Jag har nog inte riktigt vilja erkänna det ens för mig själv tidigare. Andra hundar kring oss har blivit äldre, men Giela har alltid varit ung. Det känns helt overkligt att det är 11 år sen hon flyttade in hos oss snart. Min alldeles första egna husky, min lilla Giela. Hur kan tiden ha gått så snabbt? När andra börjar kalla sina hundar "gamla" vid 6-7 års ålder brukar jag reagera. En så ung hund (om den inte är extremt stor) är ju i sina bästa år! Giela har istället alltid varit ung, trots att åren gått. Hon har aldrig blivit en "surtant", hon har alltid varit lekfull och skuttig och folk misstar henne fortfarande för att vara en unghund.

Kanske brukar jag dra det lite åt motsatt håll jämfört med de som kallar sina hundar gamla tidigt? Jag har istället inte riktigt velat erkänna att Giela faktiskt börjar vara gammal. Hon är 12,5 år nu men det är nästan svårt att förstå. Hon har ju alltid varit så ungdomlig och pigg...och nu plötsligt är hon faktiskt en gammal hund. Pigg, men ändå gammal. Mentalt så börjar det märkas att hon får lite knasiga idéer ibland. T.ex kan hon få för sig att hon vill vara ute i hundgården bara för att sen ändra sig och vilja följa med in igen. Hon springer runt och söker efter den perfekta kojan, men ingen av dem känns tydligen bra nog, och strax efteråt vill hon gå in igen istället.

Fysiskt sett är hon både i bra och dålig form. Artrosen i höfterna gör att hon inte längre vill följa med på långa turer och jobbet i spannet har hon fått pension ifrån. Hon lägger sig lite försiktigt trots Rimadylen hon äter, och golvet i hallen har plötsligt blivit väldigt halkigt. Eftersom hon tycker att det är hakligt så spänner hon sig och då blir det förstås ännu halkigare. Vi kanske måste lägga dit en matta eller nåt sånt. Samtidigt rör hon sig väldigt mjukt och fint och rusar fortfarande gärna så snabbt hon kan, eller går långa härliga promenader.

Jag får påminna mig själv om att Giela inte är ung längre. Det går inte längre att släpa med henne ut på vilka strapatser som helst, utan vi får planera vår vardag lite mer. Just nu har vi hittat en bra rutin där vi kör längre turer på helgerna (utan tant, då klämmer vi in sparktur eller promenad för tant istället) och ca 2 st kortare turer på vardagkvällarna, lite mindre än en mil, och då  får Giela springa lös och bestämma tempot, medan de andra får ett tungt pass eftersom jag bromsar hårt hela vägen. De turerna gillar Giela!

Nu ikväll hade Giela väldigt bråttom på turen och flera gånger fick jag släppa bromsen helt och låta de andra rusa på lite för att hålla jämna steg med henne. Hon sprang förstås först och vilseledde oss totalt en gång. Vi brukar följa ett litet skoterspår som svänger och ringlar eftersom de huggit ner lite träd där, och vips svängde Giela fel men Mintu och Kaela följde henne blint utan att tänka själva... Det blev en liten extra slinga men sen hittade vi rätt igen. =)

Efteråt rörde hon sig mjukt och fint och såg trött och glad ut. Ännu gladare hade hon nog varit om hon vetat att vi ska in till stan imorgon och promenera med hennes hundpolare och lukta på kissfläckar! Hoppas vi har många fina år kvar, min älskade lilla tant och jag.

Den här helgen blev riktigt slö. Jag har suttit i TV-soffan, slösurfat, sovit... å för det mesta har det varit så kallt att det känts precis lagomt. Idag blev det äntligen lite varmare och hundarna fick en runda på ca 2 mil. Med kallt väder, besök och lite måsten så blev det här en riktigt dålig vecka träningsmässigt - 3 mil har vi avverkat! Ännu en gång känns det skönt att inte ha några stora deadlines eller krav på sig. För att klara 10-miladagen måste vi köra betydligt mer än så, men en dålig vecka mitt i allt spelar inte så stor roll. Förhoppningsvis får vi en inte alltför kall februari fortsättningsvis och kan få till rejält med träning de kommande helgerna.

Precis startat och kommit upp på spåret

Kaela och Mintu, mina älskade små stjärnor!

Efter en härlig tur och lite pyssel i hundgårdarna fick Giela och Rossi en sparktur. Söta små "tanterna" i BoT-täcken och reflexvästar, och inte riktigt samma driv framåt som det andra gänget. Sparken gled så fint genom byn idag men tanterna hade inte alltid bråttom för det. Rossi är ju bara 7,5 år men hon är ändå lite "tant" ibland på ett sätt. Nosstoppen är minst lika viktiga som att få springa - säger de i kör!

Giela har nu ätit Rimadyl i 1,5 vecka och jag tycker att det verkar göra skillnad. Hon piper inte längre något inomhus och jag gissar att det beror på att det onda från artrosen dämpats. Om ett par dagar ska vi kontakta veterinären och se hur vi ska fortsätta. Magkänslan säger att det nog kan behövas lite stödmedicinering för tant för att hon ska kunna ha full livskvalitet även i fortsättningen. Nu - mer Earl Grey och soffa!

Nu är klamren borta och vi fick glada nyheter, tumörerna som togs bort var inte elakartade! Riktigt skönt att höra, och ännu en gång fick fjant beröm, för hon var så duktig och låg helt stilla medan alla klammer togs bort med tång. Skönt med goda nyheter!

Rossi och Giela har hängt med på stan idag. På lunchen gick vi en promenad ute i norra hamn i Luleå ihop med en kollega. Lilla fjant tyckte att det var lite läskigt men klarade det ändå rätt bra. Hon klarar faktiskt stadsmiljöer mycket bättre nu för tiden. Giela njöt förstås av varje steg - nya hundar att lukta efter och njuta fläckar att kissa på!

Inatt när vi och de sex andra hundarna sov gick Rossi runt i sin tratt och flyttade grejor. Vattenskålen väger kring 1,5 kg men det hindrade henne inte från att bära in dem i hundrummet. Apporteringsträningen går däremot trögt. Att bära saker när nån ser på är läskigt, även om det bara är små lätta saker. Knasiga lilla hund.

Idag är Rossi och Giela med i bilen för snart är det dags att ta stygnen!

Efter en massa ärenden på stan tog vi en lugn innekväll med benmys för hundarna medan jag diskade och städade lite. Silva ville också tränga in dig men rymdes inte riktigt. Hade tänkt hinna köra hundarna med tiden tog allt slut så det får vi spara till imorgon. Har vi tur kanske det är lite varmare då också... Verkar dock bli en kylig helg.