Sista veckan har varit minst sagt hektisk. Mycket i skolan, extrajobb, och så har jag hunnit med att träffa mina nya arbetskamrater över en middag i Luleå, riktigt trevligt! Nu är det bara 2 veckor kvar i skolan och mycket ska göras. Kul och lugnande att ha ett spännande jobb att hoppa på direkt efteråt!

 Igår kväll fanns äntligen tid till lite rejäl hundträning, så Yvonne och jag packade in oss och hundarna och körde till Långsjön. Yvonne körde 7 hundar och jag 5, Giela och Kaela var hemma. Som vanligt satt vi och surrade och skrattade, och att barmarksträna tillsammans är verkligen så himla mycket roligare än att göra det själv. Om sanningen ska fram, så är det ju inte speciellt roligt att sitta och frysa och se hundarna smutsa ner sig, men med sällskap går det bra!

Sträckan blev årets längsta, 2,38 mil ungefär, på 2:33. Vi körde ett ganska lugnt tempo och alla skötte sig fint. Bäst av allt var vändningen, som blev riktigt snygg. Vi vände på ett "nytt" ställe och det kan ofta vara en fördel eftersom hundarna inte har för bråttom. Förut denna säsong har vi vänt i en korsning lite tidigare, och hundarna  rusade ibland på lite för snabbt när vändningen väl påbörjats. Att vända ett 12-spann innebär en hel del risker och måste göras kontrollerat och lugnt.

 Vätskepaus just efter att spannet har vänt

Vätskepaus på hemmaplan igen

Nu ligger hundarna ute på gräsmattan och äter rejäla benknotor, mumsigt! Det får bli middag och kvällens aktivering, det tar trots allt några timmar att behandla en sån där. Imorgon ska Kaela och hennes fortfarande stela framben åka till Öjebyns djurklinik och besöka samma veterinär som Mintu var till förra veckan. Får se vad de hittar på. Efter det ska vi åka och hälsa på hennes uppfödare Tomas som bor alldeles i närheten, blir kul att träffas igen för nu var det alldeles för länge sen.

I all hundträning, och all samvaro med hundar, finns det en sak som är viktigare än nästan allt annat. Vare sig man tränar med mjuka positiva metoder, eller mer korrigeringar och straff, så är det enormt viktigt att vara konsekvent. När man pratar om konsekvens i hundsammanhang tänker nog många på det klassiska exemplet med soffan. När man skaffar hund måste man bestämma om hunden får var i soffan eller inte, och sen måste man vara konsekvent med den regeln. Stämmer det? Självklart inte. Det går utmärkt att låta hunden vara i soffan ibland, och ibland inte. När blir det fel? Jo felet kommer om vi ena gånger låter soffan vara okej, för att nästa gång korrigera hunden för att den ligger där. Ett exempel kan vara en ägare som kommer inrusande och kastar ner hunden från soffan, för att den har smutsiga tassar. De flesta hundar har ingen aning om ifall deras tassar är smutsiga eller inte.

Vad kan vara rätt då? För att kunna vara konsekvent behöver man förstås ha funderat över vilka regler man har. Om soffan är okej ibland, så kan regeln t.ex vara att hunden får ligga där tills någon ber den gå ner (under lugna och sansade former självklart). En annan regel kan vara att hunden bara får vara i soffan om den först frågar ”om lov”. Båda dessa varianter kan uppfattas som ytterst konsekventa, för trots allt, så är det alltid samma regel som gäller. Problemet med inkonsekventa regler kommer antingen om hunden är en sån som har ett behov av tydliga regler, eller om ägaren är en sån som gillar att korrigera hunden och kanske tar till hårda tag för att berätta när den gjort fel. Ska man korrigera och banna hunden så måste man ha gett den en bra chans att förstå vad som förväntas av den, man måste helt enkelt vara ytterst konsekvent med sina regler och framför allt – sitt beteende.

Konsekvens sträcker sig faktiskt långt bortom soffor och enkla regler. Väldigt många hundägare är inkonsekventa med sina hundar, en regel gäller stenhårt en dag, och förbises nästa dag. Hur ska då hunden kunna veta vad som väntas av den? Hur ska den kunna göra rätt? Extra fel blir det när ägaren också beter sig inkonsekvent, ena dagen tillåts hunden dra i kopplet hur den vill. Nästa dag rycks den tillbaka i halsbandet och får massvis med skäll, för det som tydligen var helt ”okej” igår. Hur ska hunden kunna förstå? I sammanhanget är det viktigt att minnas att känslan av att bestraffas för något man inte förstår skapar stor negativ stress hos de flesta individer.

Liknande bekymmer kan det bli med kommandon. Många använder ordet ”stanna” när hunden inte ska gå ut genom dörren. Men vad menar vi då egentligen? Ska hunden stanna på samma plats tills annat kommando ges? Utomhus betyder ”stanna” för de flesta hundar att de inte får röra sig. Inomhus kan det ofta betyda ”gå inte ut genom dörren”. Med det i åtanke är det kanske inte konstigt att en del hundar inte riktigt förstår? Hur bokstavligt hundar tolkar kommandon kan variera en hel del mellan olika individer.

Inte är jag mycket bättre själv. När jag går ut använder jag ordet ”inne” om hundarna ska stanna innanför dörren, och om hundarna t.ex inte får hoppa ur bilen använder jag ”vänta”, ”stanna” betyder enbart ”stå alldeles still tills nytt kommando kommer”. ”Stå kvar” använder jag i dragsammanhang och det betyder ”håll positionen hyfsat och gå inte bakåt”. Många olika varianter av liknande, men inte samma, beteende. När vi tränar sök däremot är jag ytterst förvirrande. ”Sök” kan hos oss både betyda godissök, leksakssök, personsök… inte underligt att hundarna ibland sätter näsan i backen när de egentligen ska söka figuranten som står halvt synlig tio meter bort. Egentligen gör de ju precis det jag ber dem om!

Konsekvens kopplas ofta samman med hårda tag av någon anledning. Att vara konsekvent anses var extra viktigt med tuffa hundar och sägs ofta i samma mening som dominans, ”visa vem som bestämmer”…osv. I verkligheten har konsekvens ingenting med sånt att göra. Att vara konsekvent innebär enbart att man är förutsägbar och hanterar kommunikation, regler och samvaro enligt tydliga mönster så att hunden har en chans att förstå vad som förväntas av den. En konsekvent ägare är en trygghet för hunden, och underlättar enormt när hunden ska lära sig hur världen fungerar, och vilka regler som gäller.

Det där med tuffa hundar och konsekvens då, har det nåt samband? Jo till viss del. En del hundar testar mer, är envisare och påhittigare, och då är det extra viktigt att vi som ägare är konsekventa med vårt beteende. Min älskade Gakkon var en av de envisaste och stoltaste hundar jag någonsin mött. Det tog ett år att lära henne att man inte kan/får tränga sig ut genom ytterdörren bara för att den öppnas. Trots att vi konsekvent såg till att hon aldrig lyckades och enbart fick passera när hon skötte sig bra, så fortsatte hon att testa. Varför inte bara säga ifrån ordentligt kanske ni tänker? Med en hård, stolt och envis hund kan man inte alltid ta till såna genvägar och det ger inte heller hållbara resultat. Det gäller att konsekvent se till att beteendet man inte vill ha inte ger någon utdelning, samt att lära hunden HUR man vill att den ska bete sig. Tyvärr försöker många fostra denna typ av hund med hårda tag i avsaknad av konsekvens, eftersom hunden är så envis och ”testar hela tiden”. Jag erkänner att det kan vara svårt att få tålamodet att räcka till ibland, men övning ger färdighet, och vi är skyldiga våra hundar att försöka och förbättra oss själva.

Silva har också visar sig vara en riktig liten luring. Med henne är det mycket viktigt att vara konsekvent, för hon bänder och böjer på reglerna som finns och försöker ofta charma sig till fördelar med sina söta små ögon. Regelbundet märker jag hur hon försöker träna/lura mig att göra saker på det sätt hon vill, oftast efter att hon redan lyckats… Till viss del är det en charmig och underhållande egenskap, men den sätter förstås även större krav på en konsekvent ägare. Är man konsekvent från början, behöver man sällan vara hård senare.

Rotax är också en stjärna inom detta område. Han är aldrig påträngande eller besvärlig, men han charmar in sig och lyckas med sitt vänliga och mysiga sätt töja på reglerna. Han har flera gånger suttit i den ”hundfria” soffan bredvid husse och gosat…”Han är ju så snäll”… Är det ett misslyckande? Ja kanske egentligen. Men riktigt misslyckat blir det ju först när man tappar humöret och plötsligt blir arg på hunden nästa gång det händer. Då först har vi varit inkonsekventa på ett sätt som faktiskt är oschyst mot hunden.

Här bör man även nämna att den finns en annan grupp hundar där konsekvens är extra viktigt, kanske allra viktigast av allt. Det handlar om osäkra och försiktiga hundar. Ibland vill hundägare vara extra snälla mot denna typ av hundar, inte ha så hårda regler och låta dem komma undan med saker. Tänker man så gör man hunden en enorm otjänst. För osäkra hundar är det extra viktigt med tydliga regler, en konsekvent och tydlig ägare och en inrutad och förutsägbar tillvaro.

Konsekvens är alltså inte bara viktigt när vi tänker igenom vilka regler vi ska ha, inte heller enbart när vi ser till att reglerna är samma varje dag (i alla fall om vi med ”gott” samvete vill ha möjligheten att tala om för hunden när den gör fel), utan även när vi kommunicerar med hunden och umgås med den.

Många oönskade beteenden lär vi hundägare själva in, men ändå får hunden bannor. En hund som t.ex får uppmärksamhet när den gnäller har ju lärt sig att det är så man gör för att få matte eller husse att lyssna. Uppmuntrar man detta beteende genom att ge uppmärksamhet har man inte heller nån rättighet att nästa dag (kanske just efter att man fått besök och vill fika med en kompis i lugn och ro) bli arg på hunden för att den gnäller och vägrar vara tyst. Hunden gör precis det vi lärt den, och med vårt inkonsekventa beteende skapar vi en ytterst förvirrande situation. Det som igår gav belöning, ger idag bannor. Hur ska vi ha det egentligen?

Ibland kan det vara nyttigt att i lugn och ro tänka över sin samvaro med hunden. Att vara konsekvent och förutsägbar är det bästa sättet att hjälpa hunden att förstå vad vi vill, i alla lägen. Fundera i lugn och ro över vilka regler ni har, hur/när de gäller och om de är konsekventa nog för att hunden ska ha en chans att förstå? Tänk igenom vilka ord du använder, går de att förstå eller använder du orden så att hunden riskerar att bli förvirrad (själv tror man oftast att man är tydligare än man faktiskt är…)? Betyder samma ord flera saker? Hur konsekvent är du i ditt kroppsspråk? Och viktigast av allt – nästa gång du blir arg på hunden och funderar över att korrigera den – fundera först en snabb sekund på om dess beteende kan vara ett resultat av din egen inkonsekvens innan du ger den skulden. Att bete oss så konsekvent som möjligt är en av de bästa presenterna vi kan ge våra hundar!

Idag var det äntligen dags igen! I brist på snö så är sökträningarna i skogen veckans höjdpunkt för hundarnas del. Just nu är det svårt att ens förstå att det är november och snart vinter, känns snarare som att vintern redan är slut och inte kommer att komma tillbaka igen. Min hjärna har gått in i ett mentalt läge där vintern är borträknad och överspelad.

Idag var vi 3 personer, passande antal för sökträningen, och 5 hundar. Jag hade med mig Rossi, Kaela och Giela och vi tränade på en plats bortanför Öngårdsberget där vi rätt ofta brukar lägga spår. Först ut var Elit, en jättetrevlig schäferhane från Försvarsmakten. Han älskar att jobba men har inte riktigt förstått det där med andra personer, hur roliga är de egentligen liksom? När man har världens roligaste matte! Han är i alla fall himla trevlig och när vi figuranter fått träna på att leka och vara riktigt roliga, så börjar han faktiskt tycka att vi är värda hans intresse vi med.

Efter det fick Kaela prova personsök för allra första gången. Hon förstod rätt snabbt att hon skulle springa mellan figuranterna och tyckte extra mycket om Sofie som hade korv med sig. Mums! Kaela såg ut att ha riktigt roligt men hennes framben såg aningen stelt ut även nu. Det är nog dags att boka en veterinärtid helt enkelt för detta verkar inte gå över av vila och medicin.

Nästa hund ut var Rossi, och detta är verkligen hennes paradgren. Hon älskar varje stund och idag gick figuranterna lite längre bort, och gömde sig lite mer. En stund blev hon lite virrig men det visade sig vara pga påträngande behov, och när det var avklarat susande hon genom skogen igen. För att vara just lilla Rossi, så är hon verkligen helt fantastisk.

Nästa hund ut var rottweilern Dorina. Hon stannar alltid en liten extra stund för att se om det inte är mer godis på gång ändå?

Sist ut på första vändan var Giela. Den lilla tanten som ingen riktigt tror är en tant. Hon charmade folk som vanligt och gillade att hoppa mellan figuranter i skogen och få godis! Att dessutom hinna nosa på lite pinkfläckar i farten gjorde upplevelsen komplett för hennes del! Eftersom vi hade ork kvar, tog vi ut Elit och Dorina varsin gång till. Dorina fick söka sin egen matte i skogen, och här nedanför sitter hon startklar med Elits matte, och sen kastar hon sig iväg på mattejakt!

Matte jag kommer!!!

Så här glad och nöjd såg Dorina ut när hon lokaliserat matte i snårskogen. När man är van huskies så är det verkligen kul att se brukshundar jobba, de har ett helt annat fokus och en helt annan uthållighet. Även om jag alltid vetat att det är så, så blir jag lika imponerad varje gång. Man glömmer liksom att hundar kan vara så fokuserade på sin uppgift! Sen fick Elit söka sin matte, och eftersom han är väldig mattekär så var söket över på 30 sekunder max! Är väl bara onödigt att ta omvägar?

Elit och hans matte kommer ut ur skogen

Vi avslutade med Rossi som fick söka Sofie och Mari-Louise. Vi gjorde en enkel variant där hon fick se dem springa iväg en åt gången, och sen springa efter och hitta dem. Även detta gick riktigt bra och lilltjejen har verkligen tuffat på sig massor. Att få träna sök med okända var verkligen en hit för hennes del! Kvällens storspannskörning ställdes in pga ändrade arbetsförhållanden, så istället blir det bara mitt lilla gäng som drar iväg på äventyr nån gång under kvällen. Inte riktigt lika fränt, men det funkar. Så härligt det är att ha en heldag att ägna åt hundträning i alla former!

Idag hade Mintu tid i Öjebyn hos veterinär Christina Möller. Han har ju tidigare undersökts av en veterinär och två sjukgymnaster, och ingen av dem har hittat något fel. Ändå rör han sig ju mycket avvikande och ser helt klart obekväm ut, samtidigt som han älskar att springa och vara aktiv. Rör han sig lös så ser han rätt normal ut, i spannet däremot springer han bara i konstig passgång med roterande bakben och skiftande gångarter. Hans passgång ser helt enkelt inte ut som "vanlig" passgång och han har flera släktingar med liknande beteenden.

Christina kände igenom honom noggrant och tittade på hans rörelser. Som vanligt tyckte Mintu att det var rätt mysigt. Han är lite rolig egentligen, ute i väntrummet pep han konstant och flåsade hela tiden - så spännande! När han väl får komma in på ett rum är han däremot världens enklaste, går med på allt och kan hanteras, böjas, sträckas och töjas i alla riktningar. Efter en ordentlig genomgång så hittade hon ändå inga konstigheter. Han är aningen överrörlig i haslederna men inte mer än vad som kan ses som normalt. Han har en lite speciell bakbensställning och står med tårna utåt, vilket enligt henne kunde förklara de roterande rörelserna till viss del. Som jag tidigare förstått så är ju passgång till stor del ärftligt och kanske inte alltid sitter bara i de fysiska attributen, lite som att människor kan vara höger- eller vänsterhänta. Däremot var hon rätt säker på att han inte har ont nånstans, och hon hittade inga öma punkter, stelheter, svullnader eller annat konstigt som verkade höra ihop med hans rörelsemönster.

För att kunna utesluta så mycket som möjligt bad jag även om en röntgen av ländryggen och höfterna. När man har en hund som man belastar och tränar så pass mycket så känns det ju extra viktigt att veta att man inte belastar någon som är sjuk och kanske har ont. Eftersom Mintu var så cool så testade vi utan lugnande medel. Först röntgade vi ländryggen så han fick ligga på sidan, och sen höfterna när han låg på rygg. Lite konstigt tyckte han att det var, men med 2 försök på varje så fick vi två bilder som gick bra att se. Älskade duktiga killen!

Höfterna såg jättefina ut, även för ett otränat öga som mitt! Djupa fina skålar, ingen artros och kulan på rätt plats. Vi tittade även på ländryggen och där var inte heller några konstigheter. Kotorna låg där de skulle, lagom höjd, avstånd, diskarna på rätt platser, inga konstigheter... nä det verkar helt enkelt som att Mintu är "kärnfrisk", men helt enkelt inte kan röra sig normalt. Efter ett mycket proffsigt och bra bemötande i Öjebyn packade vi in oss i bilen, 1300+kr fattigare (vilket kändes billigt!), och lite klokare. Redan sen tidigare hade jag tänkt simträna honom i Råneå, och veterinären vi pratade med idag tyckte att det lät som en mycket bra idé. Nu vet vi i alla fall med ganska stor säkerhet att han inte har ont och att hans kropp inte har några stora fel. Dragträningen fortsätter och nästa steg blir att börja simträna. Med simträningen hoppas jag att man kan "tvinga" honom att sätta muskler på ställen som han idag undviker att belasta. Kanske kan vi få honom att muskla rygg mm. bättre och kanske kommer han även att "orka" trava mer om han har rätt muskler på kroppen. Förhoppningsvis kan detta få honom att hålla "längre".

Först tänkte jag att hade velat hitta nåt fel. Hitta nånting som man kanske kan åtgärda, rehabilitera, operera osv. I efterhand kanske ännu en omgång av "inget fel" ändå var ett ganska bra svar. Vi har ju ändå nya saker att testa och nya vägar att gå. Det blev ingen återvändsgränd bara för att vi inte hittade "felet". Jag vågar inte lita fullt ut på att han är helt friska ännu, sånt kan man ju egentligen aldrig veta utan att kunna fråga hunden å det går ju inte. Däremot vågar jag tänka att han inte har några stora fel eller stora smärtor och fortsatt dragträning på längre sikt känns okej igen. Här kommer några gamla bilder på Mintu, explosiv, fartig och glad - precis sån som han är!

Igår var det 18 år sen Jacki föddes, min allra första egna hund. 3,5 år har gått sen hon lämnade oss, och igår när vi pratade om det så tyckte både Lars och jag att tiden hade gått overkligt snabbt. Samma år föddes Silva, Kaela, Nalle och Rotax. Och idag kändes det lite som att Mintu föddes på nytt, nu vet vi att hans kropp är normal och frisk på alla sätt vi kan bedöma - flera gånger om!  

Vad behöver våra hundar egentligen kunna? De flesta börjar nog med att räkna upp saker som har med vardagsvett att göra. Vi vill att hundarna ska lära sig vara rumsrena, inte dra i koppel eller hoppa på folk, inte bitas eller bita sönder saker, kanske vill vi ha en bra inkallning, hunden ska kunna vänta på sin tur och kanske sitta, ligga och utföra lite andra konster. Är det en draghund så bör den kunna höger/vänster om den ska gå i led, inte tugga på linor, ha lärt sig att jobba på rätt sätt utan att nosa i diket och hitta på tokigheter.

I verkligheten lär vi ju våra hundar så mycket mer än detta, eller, vi har i alla fall möjligheten att göra det. Jag tänker på hur vi vill utveckla hundens egen personlighet och egna känslor, för att de ska få ett så bra liv som möjligt. Målet är att skapa självsäkra och harmoniska hundar som har tillräckligt med kunskaper för att gå stolta och trygga genom livet! Denna text är i första hand tänkt för omplaceringshundar, men även hundar som levt i samma familj sen de var valpar kan behöva utvecklas. Kanske har den extra relevans för just draghundar, eftersom många av dem lever ganska inrutade liv och aldrig ser mycket av världen utanför.

Trygghet och självkänsla

Den första delen handlar om trygghet. Många jobbar för att hunden ska lita på dem och känna trygghet med dem, men vad har vi egentligen gett hunden då? En yttre trygghet i något som faktiskt inte alltid finns på plats. Självklart ska hunden känns trygghet i sin ägare, men för hundens egen skulle tycker jag att man bör jobba mot att hunden ska känna sig trygg även på egen hand och få lära sig att klara saker själv på ett bra sätt. Att gå runt och vara osäker hela tiden är jobbigt!

När man bygger hundens självkänsla och tryggheten den har i sig, så vågar den ju även ta för sig mer av livet. För en del hundar kommer detta helt naturligt, för andra är det något man måste jobba fram. För att bygga hundens trygghet och självkänsla ska man utmana den i lagoma doser. Det gäller att träna med positiva metoder och lägga upp övningarna så att hunden hela tiden kan förstå och göra rätt i stort sett varje gång.

Bra exempel på övningar kan vara spår, personsök, agility, klickerträning (även bara vanliga tricks är mycket nyttigt). Övningar där hunden får arbeta tillsammans med sin ägare, men samtidigt vara självständig och göra saker till stor del på egen hand. Detta är även övningar där man börjar på en lätt nivå och hela tiden har svårare och mer krävande saker att avancera mot. I takt med att hunden blir modigare och självsäkrare så vågar den arbeta på större avstånd, längre tid och med svårare uppgifter! Att lära in vanliga enkla tricks kan alltså vara en stor utmaning för en ovan hund, och göra stor skillnad i dess liv! Alla hundar KAN lära sig saker, det gäller bara att börja på rätt nivå. Om hunden inte förstår så är övningen för svår, belöningen för dålig, eller läraren för otydlig.

Kommunikation

En annan viktig sak är att lära hunden kommunicera bra så att den har verktyg att använda aktivt för att undvika konflikter och reda ut situationer. En del hundar har detta i sig rent naturligt och behöver bara finslipa sina egna kunskaper. Andra hundar kan behöva hjälp på traven. En del osäkra hundar kan i stort sett upplevas som språklösa. Om en situation blir osäker så tar de till tänderna i första hand eftersom de saknar andra verktyg. Ett alternativ kan vara att de blir ”hackkycklingar” som aldrig säger ifrån och alltid blir påpucklade av andra, eftersom de saknar verktyg för att undvika de situationerna.

Här gäller förstås att skapa ett bra kommunikationsklimat i hela gruppen, och att hitta en bra balans. Vi kan välja att förstärka lugnande signaler hos individer som behöver använda dem mer, vi kan även berömma en ”feg” hund som säger ifrån till en annan men gör det på ett bra sätt. Det handlar om att studera signaler och uppmuntra dem vi vill se mer av, och avstyra de vi inte gillar.

En hund som känner att den kan stå upp för sig själv och säga ifrån (på ett bra sätt, utan att skapa mer konflikt), men även undvika konflikter och problem med sitt språk, har mycket lättare att slappna av kring andra.

Miljöträning

Miljöträning får de allra flesta hundar rätt naturligt. Att jag tar upp det här beror främst på att jag sysslar med draghundar. I draghundssammanhang är det tyvärr väldigt vanligt med hundar som aldrig gjort annat än att springa i spann, åka bil/box och så kanske vistas i rastgård. Många av dem har aldrig varit inomhus, aldrig utmanats till att lära sig nya saker eller ens fått prova att utmana sig själva. Att börja jobba med den typen av hundar kan vara spännande, för deras värld är väldigt ”liten” och allting utanför den lilla rutan de känner till är obekant. I sammanhanget kan det vara väldigt praktiskt att ha en "feg" ledarhund eftersom den varken vill eller vågar springa fram till okända hundar, personer eller annat, men om det går till överdrift så undrar man ju hur hunden egentligen mår?

För den typen av hundar är vanliga promenader mycket givande och i all sin enkelhet, så kan de utveckla hunden enormt. Att känna mer av sin omvärld och vara van vid fler olika miljöer och situationer gör att hunden lättare kan slappna av i sin vardag. Sånt kan även göra hunden modigare och mer framåt i andra nya situationer, och även i selen till viss del.

Så nästa gång du funderar över vad din hund egentligen kan, tänk även på om den har självförtroende och självkänsla, ett språk som den kan använda och vana vid nya situationer och miljöer. Det finns gott om hundar som varken är jätterädda eller bråkiga, som ändå kan må jättebra av extra träning på dessa fronter. Sen finns det också gott om hundar som fått allt detta med sig från ”barnsben” och haft lyckan att leva hela sina liv som självsäkra, trygga och glada individer.

Idag åkte jag till skolan på eftermiddagen för att inte missa en obligatorisk laboration, men förkylningen gav snabbt igen och talade om att det var dumt gjort! Med huvudvärk och bihåleinflammation genomled jag eftermiddagen med mina fina klasskamrater, och när jag väl kom hem insåg jag att det inte fanns nån hundkörarork kvar. Jag hade tänkt köra jyckarna ikväll men kroppen sa "nej nej".... =(

Rotax har varit lite rastlös senaste dagarna och jag tror faktiskt att han känner sig lite uttråkad. Därför fick löptiken Giela gå ut och nu är Rotax ensam härskare i huset. Efter att ha ätit ett tuggben och diskat våra tallrikar ligger han nu och slappar framför soffan, härliga trevliga kloka Rotax! Om en stund ska vi prova lite klickerträning för att trötta ut den lilla huskyhjärnan så att den kan sova gott sen.

Silva

Jag har längre funderat över att ge Silva ett eget litet blogginlägg. Förutom att hon är en mycket speciell och underhållande hund, så har hon en ganska intressant historia att berätta. Silva har släktingar bakom sig med en hel del humör, hanterbart visst - men humör - ja!

Silva flyttade in hos oss sommaren 2008 när hon var 8 veckor gammal. Då levde fortfarande terriertanten Jacki. När Silva var ca 10 veckor flög hon på Jacki som försvarade sin mat. Jacki ville förstås inte ge bort sin mat och backade in heller när nån ville ta den. Detta hände mer än en gång.  Redan då insåg vi att Silva var en hund med ganska kort stubin. Jacki gick borta bara några veckor senare, och Silva var omgiven av vuxna huskytikar. Hon lekte mycket med Rossi och använde henne som "leksak". Detta var innan Rossi lärt sig att man KAN säga ifrån, så hon åkte omkring som en tuggpåse på gräsmattan med Silva hängandes i halsen.

Eftersom jag verkligen ville lära Rossi att säga ifrån själv, så lade jag mig inte i. Efter många hårda lekar kom faktiskt slutligen stunden när hon sa ifrån! Rossi stod upp för sig själv för första gången nånsin, och efter det blev hon aldrig mer terroriserad av nån. Men nu skulle det här inte handla om Rossis framsteg, utan om lilla Silva.

Vi märkte rätt tidigt att Silva var en smart och klurig hund. När Mintu flyttade in och växte på sig så började Silvas humör bli ännu mer uppenbart. Han var också ung och full av energi och innebar fler laddade situationer än livet med tanterna. Mintu och Silva hann ryka ihop några gånger när han var kring året gammal, oftast kring mat/godis och det kändes allt mer att det var dags att aktivt göra nånting åt situationen. Silva hade mycket kort stubin och om nån kom för nära hennes mat så small det direkt utan varningar. Det där med att varna och morra först var helt enkelt nånting hon aldrig gjort.

Lösningen för oss blev att arbeta från två fronter. För det första med ett strikt förbud. Som för alla våra hundar är bråk strängeligen förbjudet och bestraffas med en förbannad matte och uteslutning från det roliga som pågår (startar nån t.ex bråk kring en sak så förlorar de saken). Efter att jag hoppat, studsat, skrikit och vrålat så otäckt att de inblandade inser att "det där var inte kul", så sammanför jag hundarna så snabbt som möjligt för att normalisera. Om det är två hundar som normalt sett är tighta så kan jag gärna krama ihop dem i en gruppkram. Avdramatisera och normalisera. Bråk är förbjudet - men efteråt blir alla vänner direkt och målinriktat.

Det viktigaste jobbet med träna Silva till ett mer normalt socialt acceptabelt beteende, var ändå att arbeta förebyggande. Hundar använder sig ofta av en grupp signaler som kallas "lugnande signaler". De kan se ut på många olika sätt, men har alla liknande syfte. Det kan handla om att en hund gäspar, vänder bort blicken/huvudet/kroppen, att lägga sig ner, sätta sig ner, slicka sig om nosen, blinka, röra sig sakta, nosa i marken mm. Alla dessa signaler syftar till att lugna ner gruppen, ta udden av konflikter, visa aktivt att man är snäll och vill väl.

Detta är alltså saker som de flesta av våra hundar gör varje dag, men många ägare är inte speciellt uppmärksamma på dem. Ett klassiskt scenario är ägaren som ropar på sin hund och låter arg! Hunden kommer mot ägaren, men den går sakta, nosar i marken, pausar med jämna mellanrum. Ägaren blir arg eftersom han/hon anser att hunden är nonchalant! Ägaren skriker högre, hunden blir ännu mer mån om att blidka och lugna sin ägare, och går ännu långammare...Så lätt det blir missförstånd och tänk så många hundar som fått bannor och hårda åthutningar när de egentligen gör allt de kan för att lugna en situation som de uppfattar som uppretad.

En del hundar är mästare på att använda och läsa dessa signaler av sig själva. Det finns även många hundar som inte alls använder dem, man kan säga att detta språkverktyg saknas i veras verktygslåda! Silva var nån slags mellanhund. Hon hade vissa av dessa signaler, men hon använde dem inte speciellt bra utan tände till istället. Övningen blev att träna impulskontroll och öka frekvensen lugnande signaler för att lära henne lösa problem på annat sätt än med tänderna. Att bara förbjuda en hund att göra något fungerar ju sällan, istället måste man ge den ett alternativ.

I vardagliga livet med mina hundar har jag tagit för vana att alltid berömma lugnande signaler. Detta jobb blev extra viktig hos Silva. I början fick hon undvika vissa situationer. Hon fick inte söka godis tillsammans med de andra eftersom hon brann av direkt om nån annan funderade på att ta samma godis som hon. Däremot åt hon tillsammans med de andra som vanligt och där fanns gott om tillfällen att belöna/förstärka. Om hon närmade sig någon annan så dämpade jag henne med rösten, styrde henne i en annan riktning eller såg till att hon tog det lugnt för att lära henne alternativa vägar. Samtidigt såg jag till att ingen av de andra kom för nära hennes skål så att några risker uppstod.

I dynamiken som blir kring hundar som rör sig tillsammans eller kanske äter tillsammans, hittar man ofta små lugnande signaler att börja med. I Silvas fall kunde det börja med att hon gick förbi nån annan som åt men rörde sig sakta, eller vände bort huvudet bara en liten aning. Alla såna små signaler uppmuntrades och berömdes. Snart förstod hon att ingen skulle ta hennes mat, och de andra kunde passera på allt närmare håll utan bekymmer. Silva lärde sig att stå emot impulsen att "hoppa på" direkt och märkte att ingen tänkte ta hennes grejor. Olika hundar kan ofta väljer olika typer av lugnande signaler som de helst använder. Silva använder gärna sitt kroppspråk och går sakta samtidigt som hon vänder bort blicken. Var gång hon passerade en annan hund, vare sig den sov, tuggade ben eller åt mat, och gjorde minsta ansats till dessa signaler så fick hon beröm. Med tiden blev hennes signaler tydligare och tydligare.

Snart började jag låta Silva söka godis tillsammans med de andra, men jag hade alltid ett extra öga på henne. Om nån komi närheten så studerade jag henne extra noga, berömde lugnt varje gång hon vände bort huvudet, pausade, medvetet UNDVEK konflikt med hjälp av de nya verktygen vi utvecklat hos henne. Laddade situationer kändes fortfarande svåra. Om nån muckade (vilket är väldigt ovanligt i min grupp) så litade jag inte alls på hennes respons ännu. Godissöket kändes däremot allt säkrare eftersom ingen annan skulle tänka sig att gruffa i ett sånt läge. Snart kunde alla 6 söka godis tillsammans under helt avslappnade former.

Den stora vinsten kom egentligen i somras. Jag minns faktiskt inte säkert vem det var längre, men jag tror att det var Nalle ganska snart efter att han flyttat in. Han blev plötsligt arg på Silva (under godissök) och började tugga på hennes hals! Den gamla Sivla hade tänt till direkt och startat ett bråk. Istället såg jag till min stora förvåning och oändliga lycka Silva stå där alldeles stilla som en pinne, medan den andra hunden tuggade på hennes hals. Hon hade utvecklat ett nyss sätt att undvika konflikter och bråk helt på egen hand! Jag avbröt förstås bråket direkt och Silva fick mycket beröm för sin fattning och impulskontroll!

Jag litar fortfarande inte helt på Silva vid nya hundmöten. De få gånger hon mött en okänd hund i koppel har hon oftast fräst ifrån och tydlit talat om att hon inte vill träffas. Hur hon skulle hantera en sån situation idag kan jag inte säga säkert, men där finns helt klart ännu mer att jobba på innan hon är helt pålitlig. Att förstärka och rikta lugnande signaler är nyttigt hos de allra flesta hundar, och kanske speciellt hos hundar som lätt hamnar i konflikter och har lätt att ta till tänderna fastän de egentligen är "snälla" hundar. Det kan helt enkelt vara så att de vill vara snälla, men inte har verktygen till att undvika laddade situationer istället för att börja bråka. De kan även vara som Silva, ha dålig impulskontroll, kort stubin och lite för mycket humör.

Om ni är intresserade av att läsa mer om lugnande signaler så har Turid Rugaas skrivit en liten bok, egentligen ett litet häfte, som heter "I samspråk med hunden. Lugnande signaler". Där finns mycket bra grundinformation om hur lugnande signaler fungerar, och exempel på hur man kan använda dem. Lugnande signaler är nämligen något som inte bara fungerar mellan hundar, utan även till viss del kan användas av oss människor när vi kommunicerar med hundar och vill visa att vi är snälla och vill väl.

Imorse gjorde jag en snabb återblick i bloggen och så här såg det ut hos oss för ett år sen. -10 grader och snö tillräckligt för att kunna köra släde på utvalda ställen. Ändå envisades småttingarna med att tränga in sig i den oisolerade kojan.... ? En väderexper på tv berättade nyss att vi inte haft en så snöfattig november sen 1953. Dessutom är förstås medeltemperaturen betydligt högre än vanligt.

Jag har aldrig varit så här föreberedd inför vintern nån gång tror jag. Släden är i stort sett helt klar och färdigutrustad, vinterkläderna uppdaterade och så har ju hundarna blivit en fler... förra året körde jag första tiden med en ihoplappad mede och utan slädsäck. Året innan dess var slädsäcken trasig och ankarlinan och fästet på släden bestod av rep och rejäla spännband i början. Hmmm...Sambon drömmer om skotrar (ännu mer än vanligt) och hundgårdarna ser ut som skit! Blött, lerigt, smutsigt och eländigt. Det som blivit blött torkar inte ens längre... =/ Just nu finns ingen snö i sikte de närmsta 10 dagarna enligt smhi...å antalet minusgrader är ytterst blygsamt.

BLÄ! måste jag säga!