Äntligen! Med Lars hjälp så fick hundarna en mycket kort men fin runda nu under kvällen. Med förkylningen vågar jag inte köra ut i terrängen eftersom spåren är så pass dåliga och innebär pulsning,  ibland även för mig, och de plogade vägarna känns lite vanskliga att köra ensam med superpigga hundar och dåligt bromsfäste. Är man däremot två på släden så fungerar det ju utmärkt! Hundarna sladdade ut från gården i full fart och några hundra meter hemifrån välte vi släden i ett tight hörn där vi inte hade nog med fart att ta oss runt plogkanten. Min älskade Lars höll sig fast som en hjälte, och vips låg vi båda två där på vägen, med händerna på släden.

Resten av turen var betydligt lugnare och hundarna såg så glada och nöjda ut. Mintu lyssnade om möjligt ännu snabbare än vanligt på våra kommandon, och mitt samvete fick må lite bättre av att jyckarna fick sträcka lite på benen. Pissförkylning!!!