Vissa dagar känns soffan väldigt varm och mjuk. Idag var en sån dag. Kroppen är lite frusen och seg, och termometern visar -18 ute - egentligen ingen extrem temperatur, men just då känns det obeskrivligt kallt. Samtidigt vet jag att tröttheten och segheten försvinner i samma stund som hundarna drar ut släden över tomtgränsen, varje gång, och så blev det förstås även idag. Tant Giela fick stanna hemma, och jag selade ut sex ivriga kompisar. Själv hade jag tagit på dubbla vinterjackor, storskor och 3 olika lampor, pannlampa, extra pannlampa, och så lampan som jag sätter på släden.

Några centimeter nysnö hade kommit sen sist, så vi stannade flera gånger för att plocka bort eventuella isklumpar ur tassarna. Kaela hade ett litet sår sen förra gången så hon fick tassalva och socke redan innan vi körde iväg. Vissa väljer att socka alla hundar i förebyggande syfte, men även det har sina nackdelar och jag undviker helst sockar tills de behövs. Vi drog iväg mot vår lilla älsklingsrunda, på vinst och förlust, för alla gånger vi kört dit hittills i vinter har den varit okörd. Säkert 3-4 gånger har vi kommit dit och fått vända åter på samma spår igen. Idag lyste jag ditåt med både slädlampan och pannlampan och jag vågade först inte tro mina ögon - ett ensamt översnöat skoterspår ringlade sig in i skogen, och det räcker ju jättebra för oss!

Efter ytterligare en tasskontroll (brrr vad kallt det blir om fingrarna för isen måste ju värmas loss från tasshåret) svängde vi in på spåret. Äntligen! =) Rundan i sig är ca 2 mil lång och ganska varierande och rolig, en bra runda att ha tillgänglig för vardagskörning helt enkelt! Mintu hittade förstås vägen men för Rotax var det här premiär. Jag glömmer ofta att han är "ny" för han följer Mintu så naturligt och beter sig oftast som om han redan känner till spåren.

När vi kommit in på hemvägen igen passerade vi över ett stort vackert myrstråk. Det var då jag såg hur klart alla stjärnorna lyste ovanför oss, och så såg jag nånting som liknade ett svagt norrsken. Eftersom myren är öppen och trygg, inga lömska kvistar som sticker fram och kan hamna i ens ögon, så testade jag att släcka alla lampor. Först blev det riktigt mörkt. Ingen måne syntes till. Ett svagt rosa ljust i horisonten från Boden (kanske en mil bort?) skvallrade om riktningen. Däremot framträdde stjärnorna och norrskenet mycket starkare nästan på en gång.

Efter en stund när ögonen vant sig kunde jag se hundarna och träden omkring oss. Spåret såg jag förstås inte, men jag vet att hundarna hittar och på deras rörelser ser man ju om det kommer svackor, kullar eller svängar. Tänk att jag kört hund i så pass många år men aldrig släckt lyset förut utan att ha månsken som ledstjärna. Ju mer ögonen vande sig, desto ljusare blev det, och snart såg jag riktigt bra. Hundarna var sex mörka skuggor och träden och skogen ikring oss visade sig från sin allra bästa sida under stjärnhimlens valv. Underbart! Många "sörlänningar" pratar om hur mörkt vi har här uppe på vintrarna. Jag gissar att de talar utan egna erfarenheter, för vintertid blir det aldrig riktigt mörkt hos oss. Det kan se mörkt ut när man sitter inne och tittar ut, eller står under ett gatljus kanske, men går man ut i mörkret och låter ögonen vänja sig så är det aldrig riktigt mörkt efter att snön kommit.

När vi kom in i tätare skog igen åkte pannlampan på. Det är viktigt att hinna se de grenar som hänger ner över spåret (och de är många nu när snön tynger ner dem) för att kunna skydda sig. Helst hade jag kört en runda till över myren för det var riktigt vackert nu när alla träd är snötyngda och influffade. Å andra sidan gör sig den typen av snö ganska bra även i pannlampans sken, den skimrar och glittrar så vackert. När vi kom hem hade temperaturen sjunkit ner till -23 och jag gissar att det kommer att bli ännu kallare under natten. Egentligen hade jag velat ta in alla hundar men Silva löper fortfarande så killarna och Kaela får sova ut: Däremot får de tillbringa natten tillsammans alla fyra, blir roligt att se imorgon bitti vilka som valt att sova tillsammans, och var!

Nu ska hundarna få sin middag och sen ska jag sova så gott, så gott!

Idag har vi tränat lite enkel tasstarget med klicker här inne. Silva, Giela och Rossi har gjort två pass var. Silva ville helst använda nosen (vi har nog aldrig kört tasstarget förut), Giela smashade hejvilt, och kloka kloka Rossi förstod direkt att det var TASSEN som skulle sättas på musmattan. Dessutom hittade hon alldeles själv (på riktigt!) en klok lösning när musmattan fick sig en smäll ochh åkte in underkompostgallret som spärrar av dörren just nu... tuffa lilla fjant!

Nu ska vi ut och lufta släden en sväng i kvällsmörkret, och småkallt är det dessutom. Dags att dra på sig storkläderna.