Idag har det snöat rätt rejält och redan imorse körde vi fast på uppfarten på väg till jobbet. Sen snöade det ännu mer under dagen, och drevade rejält. Min älskade sambo skottade hela gården och oj vilka snöhögar han skapade... när jag gick ut i hundgården för att sela ut alla hundarna märkte jag att snön samlats bra även där. I Mintu och Nalles hundgård är 40cm nysnö nästan överallt, å så har de gått en liten stig mellan dörren och favoritkojan, och några få småstigar för att kunna göra sina behov. Kojtak, balansgång och trall är översnöade och orörda.

I andra hundgården gjorde all nedtrampad snö vid hundgården att lilla jag plötsligt fick huka mig lite för att gå in genom dörren, samt att jag utan problem kunde se UT över kanten... hmm...sommartid är den 15 cm ovanför toppen av mitt huvud. Av nån anledning fick jag för mig att köra alla hundarna idag, och i brist på vettiga ankaringsmöjligheter på tomten just nu, så valde jag att sela ut alla samtidigt medan jag höll i stamlinan. Det visade sig vara en mindre smart idé. Just idag tappade alla hundar sina hjärnor ungefär samtidigt, och snart stod jag där ute i snön med 7 hundar, en knut av linor och ett bristande humör. Precis när allt började reda ut sig så spurtade nån "hjälte" framåt (oftast Nalle, Kaela eller Rotax) och trasslade till allting igen. Att kunna sela ut ett 7-spann utan ankare kräver ju att hundarna längre bak står hyfsat still när man pysslar längre fram. Nu låter detta ju tokigare än det är, mina hundar är hyfsat lugna när man ska iväg... med många spann hade ju ett sånt uppdrag varit detsamma som kamikaze.

Med tjuvstarter, trassel, fusk och galenskaper så hade vi förflyttat oss kanske 20 meter innan alla var fastspända korrekt, och mina skrik hade ekat långt ut över Vittjärvs vidder ett flertal gånger. "Stå kvar" är ett kommando som mina hundar brukar kunna hyfsat bra...men inte idag... Nåja, vi körde bara 7km för det är enda runda vi når hemifrån. Isen nere på ån var mycket blöt, vatten överallt... och resten av biten fick vi spåra mer eller mindre. Större delen av spåret hade vi 30-50cm blötsnö att knata fram genom. Giela gick i wheel och såg måttligt road ut efter en stund. Stundtals hängde hon i halsbandet och hon gillade INTE att behöva klättra och pulsa och kämpa. Såna gånger är jag så enormt tacksam att jag har Mintu i led. Hade följde spåret klockrent och gick runt blöta partier eller nedfallna träd, och inte en enda gång orsakade han trassel eller valde fel sida nåt träd eller så. Han går som en liten klocka där framme och pulsar precis där leden brukar gå. Jag kunde alltså koncentrera mig helt på att köra släden så att det passade tant Giela så bra som möjligt, medan hundarna längre fram jobbade på egen hand.

Till slut kopplade jag loss Giela istället för snön tog ju inte direkt slut... Det verkade hon tycka var mycket trevligare. Lilla pensionärstanten som tvingats ut på besvärliga äventyr... Hon såg småsur och lite eländig ut när vi kom hem. Jag måste lära mig att komma ihåg att Giela inte riktigt uppskattar att pulsa i snö, även om det är bra träning i lagoma doser.