg” hund som säger ifrån till en annan men gör det på ett bra sätt. Det handlar om att studera signaler och uppmuntra dem vi vill se mer av, och avstyra de vi inte gillar.

En hund som känner att den kan stå upp för sig själv och säga ifrån (på ett bra sätt, utan att skapa mer konflikt), men även undvika konflikter och problem med sitt språk, har mycket lättare att slappna av kring andra.

Miljöträning

Miljöträning får de allra flesta hundar rätt naturligt. Att jag tar upp det här beror främst på att jag sysslar med draghundar. I draghundssammanhang är det tyvärr väldigt vanligt med hundar som aldrig gjort annat än att springa i spann, åka bil/box och så kanske vistas i rastgård. Många av dem har aldrig varit inomhus, aldrig utmanats till att lära sig nya saker eller ens fått prova att utmana sig själva. Att börja jobba med den typen av hundar kan vara spännande, för deras värld är väldigt ”liten” och allting utanför den lilla rutan de känner till är obekant. I sammanhanget kan det vara väldigt praktiskt att ha en "feg" ledarhund eftersom den varken vill eller vågar springa fram till okända hundar, personer eller annat, men om det går till överdrift så undrar man ju hur hunden egentligen mår?

För den typen av hundar är vanliga promenader mycket givande och i all sin enkelhet, så kan de utveckla hunden enormt. Att känna mer av sin omvärld och vara van vid fler olika miljöer och situationer gör att hunden lättare kan slappna av i sin vardag. Sånt kan även göra hunden modigare och mer framåt i andra nya situationer, och även i selen till viss del.

Så nästa gång du funderar över vad din hund egentligen kan, tänk även på om den har självförtroende och självkänsla, ett språk som den kan använda och vana vid nya situationer och miljöer. Det finns gott om hundar som varken är jätterädda eller bråkiga, som ändå kan må jättebra av extra träning på dessa fronter. Sen finns det också gott om hundar som fått allt detta med sig från ”barnsben” och haft lyckan att leva hela sina liv som självsäkra, trygga och glada individer.

Silva

Jag har längre funderat över att ge Silva ett eget litet blogginlägg. Förutom att hon är en mycket speciell och underhållande hund, så har hon en ganska intressant historia att berätta. Silva har släktingar bakom sig med en hel del humör, hanterbart visst - men humör - ja!

Silva flyttade in hos oss sommaren 2008 när hon var 8 veckor gammal. Då levde fortfarande terriertanten Jacki. När Silva var ca 10 veckor flög hon på Jacki som försvarade sin mat. Jacki ville förstås inte ge bort sin mat och backade in heller när nån ville ta den. Detta hände mer än en gång.  Redan då insåg vi att Silva var en hund med ganska kort stubin. Jacki gick borta bara några veckor senare, och Silva var omgiven av vuxna huskytikar. Hon lekte mycket med Rossi och använde henne som "leksak". Detta var innan Rossi lärt sig att man KAN säga ifrån, så hon åkte omkring som en tuggpåse på gräsmattan med Silva hängandes i halsen.

Eftersom jag verkligen ville lära Rossi att säga ifrån själv, så lade jag mig inte i. Efter många hårda lekar kom faktiskt slutligen stunden när hon sa ifrån! Rossi stod upp för sig själv för första gången nånsin, och efter det blev hon aldrig mer terroriserad av nån. Men nu skulle det här inte handla om Rossis framsteg, utan om lilla Silva.

Vi märkte rätt tidigt att Silva var en smart och klurig hund. När Mintu flyttade in och växte på sig så började Silvas humör bli ännu mer uppenbart. Han var också ung och full av energi och innebar fler laddade situationer än livet med tanterna. Mintu och Silva hann ryka ihop några gånger när han var kring året gammal, oftast kring mat/godis och det kändes allt mer att det var dags att aktivt göra nånting åt situationen. Silva hade mycket kort stubin och om nån kom för nära hennes mat så small det direkt utan varningar. Det där med att varna och morra först var helt enkelt nånting hon aldrig gjort.

Lösningen för oss blev att arbeta från två fronter. För det första med ett strikt förbud. Som för alla våra hundar är bråk strängeligen förbjudet och bestraffas med en förbannad matte och uteslutning från det roliga som pågår (startar nån t.ex bråk kring en sak så förlorar de saken). Efter att jag hoppat, studsat, skrikit och vrålat så otäckt att de inblandade inser att "det där var inte kul", så sammanför jag hundarna så snabbt som möjligt för att normalisera. Om det är två hundar som normalt sett är tighta så kan jag gärna krama ihop dem i en gruppkram. Avdramatisera och normalisera. Bråk är förbjudet - men efteråt blir alla vänner direkt och målinriktat.

Det viktigaste jobbet med träna Silva till ett mer normalt socialt acceptabelt beteende, var ändå att arbeta förebyggande. Hundar använder sig ofta av en grupp signaler som kallas "lugnande signaler". De kan se ut på många olika sätt, men har alla liknande syfte. Det kan handla om att en hund gäspar, vänder bort blicken/huvudet/kroppen, att lägga sig ner, sätta sig ner, slicka sig om nosen, blinka, röra sig sakta, nosa i marken mm. Alla dessa signaler syftar till att lugna ner gruppen, ta udden av konflikter, visa aktivt att man är snäll och vill väl.

Detta är alltså saker som de flesta av våra hundar gör varje dag, men många ägare är inte speciellt uppmärksamma på dem. Ett klassiskt scenario är ägaren som ropar på sin hund och låter arg! Hunden kommer mot ägaren, men den går sakta, nosar i marken, pausar med jämna mellanrum. Ägaren blir arg eftersom han/hon anser att hunden är nonchalant! Ägaren skriker högre, hunden blir ännu mer mån om att blidka och lugna sin ägare, och går ännu långammare...Så lätt det blir missförstånd och tänk så många hundar som fått bannor och hårda åthutningar när de egentligen gör allt de kan för att lugna en situation som de uppfattar som uppretad.

En del hundar är mästare på att använda och läsa dessa signaler av sig själva. Det finns även många hundar som inte alls använder dem, man kan säga att detta språkverktyg saknas i veras verktygslåda! Silva var nån slags mellanhund. Hon hade vissa av dessa signaler, men hon använde dem inte speciellt bra utan tände till istället. Övningen blev att träna impulskontroll och öka frekvensen lugnande signaler för att lära henne lösa problem på annat sätt än med tänderna. Att bara förbjuda en hund att göra något fungerar ju sällan, istället måste man ge den ett alternativ.

I vardagliga livet med mina hundar har jag tagit för vana att alltid berömma lugnande signaler. Detta jobb blev extra viktig hos Silva. I början fick hon undvika vissa situationer. Hon fick inte söka godis tillsammans med de andra eftersom hon brann av direkt om nån annan funderade på att ta samma godis som hon. Däremot åt hon tillsammans med de andra som vanligt och där fanns gott om tillfällen att belöna/förstärka. Om hon närmade sig någon annan så dämpade jag henne med rösten, styrde henne i en annan riktning eller såg till att hon tog det lugnt för att lära henne alternativa vägar. Samtidigt såg jag till att ingen av de andra kom för nära hennes skål så att några risker uppstod.

I dynamiken som blir kring hundar som rör sig tillsammans eller kanske äter tillsammans, hittar man ofta små lugnande signaler att börja med. I Silvas fall kunde det börja med att hon gick förbi nån annan som åt men rörde sig sakta, eller vände bort huvudet bara en liten aning. Alla såna små signaler uppmuntrades och berömdes. Snart förstod hon att ingen skulle ta hennes mat, och de andra kunde passera på allt närmare håll utan bekymmer. Silva lärde sig att stå emot impulsen att "hoppa på" direkt och märkte att ingen tänkte ta hennes grejor. Olika hundar kan ofta väljer olika typer av lugnande signaler som de helst använder. Silva använder gärna sitt kroppspråk och går sakta samtidigt som hon vänder bort blicken. Var gång hon passerade en annan hund, vare sig den sov, tuggade ben eller åt mat, och gjorde minsta ansats till dessa signaler så fick hon beröm. Med tiden blev hennes signaler tydligare och tydligare.

Snart började jag låta Silva söka godis tillsammans med de andra, men jag hade alltid ett extra öga på henne. Om nån komi närheten så studerade jag henne extra noga, berömde lugnt varje gång hon vände bort huvudet, pausade, medvetet UNDVEK konflikt med hjälp av de nya verktygen vi utvecklat hos henne. Laddade situationer kändes fortfarande svåra. Om nån muckade (vilket är väldigt ovanligt i min grupp) så litade jag inte alls på hennes respons ännu. Godissöket kändes däremot allt säkrare eftersom ingen annan skulle tänka sig att gruffa i ett sånt läge. Snart kunde alla 6 söka godis tillsammans under helt avslappnade former.

Den stora vinsten kom egentligen i somras. Jag minns faktiskt inte säkert vem det var längre, men jag tror att det var Nalle ganska snart efter att han flyttat in. Han blev plötsligt arg på Silva (under godissök) och började tugga på hennes hals! Den gamla Sivla hade tänt till direkt och startat ett bråk. Istället såg jag till min stora förvåning och oändliga lycka Silva stå där alldeles stilla som en pinne, medan den andra hunden tuggade på hennes hals. Hon hade utvecklat ett nyss sätt att undvika konflikter och bråk helt på egen hand! Jag avbröt förstås bråket direkt och Silva fick mycket beröm för sin fattning och impulskontroll!

Jag litar fortfarande inte helt på Silva vid nya hundmöten. De få gånger hon mött en okänd hund i koppel har hon oftast fräst ifrån och tydlit talat om att hon inte vill träffas. Hur hon skulle hantera en sån situation idag kan jag inte säga säkert, men där finns helt klart ännu mer att jobba på innan hon är helt pålitlig. Att förstärka och rikta lugnande signaler är nyttigt hos de allra flesta hundar, och kanske speciellt hos hundar som lätt hamnar i konflikter och har lätt att ta till tänderna fastän de egentligen är "snälla" hundar. Det kan helt enkelt vara så att de vill vara snälla, men inte har verktygen till att undvika laddade situationer istället för att börja bråka. De kan även vara som Silva, ha dålig impulskontroll, kort stubin och lite för mycket humör.

Om ni är intresserade av att läsa mer om lugnande signaler så har Turid Rugaas skrivit en liten bok, egentligen ett litet häfte, som heter "I samspråk med hunden. Lugnande signaler". Där finns mycket bra grundinformation om hur lugnande signaler fungerar, och exempel på hur man kan använda dem. Lugnande signaler är nämligen något som inte bara fungerar mellan hundar, utan även till viss del kan användas av oss människor när vi kommunicerar med hundar och vill visa att vi är snälla och vill väl.

Idag har Mintu och Rotax hängt här inne med oss för att få umgås lite extra. De verkar trivas ihop och bryr sig inte speciellt mycket om varandra, även om de inte känner varandra helt ännu förstås. Båda två försöker fjäska in sig hos husse också!

Nu är det dags att dra på sig storkläderna igen för lite hundträning. Idag ska Rotax få gå med Nalle en del av sträckan så att de får känna lite på varandra i lugn och ro. Eftersom det snöat så ställde jag in cykelplanerna, det blir så vanvettigt blött och eländigt. Snön som föll idag var årets första, men den duger inte till något vettigt...vi vill ha MER helt enkelt!

Varje år vid den här tiden tänker jag på en speciell bild som jag tog för några år sen. Det är mina två änglahundar, Jacki och Gakkon, som visar lite olika reaktioner på nysnön... Men bilden är egentligen lite missvisande för både Jacki och Gakkon älskade snö, bara på lite olika sätt.

Idag har varje timme behövts. Förmiddagen användes till hundträning, och Rotax gick i point med Rossi vid sin sida. Vi körde 9km och allting flöt på fint i selarna. Värre var det i bilen. I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att ta med Kaela som sällskap (hon vilar ännu pga frambenet), och när hon såg de andra börja arbeta så satte hon igång att yla och skrika som en tossing! Till slut tystnade hon i alla fall... Här kommer i alla fall några bilder från turen.

Ett nästan färgkodat spann? 2 svarta, 2 gula och 2 gråaktiga.

Nu har hundarna just fått kvällsmat och lite gos. Nalle gruffade lite med Rotax efter middagen. Han verkar inte riktigt gilla honom ännu, Rotax däremot provade lekinviter mot Nalle. När Nalle och Rotax gruffade så tyckte Mintu att det var en bra idé att lägga sig och började mopsa sig mot Nalle helt plötsligt, något som aldrig hänt förut. Det hela var över på några få sekunder när jag talade om för dem att bråk inte är okej. Inga spända känslor eller sura miner efteråt, men varje sån händelse är ändå ett misslyckande.

Imorgon ska Nalle och Rotax få en cykeltur tillsammans för lite team building, för även om anspänningen som finns inte är stor, så finns den där och det ska den inte göra. Nalle är en snäll hund men han har humör under den väna ytan, och han är inte helt trygg med Rotax av nån anledning. Rotax verkar vara lugn och trygg och gör inte mycket väsen av sig, så det handlar nog mer om att de är aningen "för lika" än något annat. De verkar behöva lite extra tid för att "klura ut" varandra helt enkelt och den tiden börjar imorgon!