Imorse var jag aningen nervös. Nalle och jag hade stämt träff med lite kompisar på stan för en promenad. Detta blev en av Nalles första promenader i stan sen han kom hit, och den allra första med nya hundkompisar. Nalle kan hetsa upp sig ganska mycket när han blir glad och ivrig, och jag såg framför mig hur han rullade in mig i kopplet 100 varv och hade tassarna mer i luften än på marken.

Det visade sig att vi bara blev 3 personer, och 3 hundar. Nalle, lilla Nellie som är en amstaff eller nåt liknande (är inte så bra på de raserna) och Lovis som är en ung St Bernhard. Nalle överraskade positivt genom att vara lugn, artig och jätteduktig på alla sätt. Han fick två nya hundkompisar och spanade in stan i lugn och ro - duktiga killen! Vår hundgrupp är ju rätt stor nu, men oftast är vi kring 7-10 pers per träff. Att promenera i stan med hundar/ägare som matte känner, av alla möjliga storlekar och raser, är verkligen jättebra träning. Huskies träffar ju annars lätt bara andra huskies! Har tänkt att alla hundar ska få hänga med på dessa promenader (en åt gången oftast) framöver.

Duktiga Nallen!

Dagens slädtur blev kort, bara en mil, men även idag hade vi viss tidsbrist att ta hänsyn till...samt att jag somnade på soffan en timme efter lunch. När vi körde iväg hemifrån passerade vi en granne där det ibland står en eller två gråhundar i långt koppel på baksidan huset. Tidigare när vi passerat har mina hundar oftar blivit väldigt intresserade. De har förstås aldrig gått fram, men de har dragit lite ditåt och slädens broms har fått bekänna färg efetrsom spåret passerar bara några meter från hundarna. Idag såg jag dem redan på långt håll och gav Mintu kommandot "gå på" vilket fungerar bra men inte är helt pålitligt hos mina hundar. Därför blev jag extra glad när killarna plöjde förbi utan att minska farten och bara tittade lite åt sidan! Yay!

Passagen gick precis lika bra på hemvägen, och jag hoppas att detta är inkörsproten till ett väl fungerande passeringskommando. Ofta kan det ju vara lite så, att hundarna helt enkelt måste komma in i rätt "rutin" och när det vägskälet är avklarat så flyter allting bara på. De vet vad "gå på" betyder men det har tidigare inte alltid fungerat i lite svårare situationer - som denna. Vi möter inte så ofta hundar eller annat där vi kör så det är tyvärr en av mina ledarhundars stora svagheter. Jag kan inte lita på att de passerar vad som helst hur som helst utan väljer ofta att svänga av, ankra och gå fram, eller nåt annat.

Spåren va fina men den kalla pudersnön satte sig snabbt i tasshåren. Många tror att det är mjuk klabbsnö som fastnar i tassarna, men största risken för isklumpar i fossingarna är just vid kall pudrig snö, som idag. På vägen hem stannade vi till för att kolla tassarna efter att Rotax börjat sacka, och alla utom Silva hade isklumpar i tasskägget. När alla klumpar värmts bort var mina händer nästan bortdomnade av kylan. Sen fick Rotax, Nalle, Mintu och Kalea ännu en gång gå in i hundgårdarna tillsammans och umgås i lugn och ro. Även denna gång verkar allting förflyta lugnt och stilla, och jag hoppas att Nalle börjar förstå nu att Rotax är en snäll och cool kille!