Idag testade husse att ta av Rossi täcket men hon kliade med bakbenet så nu är täcket på igen. Så länge klamren sitter kvar på såret får hon fortsätta vara lite missnöjd helt enkelt. :/

Vi tar en lugn kväll och skottningen får vänta för det är-22 ute och jag kände mig aningen snuvig idag. Sambon har precis återhämtat sig från sin megaförkylning så jag vågar inte chansa.

Kvällens korta slädtur med tant Giela blev inte lika succeartad som den förra veckan. Hon och jag var ute med sparken en runda igår så jag vet inte om hon var lite tröttare nu ikväll? Eller så kanske det helt enkelt var lite för mycket nysnö? Tant såg glad ut men hon hade inte samma fart i benen som senast, och sprang mest bakom släden hos mig. Hon hade som vanligt på sig sitt Back on Track, samt en reflexväst och ett blinkande halsband.

Tant i blinkande halsband vid en av medarna

Rossis sår fortsätter att läka jättefint, men i söndags upptäckte hon att hon kunde klia såret med baktassen så det blev ett snabbt beslut att stoppa in henne i ett täcke. De tunnaste täckena vi har är Back on Track, så hon får knata runt i det dygnet runt nu för att skydda såret från rivande klor. På fredag ska klamren tas loss och tratten tas bort, och Rossi längtar nog lite grann...jag har försökt förklara för henne att det närmar sig!

Imorgon hoppas jag komma hem till en tomt som INTE behöver skottas! I så fall ska jag istället ta med storspaden in i hundgården och skotta rent kring alla dörrar och kojor. Vips så har vissa av dem snöat igen så att de inte går att öppna helt. Nåja, det är ju inte riktigt läge att klaga. Ju mer snö vi får nu, desto större chans har vi ju till en härlig vårvinter. Nu - mata hundarna och sen sova!

Är du klar snart?

Idag fick vi en härlig men lite kall tur i strålande solsken - tack var min underbara sambo! Jag var själv supertrött efter en alldeles för kort natt och somnade på soffan före lunch. Lars frågade om jag verkligen ville sova med tanke på att solen sken ut, men jag var så trött att jag sa att jag måste sova...bara lite... Han lovade att väcka mig och tur var väl det - annars hade jag nog sovit fortfarande! Efter en stund väckte Lars mig och såg till att jag inte somnade om (telefoner och alarm kan man ju snooza förbi), värmde lunch åt mig och såg till att jag inte somnade igen. Vad skulle jag göra utan honom?

Efter en stund var jag istället riktigt pigg och skyndade mig att packa kameror och grejs för en slädtur med de 5 yngsta. Vi körde ca 2 mil gissar jag. Bara 5 mil denna helg (fredag-söndag), men å andra sidan har föret varit så pass tungt att hundarna ändå fått rejält med träning. Hoppas dock att vi kan klämma in några längre sträckor nästa helg. Nu - bildbomb från idag:

Rotax, sibben som ser ut som en Malamute ibland!

Nalle

Silva

Idag var Mintu och Kaela lite tröga ibland...ja ni ser ju på bilden! *s*

Himmel och elledningar

Vi körde en extra sväng nere på älven och där kändes det riktigt kallt. Hundarna fick fin ansiktsfrost. Var kring -12 när vi åkte ut (tror jag) men snarare -20 när vi kom in så det var inte underligt att vi frös lite med tanke på klädsel mm.

Rotax har färgat håret

Hemåt

När vi kom hem var jag ganska frusen - men mycket glad! Riktigt vackert ute idag. Hade tänkt klippa hundarnas klor idag för det var nog 2 veckor sen sist (dvs. dubbelt så länge som jag vill att det ska hinna gå) men med tanke på temperaturen får det vänta till imorgon eftersom jag tänkte göra "uteklipp" nu när Rossi är trattad.

Rossis sår fortsätter att läka väldigt fint och nu kliar det inte lika illa heller. På fredag ska vi ta bort klamren som håller ihop såret, och jag tror vi kommer att kunna ta bort tratten direkt då också, eftersom det läker så fint. Först en ny arbetsvecka!

Igår blev en rolig men smått stressig dag. Klockan var 02.20 innan jag kommit hem till sängen! Det blev betydligt senare än jag tänkt och jag var sjukt trött imorse när klockan ringde, men vi hade en riktigt trevlig kväll och det var skoj att träffa gamla klasskompisarna som var där.

En hyfsat rejäl slädtur hann vi dock med. Distansmässigt var det inte långt men det blev mycket pulsande och även är det var kört kändes snön kärv. Jag börjar misstänka att mina belag borde bytas ut snart för släden blir snabbt seg på den typen av snö. Vi fick i alla fall ungefär 2,5 timmar på spåren och det blev jäktigt mot slutet...vägen hem visade sig vara väldigt igensnöad och spannet gick sakta, sakta, sakta, hemåt medan klockan tickade mot deadlinen då jag borde ha åkt hemifrån mot kvällens äventyr. Inte mycket att göra, går det tungt så går det tungt!

En lite trist sak hann dock hända. Precis när vi åkt hemifrån fick vi syn på en person med en lös hund. Hunden och personen var längre fram på spåret och ganska långt ifrån oss till att börja med. Sen vände hans hund och stack till oss (från att ha varit kanske 100 meter framför oss?) och det blev lte smågruff med Kaela och Mintu. När personen ifråga kom gående så kände jag igen honom som en fd. taxikund, en ung person med någon slags utvecklingsstörning eller liknande, inte riktigt alla hästar hemma helt enkelt. Hur denna person hamnat ensam på promenad med en lös hund förstår jag inte riktigt.

Jag ropade åt honom att ta sin hund men när han kom fram till oss ville han prata med mina ledarhundar istället och sa att de var så söta! JA de är söta men de övervägen att äta upp din hund! Till slut fick jag nästa skrika..."DU MÅSTE TA DIN HUND!" medan jag stod med all min tyngt på bromsen för att hålla spannet stilla så att inte hundarna längre bak skulle komma fram de med. När hunden till slut kom därifrån utan att situationen förvärrats (en sån gång kan det ju lätt smälla till rent slagsmål om det vill sig illa, eller så trasslar hundarna ihop sig och DÅ blir det lätt slaggis) ställde sig personen istället några meter framför oss på spåret och stirrade på oss. Jag försökte fråga i vilken riktning de var på väg eftersom jag vill passera, men fick tillbaka ett lite spydigt "Vad spelar det för roll?".  Jag fick ankra mina hundar (vilket jag ogärna gör rakt i snön i ett sånt tillfälle eftersom ankare kan släppa) och gå fram och försöka prata med personen men det gick inte. Frågan "Ska du hitåt eller ditåt?" möttes bara av stirrande...stirrande...stirrande... När jag insåg att det var dödfött vände jag spannet och tog en helt annan väg.

Slutsats: jag vidhåller att små barn eller människor som inte är mentalt kapabla att ta hand om sig själva INTE ska vistas ensamma ute på byn med djur! Knasiga situationer kan uppstå. Vad hade hänt om denna hund sprungit fram till en riktigt elak jycke och det blivit slagsmål? Samma sak med barn som promenerar med hund på ställen där man kan möta många andra, vad ska barnet göra om en annan hund kommer rusande och hoppar på deras hund? Hoppas innerligt att denna person får sällskap i framtiden eller har vett att inte släppa en hund utan lydnad lös. Nu löste sig ju allt till slut, men situationen som uppstod var väldigt onödig och hade kunnat avbrytas mycket snabbare om personen ifråga hade haft lite mer hundvett.

Nåja, nu kommer bilder! Blir en tur senare idag också, hundarn ska bara smälta maten och själv ska jag jobba lite , här hemifrån soffan.

Här går skoterleden! På riktigt! Några decimeter snö extra kan ändra naturen rejält.

Igår kväll drabbades jag av en elak version av "latmasken" och tog mig inte upp ur soffan! Rossi var nog nöjd över att ha sällskap hela kvällen, men de där ute hade nog gärna sprungit lite. Så länge Rossi har tratt och sår så är det bara hon och Giela som får vara inne tillsammans för säkerhets skull. Vill inte ha några små hundtungor på såret!

Idag kvaddade Rossi sin första tratt men som tur var så har jag ca 10 st extra i källaren efter de operationer som varit genom åren. Strl 15, 20 och 25 verkar vara det vi använder...! Här ser ni Rossi i en trasig strl 25.

Allt som allt är jag väldigt imponerad av lilla Rossi. Hon bryr sig inte direkt om tratten och verkar ta det hela med ro. Nu ikväll verkar det ha kliat en del men hon klarar det ändå så bra. Jag har tidigare varit lite nervös över att ev. behöva operera henne eftersom hon är så "mjäkig" och så lätt blir ett "offer" när omstädigheterna blir lite jobbiga. Istället fixar hon detta med flaggan i topp! Duktiga lilla fjant!

Plåstret åkte av nu ikväll, och så här såg det ut under. Riktigt fint tyckte jag själv. Blåmärken här och var, men själva såret är nästan helt torrt och inte rött eller svullet. Varje dag funderar jag över dessa eländiga knölar. Godartade eller inte? Eftersom det kom så många på en gång är jag orolig över att de ska vara elaka. Samtidigt ser Rossi fräsch ut rent fysiskt. Pälsen är fin, slemhinnorna också. Såret verkar läka bra också.

Bara några veckor innan Gakkon fick somna in pga sin mjälttumör (vad vi tror det var) så opererades hennes analsäckar och svans. Såret efter analsäckarna läkte väldigt långsamt. Det bildades var och jag fick klämma ut var från såret varje dag under en tid. Tratten kunde vi inte ta av som planerat då såret fortfarande inte läkt. Hennes läkkött var helt enkelt värdelöst. Dessutom hade jag en längre tid tyckt att hennes päls var lite tråkig, men inte reflekterat mer över det. I efterhand har jag förstått att hennes kropp förmodligen redan då var rätt starkt påverkad av cancern som växte inom henne.

Därför väljer jag att se Rossis fina sår som ett bra tecken. Skulle de vara elaka så har de i alla fall inte flyttat in i hela hennes kropp än så länge. Bort med dessa knölar och om ungefär en månad till så ska den sista bort - därmed basta!

Gårdagens körning blev istället kvällens fredagsmys. Här står Silva och Nalle och hoppas att just de ska vara nr 1 ut ur hundgården! Vi körde samma korta runda som i tisdags, men med all nysnö som fallit fick hundarna jobba på bra ändå. Lika bra att ta ett styrkepass innan skotrarna hunnit ut och plattat till alla spår. T.ex körde vi under denna tall...!

Eller körde...nja...hundarna gick, släden knuffades liggande på sidan, och jag kröp...All ny snö som kommit gör naturen ännu vackrare, och träden ännu tyngre. Bitvis hänga tjocka vita grenar över spåret och jag fick några fina snöduschar. Ibland när man kör kan man komma till området där man får huka sig bakom släden 50-100 meter för att det hänger grenar med snö över hela tiden. Bara att huka sig och blunda lite lagomt. För kamerans skull så tyckte jag att det här var rätt lagomt som film...den blev väldigt snöig trots att det bara var enstaka träd.

Nu ligger den här inne på torkning! Just denna kväll sken staden Boden ännu klarare än vanligt och det var inga bekymmer att se i vilken riktning vi hade civilisationen. Alltid underbart att vara ute, kan inte tänka mig många bättre sätt att spendera en fredag kväll!

Trots en kort tur var hundarna nöjda efter att ha pulsat, och nu myser Rossi och tant Giela här inne. Imorgon hoppas jag att vi får till en lite längre tur på förmiddagen. Kvällen däremot blir helt ohundig! Finkläderna åker på och storstan kallar!

Idag fick jag ett sånt fint meddelande från ett par av de som åkt släde med mig denna säsong:

"Jag ville passa på att tacka dig och dina fina hundar för den oförglömliga slädturen. Det var semesterns höjdpunkt..."

Sånt är alltid kul att läsa! Det känns faktiskt som att jag hittat tillbaka till glädjen med att köra folk och dela med mig av slädturerna. För ett gäng år sen så kändes det mest bökigt att styra upp och passa tider mm. Nu känns det väldigt roligt igen. Det är kul att visa vår fina natur, hundarnas glädje och starka känsla för sitt jobb, och att visa god hundhållning och djurhållning (den är inte perfekt på alla sätt, det finns ju alltid saker man kan förbättra, men mätt i allmänna draghundsmått så är nog mina hundar rätt "bortskämda"). Att göra det för utvalda kunder någon gång ibland känns alldeles lagomt. Då hinner vi ju ändå få gott om egentid ute i skogen, mina hundar och jag.

Nu sitter jag på bussen hemåt och planerar kvällen slädtur. Med all snö som kommit så blir det nog ingen lång sväng utan lite tung pulsning. Frågan är bara...var ska vi pulsa?

Idag efter fikat på jobbet så åkte jag mot Gammelstad för att äntligen få hämta hem lilla Rossi. Med den extra blödningen som blev och en natt på djursjukhuset så gick räkningen på nästan 15 000kr! Som tur var har vi förstås försäkring och vi kom undan med just under 3000 kr  istället eftersom detta var andra besöket denna period. Blödningen var rensad och lagad och nu har hon ett långt plåster på magen som hon fick ditsatt just innan vi åkte. Där under är tre juverdelar borttagna och skinnet ihophäftat med klammer. Får se hur det ser ut om 2 dagar när plåstret ska tas bort.

Lillmagen

Så här kan man ju också ligga

Lilla tjejen är trött och gnällde en liten aning innan men mest av allt ser hon väldigt nöjd ut över att vara hemma. Det är helt klart en trött hjälte, och nu ligger hon bredvid mig på soffan och ser sömnig ut. Jag gissar att hon inte riktigt har kunnat slappna av helt där borta. När det gäller Rossi kan man verkligen säga att "borta bra men hemma bäst" gäller.

Nu hoppas vi bara på en bra läkning. Om ungefär en månad är det dags för nästa operation, men då är det bara en juverdel som ska tas bort. Innan dess borde vi även ha fått svar på ifall dessa små knölar var elakartade eller inte. Hoppas på en framtid med glada svar helt enkelt! Jätteskönt att ha alla hjärtan hemma igen.

Igår kväll var det väldigt tomt här hemma utan Rossi. Även om det finns 6 andra hundar här hemma så har ju varje individ sin plats i familjen och varje tomrum märks. Eftersom Rossi ändå inte kommit hem med tratt och stygn och allt beslutade jag att det var en bra kväll att köra de andra hundarna när vi inte hade någon sjukling att ta hand om. Dessutom föddes tanken på att släpa med tant också för att slå alla flugor i smällen. Tant Giela är inte längre så road av draget men gillar att springa, och nu för tiden är hon väldigt lättsam att ha lös. Så med lite övertalan fick jag med även henne ut (hon sov i en koja när jag selade på de andra och kom efter ett antal rop...) och selade in henne i 6-spannet bredvid Nalle.

När vi kört några hundra meter och kom ner på ån så släppte jag lös henne och tände det röda blinkande halsbandet som jag fått i julklapp av mamma och pappa (Tack!). Tant visade sig vara riktigt glad men hade inte så bråttom första två kilometrarna där spåret var sladdat. Hon travade stadigt framåt men i lugn fart. Däremot formade hon fina formationer med de andra, och resten av gänget fick ett bra fyspass då jag bromsade hårt hela tiden.

Nomeanspänning? Vi kör 3+2+1 istället...

När vi kom till korsningen där jag tänkt ta höger, in på igensnöat skoterspår, svängde jag istället vänster vidare efter en sladade leden, just för tantens skull. Men Giela som sprang först hade andra planer och fortsatte ut i snön. När tant är så bestämd så måste hon förstås få sin vilja igen. Mer snö fick henne att öka tempot och jag fick släppa på bromsen medan hon ledde oss in genom skogen, första av alla i ett mer normalt travtempo i snö.

Glad tant vid "is i tassarna"-rensning

Söt tant på ett av de två ställen där hon valde en "oslädig" väg så att vi fick passera henne. Men då ville hon snabbt springa om igen! Jättekul att detta fungerade så bra, och med Back on Track på ryggen rörde hon sig extra mjukt och fint när vi gick en kort promenad efteråt. Blir absolut flera såna här turer, lite styrkepass för de andra, och lagomt för Giela. Tidigare när jag haft henne lös har hon fått springa längre i spannet först och redan "ledsnat" och mest bara velat hem (har det känts som), nu var det bara superskoj och hon visade nästan ledarhundsegenskaper lilla tant! När man kör sakta och bromsar mycket så blir de fjuttiga sju kilometrarna nog för att hålla de yngre förmågorna nöjda dessutom.