Idag fick tant en promenad i det fina solskenet men mina krafter var inte vad de borde. Benen var tunga, så tunga. På ren envishet gick jag vidare så att tant fick sin runda i flexit, men egentligen kanske jag borde ha gått hem. Efter det tittade jag in hos en bekant som tagit över en avlivningshotad jakthundsblandras - så himla snäll och mysig hund! Han charmare mig totalt och kloklippningen, som var orsaken till att jag kom dit, visade sig fungera utmärkt trots att han förmodligen aldrig fått klorna klippta förr. Ett riktigt charmtroll till jycke!

Sen var det dags för körning. Även om jag var trött kände jag mig tvungen för hundarna skull, och sugen förstås! Först plocka ut selar, halsband, linor, täcken och reflexsaker ur garaget och kasta in till hundarna.

Kaela får oftast pris som "mest påpälsade draghund" här hemma. Hon har dragselen, BoT-täcket för att skydda ryggen, reflexväst eftersom som oftast går i led, och så halsband förstås. Saknas bara lite sockar...

I startgroparna

Kisspaus

Det var riktigt fint ute, men inte alls så ljust som det ser ut att vara på bilden, och flera gånger fick hundarna vittring på vilt och lade in en extra växel. Det känns ungefär som att sitta i en pigg bil och dra gasen i botten, fast istället för att känna det i ryggen så är det händerna som måste hålla emot. Gissningsvis var det älgar som knatade omkring här och var. Lyckligtvis fick vi lite sån draghjälp precis i den längst och tråkigaste uppförsbacken när vi nästan var hemma igen - bra planering!

Månen är snart halv och stjärnorna höll oss sällskaps så fint.

Ibland kör vi ute i skogen där man aldrig möter en levande själ (annat än möjligtvis en skoteråkare), men ganska stora delar av våra spår går nära civilisationen och det är ju också mysigt. Angående skotrar så skröt jag lite idag på hur duktiga mina hundar är på att passera skotrar. De är ju inte rädda för skotrar men har lite respekt, och går alltid förbi på sidan med lite avstånd så att släden enkelt kan glida förbi den också. Hmmm...just denna kväll mötte vi 4-5 skotrar efter bara en kilometers körning och vad hände? Jo Mintu och Kaela totalstannade och vägrade gå i säkert 10 sekunder och stod bara och vimsade medan skoterfolket väntade...*s*

Rossi var med idag och vi körde ca 2 mil, men hon såg inte helt lycklig ut trots täcke för att hålla magen varm. Jag har bestämt mig för att hon inte ska vara med i hela träningen för 10-miladagen utan bara köras på de halvlånga turerna. Hon har inte lusten och viljan, och om vi snart ska operera bort ännu en juvertumör så tappar hon ännu mer viktig träningstid. Ju mer jag tänker på det beslutet, desto mer rätt känns det. Istället ska jag försöka komma igång med att träna henne på sökrullen istället, och hoppas att det går bättre än det gjorde förra våren.

De fem yngsta fortsätter träningen mot 10-miladagen och tyvärr blev inte den här veckan speciellt bra träningsmässigt. Imorgon får vi besök både på och i släden, så då blir det mer tungt än långt, men vi har ju ingen superbrådska ännu. Kanske snart dags att börja tänka på ett ungefärligt datum och var vi ska köra sträckan?

Igår och idag har jag varit hemma från jobbet med segt huvud. Inte jättesjuk, men i soffläge med en vimsig hjärna. Trist! Giela, Rossi och Silva har varit här inne med mig medan de andra hängt ute. Att ha 7 smått uttråkade huskies inne blir lite mycket (det blir mer spring in och ut  när de har lite extraenergi i benen också och blir kissnödiga titt som tätt) men framför allt så fäller Rotax och Mintu kopiöst just nu och allt blir väldigt snabbt ludet när de är inne.

Träningsmässigt känns detta minst sagt kasst att ligga inne men så är det ju ibland. =/ En intressant iakttagelse har jag dock gjort. Vanligtvis om jag är hemma en hel dag och inte kör hundarna så brukar det nån gång under dagen komma en liten serenad där utifrån. Igår var det knäpptyst trots att vi inte kört på några dagar. Idag har det varit precis lika knäpptyst. Den närmsta slutsatsen man kan komma till är väl att det är Silva som är boven som drar igång de andra till allsång?

Hoppas vara piggare imorgon så att hundarna i alla fall får sträcka lite på benen eftersom temperaturen är väldigt mild och skön just nu. I varmaste laget nästan!

Jag är fortfarande seg och vilar i soffan idag, med sällskap av tokiga lilla Silva. Ingen mat ska ätas utan noggrann övervakning!

Jag känner mig lite trött och hoppas att det inte är sambons förkylning som anfallit mig. Tur att man slipper vara ensam i soffan i alla fall. Mintu har redan mosat mig och Kaela har försökt peta ut mitt öga, först med sin nos och sen med sin tass. Aj!!!

Giela är trött och glad efter 1,5 timme stadspromenad med en massa snygga och trevliga hundkompisar. Söta söta lilla tant! Imorgon blir det körning igen och vi ser ut att närma oss en mild helg med många timmar ute på spåren. Perfekt!

Jag har nog inte riktigt vilja erkänna det ens för mig själv tidigare. Andra hundar kring oss har blivit äldre, men Giela har alltid varit ung. Det känns helt overkligt att det är 11 år sen hon flyttade in hos oss snart. Min alldeles första egna husky, min lilla Giela. Hur kan tiden ha gått så snabbt? När andra börjar kalla sina hundar "gamla" vid 6-7 års ålder brukar jag reagera. En så ung hund (om den inte är extremt stor) är ju i sina bästa år! Giela har istället alltid varit ung, trots att åren gått. Hon har aldrig blivit en "surtant", hon har alltid varit lekfull och skuttig och folk misstar henne fortfarande för att vara en unghund.

Kanske brukar jag dra det lite åt motsatt håll jämfört med de som kallar sina hundar gamla tidigt? Jag har istället inte riktigt velat erkänna att Giela faktiskt börjar vara gammal. Hon är 12,5 år nu men det är nästan svårt att förstå. Hon har ju alltid varit så ungdomlig och pigg...och nu plötsligt är hon faktiskt en gammal hund. Pigg, men ändå gammal. Mentalt så börjar det märkas att hon får lite knasiga idéer ibland. T.ex kan hon få för sig att hon vill vara ute i hundgården bara för att sen ändra sig och vilja följa med in igen. Hon springer runt och söker efter den perfekta kojan, men ingen av dem känns tydligen bra nog, och strax efteråt vill hon gå in igen istället.

Fysiskt sett är hon både i bra och dålig form. Artrosen i höfterna gör att hon inte längre vill följa med på långa turer och jobbet i spannet har hon fått pension ifrån. Hon lägger sig lite försiktigt trots Rimadylen hon äter, och golvet i hallen har plötsligt blivit väldigt halkigt. Eftersom hon tycker att det är hakligt så spänner hon sig och då blir det förstås ännu halkigare. Vi kanske måste lägga dit en matta eller nåt sånt. Samtidigt rör hon sig väldigt mjukt och fint och rusar fortfarande gärna så snabbt hon kan, eller går långa härliga promenader.

Jag får påminna mig själv om att Giela inte är ung längre. Det går inte längre att släpa med henne ut på vilka strapatser som helst, utan vi får planera vår vardag lite mer. Just nu har vi hittat en bra rutin där vi kör längre turer på helgerna (utan tant, då klämmer vi in sparktur eller promenad för tant istället) och ca 2 st kortare turer på vardagkvällarna, lite mindre än en mil, och då  får Giela springa lös och bestämma tempot, medan de andra får ett tungt pass eftersom jag bromsar hårt hela vägen. De turerna gillar Giela!

Nu ikväll hade Giela väldigt bråttom på turen och flera gånger fick jag släppa bromsen helt och låta de andra rusa på lite för att hålla jämna steg med henne. Hon sprang förstås först och vilseledde oss totalt en gång. Vi brukar följa ett litet skoterspår som svänger och ringlar eftersom de huggit ner lite träd där, och vips svängde Giela fel men Mintu och Kaela följde henne blint utan att tänka själva... Det blev en liten extra slinga men sen hittade vi rätt igen. =)

Efteråt rörde hon sig mjukt och fint och såg trött och glad ut. Ännu gladare hade hon nog varit om hon vetat att vi ska in till stan imorgon och promenera med hennes hundpolare och lukta på kissfläckar! Hoppas vi har många fina år kvar, min älskade lilla tant och jag.

Den här helgen blev riktigt slö. Jag har suttit i TV-soffan, slösurfat, sovit... å för det mesta har det varit så kallt att det känts precis lagomt. Idag blev det äntligen lite varmare och hundarna fick en runda på ca 2 mil. Med kallt väder, besök och lite måsten så blev det här en riktigt dålig vecka träningsmässigt - 3 mil har vi avverkat! Ännu en gång känns det skönt att inte ha några stora deadlines eller krav på sig. För att klara 10-miladagen måste vi köra betydligt mer än så, men en dålig vecka mitt i allt spelar inte så stor roll. Förhoppningsvis får vi en inte alltför kall februari fortsättningsvis och kan få till rejält med träning de kommande helgerna.

Precis startat och kommit upp på spåret

Kaela och Mintu, mina älskade små stjärnor!

Efter en härlig tur och lite pyssel i hundgårdarna fick Giela och Rossi en sparktur. Söta små "tanterna" i BoT-täcken och reflexvästar, och inte riktigt samma driv framåt som det andra gänget. Sparken gled så fint genom byn idag men tanterna hade inte alltid bråttom för det. Rossi är ju bara 7,5 år men hon är ändå lite "tant" ibland på ett sätt. Nosstoppen är minst lika viktiga som att få springa - säger de i kör!

Giela har nu ätit Rimadyl i 1,5 vecka och jag tycker att det verkar göra skillnad. Hon piper inte längre något inomhus och jag gissar att det beror på att det onda från artrosen dämpats. Om ett par dagar ska vi kontakta veterinären och se hur vi ska fortsätta. Magkänslan säger att det nog kan behövas lite stödmedicinering för tant för att hon ska kunna ha full livskvalitet även i fortsättningen. Nu - mer Earl Grey och soffa!