Efter en bra dag på mitt underbara jobb - ja det är faktiskt helt underbart på alla sätt - så kom jag hem och selade ut bästa vännerna framför släden. Mintu och Rotax gick i led, och Silva och Kaela i wheel för en gång skull. Vi började med att köra ner mot älven, men eftersom isen är dålig där kunde vi förstås inte köra ut på älven utan fick vända åter och ta en annan runda. Vi hamnade på en fotbollsplan där ett spår brukar gå in i skogen och tillbaka till leden, men när vi kom dit hade skoterspåren bara kört en runda och sen vänt. Inga spår in mot skogen... Jag insåg snabbt att jag själv inte hade nåt minne alls av VAR spåret egentligen gick. Var det nära husen, i mitten av skogslinjen eller närmare älven? Vi brukar inte köra där speciellt ofta heller och hade kanske 50 meter kvar till skogskanten från skoterspåret som tog oss närmast.  

Som tur var hade jag min älskade kloka Mintu i led. Jag bad honom gå höger ut i snön, mot skogen och lät honom sen välja själv utan min inblandning. Först gick han lite mer åt höger men sen svängde han gänget åt vänster och visst hade han rätt, där inne i slyn fanns en liten glänta och strax kände jag igen mig, precis där brukar leden gå. Jag är så stolt och glad över denna härliga hund, så klok och duktig han är min lilla kille! En riktigt bra hobbyledarhund helt enkelt!

Ute i snön kan även vi människor se vad som rört sig i skogen...här har en hare skuttat fram!

Dagen som redan börjat bra, fortsatte ännu bättre! En skoter hade sladdat upp vårt favoritspår och vi fick en fin runda på ungefär två mil. Äntligen är säsongen igång på riktigt - körmöjligheter finns! På vägen tillbaka började däremot Kaela tvärt att halta lite, och det visade sig vara 2 rejält hårda isklumpar i ena framtassen som även gjort ett litet sår. Kändes inte som "tassfastnarsnö" ute men hon kanske hade trampat ner i nåt blött hål eller nåt... Lilla tjejen...
   

Min "nya" varseljacka syns riktigt bra och varm är den dessutom, i alla fall om man trycker in en massa saker under. Att synas är alltid bra! När vi körde nere på ån så passade jag på att göra en liten film! Filmen visar vår lilla väg upp från skoterleden på ån och hem till vårt lilla hus i villakvarteret. Rossi tyckte att Mintu och Rotax var jobbiga när de valde den rakare men mjukare vägen, och försökte lösa det genom att springa halvt bakom Nalle...nåja, hem kom vi ju.

Giela har fått en promenad och hälsat på en snygg Goldenkille på 13 år, så nu är alla nöjda och trötta. Äntligen dags att sova...Zzzz...

Idag hade SMHI lovat -15 grader och sol - och visst hade de rätt! Dessutom var det här dagen när hundarna å jag äntligen skulle ut på äventyr igen, dagen när förkylningen inte längre hade nån makt över mig. Eftersom jag sett att en hel den skoterspår var välkörda fick även tant Giela följa med. Jag hoppades och trodde att vår favoritrunda här i Vittjärv på ca 2 mil skulle vara körklar!

Vackert!

Rotax!

Tyvärr visade sig "skoterledsläget" var ett annat än vad vi hoppats på. Leden mot Bredåker var inte körd alls, så istället åkte vi uppför en liten väg som leder till vår allra kortaste lilla runda. Visst var det fint där med, men vi skulle ju ut på lite äventyr! Att pulsa på igensnöade spår är en sak, men med ungefär en halvmeter snö och en gammal tant i spannet så tänkte vi inte ge oss på att köra upp flera kilometer led i skogen.

Som en ren chansning svängde vi istället upp på grusvägen i närheten och följde den tills man kommer till en plats där det Bredåkerspåret korsar den vägen. Å där - vips hade vi en led att följa igen för tydligen hade skotrarna också kört den vägen nu i vinter. Yay!

Rossi gillar att titta på saker

Äntligen var vi på spåret och hade en fin runda framför oss! Just idag var det dessutom invigning för min Luhkka Cape och Sälskinnshandskarna som jag fick från nån gammal skrubb i Blaiken. Luhkkan var riktigt skön eftersom man kan ha den över händerna som extra vindskydd. Däremot fick man trassla lite ibland med ankare mm eftersom den hänger ner framtill. Vantarna var riktigt varma, man även klumpiga... Nåja, precis när allting såg ljust ut igen så kom vi till ett nytt obefintligt skoterpår och rundan blev inte längre nån runda utan ännu en vändning. =( Bara att vända spannet ännu en gång (vilket Mintu är väldigt duktig på nu för tiden, men just nu luktar Silva så gott att han oftast fastnar hos henne...) och köra hemåt.

Vi körde 18 km ungefär idag på nästan 2,5 timmar. För Gielas skull bromsade jag ner till trav redan från början och höll det tempot. När vi kom hem var alla nöjda och trötta ändå, för efter all vila har de förstås tappat lite ork. Nu ligger alla här inne med nyklippta klor och myser tillsammans, så skönt det är att gänget är samlat igen och att Rotax kommit in i gemenskapen. På bilden saknas Giela som låg i hörnet bakom mig.

Imorgon blir det körning för de 6 yngre hundarna och Giela ska få hänga med in till stan och träna och promenera med en massa söta hundar, det kommer hon att älska!

Idag har vi haft -25 och kallare hela dagen, så när jag kom hem efter jobbet fick alla hundar komma in för att värma sig lite och mysa tillsammans. Vi tvåbenta passade på att äta middag och sen fick åskådarna förstås smaka lite pasta... mums! =)

Äntligen! Med Lars hjälp så fick hundarna en mycket kort men fin runda nu under kvällen. Med förkylningen vågar jag inte köra ut i terrängen eftersom spåren är så pass dåliga och innebär pulsning,  ibland även för mig, och de plogade vägarna känns lite vanskliga att köra ensam med superpigga hundar och dåligt bromsfäste. Är man däremot två på släden så fungerar det ju utmärkt! Hundarna sladdade ut från gården i full fart och några hundra meter hemifrån välte vi släden i ett tight hörn där vi inte hade nog med fart att ta oss runt plogkanten. Min älskade Lars höll sig fast som en hjälte, och vips låg vi båda två där på vägen, med händerna på släden.

Resten av turen var betydligt lugnare och hundarna såg så glada och nöjda ut. Mintu lyssnade om möjligt ännu snabbare än vanligt på våra kommandon, och mitt samvete fick må lite bättre av att jyckarna fick sträcka lite på benen. Pissförkylning!!!

Sent igår kväll var det dags för sista kvällspinkningen i vårt hem. Klockan var kring 1 på natten när vi gick ut, Rossi och Giela lösa och Silva i koppel. Giela dröjde sig kvar lite bakom en snöhög så jag gick in med Rossi och Silva under tiden, och knuffade igen dörren. Sen gick allting väldigt snabbt.... När jag vände mig om igen var ytterdörren uppknuffad och spår från en hund som galopperat (just bakom min rygg) mot hundgårdarna syntes i snön. Jag ropade på Rossi men hon visade sig vara inomhus... hunden som var ute var alltså...Silva...

Silva är hyfsat duktig på att gå lös, men för henne är det enorm skillnad på att vara lös, eller att vara PÅ RYMMEN! Att vara på rymmen är en av de roligaste och mest fantastiska saker man kan göra, och när hon sen rusade förbi mig och ut på gatan insåg jag att hon redan switchat om till "rymningsmode". Då spelar det ingen roll om matte låtsas som att allting är normalt och planerat, Silva är redan PÅ RYMMEN.

Jag ropade in Giela och sprang in i vardagsrummet för att hämta en tygfågel som Silva älskar nästan lika mycket som abborren och gäddan i Blaiken. Mjukisdjur av tyg är bland det bästa hon vet. Just denna fågel hade hon fått leka med tidigare under dagen och det gjorde hennes ögon alldeles stora och runda. Så fin den var...

Väl ute på gatan var det lätt att följa rymlingens spår. Att en så liten hund kan ta så långa galoppsteg! Hon sprang verkligen allt vad hon hade. Längre ner på gatan hade hon kikat in på nån uppfart och snart fick jag syn på henne - springande i full fart med spetsade öron och spritt i hela kroppen. Vanliga rop eller inkallningar hade förstås föga verkan. När jag visade fågeln och började bolla med den genomskådade hon mig snabbt och susade bara förbi och vidare... Hon hann även rusa en bit längs den större vägen utanför vårt lilla kvarter och det susade om de små öronen när de flög fram genom natten.

Efter några minuters tokrusade kors och tvärs gjorde Silva slutligen ett misstag och passerade alldeles för nära mig. Det tog tvärstopp och genast såg hon mer moloken ut. Orutinerat. Först försökte jag göra även det till något positivt, "lek med fågel - wihooo" men fågeln var inte längre rolig. Ingenting var längre lika roligt. Jag bar hem Silva och jag tror att vi båda enades om att vi i alla fall lärt oss nånting. STÄNG dörren. Spring INTE nära matte.

Silva är en lite annorlunda rymmare. Hon älskar att rymma men vill inte vara själv ute i stora världen, hur kul är det liksom? Hon är ingen hund man enkelt kan kommendera, eller "lura", eller "locka"... Hon genomskådar allt sånt väldigt effektivt och normalt sett är det mest effektiva att vänta ut henne tills hon tröttnat. Hon är en finslipad rymmare som egentligen inte vill rymma i ordets samma bemärkelse, utan bara gå ut på äventyr å få nån med sig. Att bara stå och vänta ur henne fungerar ju ute i skogen men att göra det i ett villakvarter...näe...Som tur är rymmer hon inte speciellt ofta.

Bilden här nere är tagen för några år sen men den visar Silvas rymningsmode rätt bra, även om hon inte är på rymmen just här. Öronen spetsade och kroppen som en liten spänd fjäder!

Idag älskar hon för övrigt fågeln lika mycket igen och ligger hemskt gärna och smuttar på den. Knasiga lilla tok.

Senaste tiden har Silva visat ett ökande intresse för TVn. Hon sitter helt tyst i soffan och "slötittar" fokuserat, och det verkar inte spela så stor roll vad de visar. Nu ikväll såg vi "Body of Lies" och det dög tydligen riktigt bra. Första delen av filmen jag tog kollar hon mest vad jag gör, men sen följer hon filmen igen...

Rossi har äntligen slutat löpa så nu ikväll har alla 7 varit inne och myst. Nu verkar Silva vara på gång att börja istället, men när hon är klar så är alla klara för denna gång och det ska bli riktigt skönt! Några månaders lugn och ro... =)

Idag har det snöat rätt rejält och redan imorse körde vi fast på uppfarten på väg till jobbet. Sen snöade det ännu mer under dagen, och drevade rejält. Min älskade sambo skottade hela gården och oj vilka snöhögar han skapade... när jag gick ut i hundgården för att sela ut alla hundarna märkte jag att snön samlats bra även där. I Mintu och Nalles hundgård är 40cm nysnö nästan överallt, å så har de gått en liten stig mellan dörren och favoritkojan, och några få småstigar för att kunna göra sina behov. Kojtak, balansgång och trall är översnöade och orörda.

I andra hundgården gjorde all nedtrampad snö vid hundgården att lilla jag plötsligt fick huka mig lite för att gå in genom dörren, samt att jag utan problem kunde se UT över kanten... hmm...sommartid är den 15 cm ovanför toppen av mitt huvud. Av nån anledning fick jag för mig att köra alla hundarna idag, och i brist på vettiga ankaringsmöjligheter på tomten just nu, så valde jag att sela ut alla samtidigt medan jag höll i stamlinan. Det visade sig vara en mindre smart idé. Just idag tappade alla hundar sina hjärnor ungefär samtidigt, och snart stod jag där ute i snön med 7 hundar, en knut av linor och ett bristande humör. Precis när allt började reda ut sig så spurtade nån "hjälte" framåt (oftast Nalle, Kaela eller Rotax) och trasslade till allting igen. Att kunna sela ut ett 7-spann utan ankare kräver ju att hundarna längre bak står hyfsat still när man pysslar längre fram. Nu låter detta ju tokigare än det är, mina hundar är hyfsat lugna när man ska iväg... med många spann hade ju ett sånt uppdrag varit detsamma som kamikaze.

Med tjuvstarter, trassel, fusk och galenskaper så hade vi förflyttat oss kanske 20 meter innan alla var fastspända korrekt, och mina skrik hade ekat långt ut över Vittjärvs vidder ett flertal gånger. "Stå kvar" är ett kommando som mina hundar brukar kunna hyfsat bra...men inte idag... Nåja, vi körde bara 7km för det är enda runda vi når hemifrån. Isen nere på ån var mycket blöt, vatten överallt... och resten av biten fick vi spåra mer eller mindre. Större delen av spåret hade vi 30-50cm blötsnö att knata fram genom. Giela gick i wheel och såg måttligt road ut efter en stund. Stundtals hängde hon i halsbandet och hon gillade INTE att behöva klättra och pulsa och kämpa. Såna gånger är jag så enormt tacksam att jag har Mintu i led. Hade följde spåret klockrent och gick runt blöta partier eller nedfallna träd, och inte en enda gång orsakade han trassel eller valde fel sida nåt träd eller så. Han går som en liten klocka där framme och pulsar precis där leden brukar gå. Jag kunde alltså koncentrera mig helt på att köra släden så att det passade tant Giela så bra som möjligt, medan hundarna längre fram jobbade på egen hand.

Till slut kopplade jag loss Giela istället för snön tog ju inte direkt slut... Det verkade hon tycka var mycket trevligare. Lilla pensionärstanten som tvingats ut på besvärliga äventyr... Hon såg småsur och lite eländig ut när vi kom hem. Jag måste lära mig att komma ihåg att Giela inte riktigt uppskattar att pulsa i snö, även om det är bra träning i lagoma doser.