Igår kväll när vi gick isäng visade termometern säsongens första minusgrader i Vittjärv!

Kaela, Giela, Silva och Rossi

Tjejerna var förväntansfulla imorse och hade blickarna fästa på ytterdörren. Bilden är tagen från köksfönstret. Idag firar vi att det var 10 år sen Lars och jag blev ihop! Efter en lite jäktad men ändå bra 3-rättersmiddag med Lars föräldrar och systrar med många skratt och syskonbus, är vi nu mätta och nöjda på alla sätt.

Att just Lars och jag blev ett par har faktiskt också lite med hundar att göra. Vi hade ju förstås spanar in varandra redan tidigare även om vi bodde 60 mil isär, och jag märkte ju redan då att även mina hundar (svårflörtade Jacki och skygga Giela) gillade honom. Vi fjällvandrade med gemensamma bekanta i Jämtlandsfjällen och delade tält men var lite blyga båda två även om vi pratade på om det mesta och skrattade och skämtade en massa. När vi åkte hem från fjällturen, och han snart skulle fortsätta resan upp till Boden när vi stannade i Bispgården, så satt vi där i baksätet på våra kompisars röda Audi och fick liksom inget gjort...trots att vi snart skulle vara 60 mil isär igen! Så mesiga var vi...

Då kom lilla Jacki krypande från skuffen (där hon satt med Giela och Wilma) och satte sig i Lars knä. Bara det säger en hel del, hon satte sig ytterst sällan i andra knän än mitt utan riktigt bra anledning. Så vi satt där i mörkret och kliade lilla Jacki och våra händer möttes där i hennes sträva terrierpäls, och sen dess har vi varit ett par. Så, om inte Jacki ingripit kanske vi aldrig hade kommit till skott - å vem vet vad som hade hänt då? 10 år av kärlek hade vi i alla fall kunnat missa...

Efter en rolig och spännande dag på jobbet (har en massa roliga kurser och delar i projekt att se fram emot) spenderade jag en timme med att diska, tvätta och stöka här hemma, och körde sen iväg med jyckarna för att spåra lite. Sen min megaförkylning och dragsäsongen har vi spårat ytterst lite tyvärr, så vi var förväntansfulla allihop! När vi kom fram och jag skulle gå spåret kom jag dock på att jag lämnat kvällsmaten, dvs. spårslutet och belöning - hemma! Korkat!

Hundarna gillar ju i alla fall att spåra så jag gick ett spår på ca 250-300 m (lite tidspressat) och sen spårade alla glatt. Jag hade väntat mig fler fundersamma eller sura miner när ingen belöning fanns vid bilen, men de enda som ens såg fundersamma ut var Rotax och Silva. De andra var enbart glada och nöjda. =) KUL att vara på spåret igen!

Sen senast har jag även bokat kastreringstid åt Rotax, på torsdag. Jag har länge känt mig lite kluven eftersom det alltid är en viss risk att söva en hund. Samtidigt ska han absolut inte gå i avel, och jag tror att det även kan vara lite skönt för honom att slippa kill-hormonerna. Han är helt klart den mest "haniga" av mina killar, men i gruppen och till vardags fungerar han jättefint. Däremot ska det bli skönt att kunna vara mer avslappnad kring löpen och kunna ha alla hundar ute även då. Dvs. det blir inte stora problem om en tjänsteresa krockar med löpen eller liknande, eftersom en kastrerad hane och en löptik iaf alla fall kan bo grannar, även om de inte ska dela hundgård.

Tanken är att Mintu också ska knipsa kulorna sen, helst innan alla löp kör igång. Kommer vara minst lika nervös när jag bokar den tiden. Huvva...! Men det känns som rätt väg att gå. Att köra runt med hanar eller löptikar i bilen ett par veckor om året är ingen praktiskt lösning i längden.

Kvällen har vi ägnat till ännu en 12-spannstur. Kjolen, nylonstrumporna och den rosa kavajen fick åka av efter jobbet till förmån för kängor, vandrarbyxor, varselvinterjacka, keps och vantar. Idag hade vi dessutom inte bara två utan tre barn som barlast! Vi körde 8 km som förra gången och värsta backen mot Gruvberget var tung även idag, men när vi vuxna (och lite tyngre) lättade våra rumpor så gick det bra ändå.

Rotax och Nalle, jobbarkompisar

Sa du nåt matte?

Allt flöt på fint tills vi vara bara ett par meter från "hemma". Plötsligt befanns sig en igelkott framme hos ledarhundarna och Marco hann suga tag i den och ruska den rejält innan vi såg den. Jag rusade fram (när hjärnan kopplat rätt) och hade som tur var redan vantar på mig och kunde lyfta ner igelkotten i diket och leda hundarna vidare, men några droppar blod hade redan hunnit komma.

Jag tänkte först att det var igelkotten som blivit skadad, men så var nog inte fallet. När hundarna selats av och stängts in så tittade vi till den och den såg hel ut men hade blod på några av taggarna längst ut, så blodet var nog helt enkelt från Marcos mun. Nåja, slutet gott (i alla fall såg det så ut) för alla inblandade. 

Hundarna har fått en kort nedvarvningspromenad och verkade riktigt nöjda och sover nog gott ute i sina kojor. Jag tänker sova precis lika gott i sängen. Imorgon bitti åker finkläderna på igen!

Äntligen! Idag styrde vi ihop säongens första storspannsträning för både mitt å Yvonnes gäng. Vi har kört mindre spann på varsitt håll i ett par veckor - men nu var alla 12 vuxna hundarna samlade igen! =) Giela fick också följa så jag hade 7 med mig. Selar, linor, jag och pannlampa mm var inte riktigt i ordning innan vi åkte så det kändes verkligen som premiär på riktigt. Dessutom fick vi inviga den fina buren/gallret som Lars svetsat till min bil! Fungerade suveränt!

Visst är de söta? Här har de precis fått syn på barmarksvagnen och pressar sig mot dörrarna, men de har hela ytan in i skåpet eftersom buren bara har baksida och tak för att ge hundarna maximalt med plats. Mellanväggen är uttagbar men kommer nog att få sitt i för det mesta, för enkelhetens skull (hellre plocka ut och sela 4 än 7 på en gång!). Yvonnes hundar gick i led och främre hälften, och mitt gäng gick bak. Dessutom följde två av Yvonnes barn med som hjälpredor.

Första biten måste vi köra efter en mindre asfaltväg för att komma till grusvägarna. Så här mycket hus och grejs brukar vi ju sällan träna bland annars (jag å mina jyckar alltså) när alla är med. Vi passerade till och med järnvägen och en övergång med bommar.

Rossi och Nalle pausar

Kaela och Rotax

Innan vi startade klättringen upp på Gruvberget fick hundarna en liten vätskepaus - väl behövligt! Att dra en vällastad vagn är tungt jobb för halvt otränade hösthuskies! Vägen upp mot Gruvberget är brant och består av branta backar och riktigt branta backar. Ibland agerade Yvonne hare till hundarna för att lätta lite på lasten, det krävs rejäla backar för att en människa ska springa förbi ett hundspann!

Stänkskärmarna hade trillat av den förra säsongen, så vi upplevde lite mer skvättande bajs än tidigare. Dessutom hann min sittplats kapsejsa en gång men det var snabbt lagat igen. Lite äventyr SKA det vara att barmarksträna! När vi börjat fundera på att vända efter ca 4 km började det dessutom duggregna vilket gjorde oss blöta och hundarna leriga. Bara att tända pannlampan och hålla låta bli att tänka på vattendropparna som runnit in genom byxorna och var på väg nerför benen. Jag hade tänkt ta regnkläder men trodde inte att det skulle hinna börja regn på oss... =/

Vi kom hem blöta, smutsiga, inte så kalla, men ändå riktigt glada - precis som det ska vara alltså! Hundarna verkade riktigt nöjda de med, och med den nya rejäla bilburen så var det enkelt att promenera av hundarna här hemma i lugn och ro i två grupper. Kanon! Nu ikväll sover alla 7 tillsammans i de två äldre hundgårdarna. Den nyaste hundgården är nämligen utan dörr efter att dörren varit iväg på svetsning och lagning, och förhoppningsvis ska den monteras tillbaka imorgon. Tidigare var den lagad med silvertejp...Silvertejp må vara riktigt bra till mycket, men jag avskyr silvertejpslagningar annat än temporärt, så det känns skönt att slippa. Nu - gonatt!

Imorse när jag hostade mig upp ur soffan möttes jag av denna söta syn utanför köksfönstret. Rotax, Kaela och Silva gillar att mysa tillsammans. =) Efter frukosten fick Rotax komma in istället. Jag fick en otäck huvudvärk under eftermiddagen och har mest legat och blundat och försökt sova, men Rotax tog till sina vanliga handfasta lösningar på allting och försökte lägga sig ovanpå mig i soffan så att jag knappt kunde andas istället. Han är en riktig gosegris!

Helgens planer ser plötsligt rätt annorlunda ut. Det som skulle ha varit hundträning i skogen och byggande av en ny koja till killarna får bli något lugnare än så i väntan på att förkylningen ska ge sig av. Som tur är borde ju minusgraderna vara en bra bit bort, men det är betydligt mer än kojan som ska fixas. Helst hade jag ju velat ha en fungerande frys ute i garaget när benen från älgjakten börjar trilla in. mm. mm...  

Jag har träffat på en ny förkylning och intagit soffläge, för andra gången på lite mer än en månad. =/ Eländigt är vad det är! Riktigt less på snytpapper och tjocka huvuden, men det är ju som det är... Giela och Rossi är inne med mig och myser. Rossi ligger i soffan ibland men om hon inte somnar och slocknar så känner hon oftast att hon måste gå ner efter en liten stund. Hon är en sån känslig liten själ lilla Rossi. Giela ligger oftast ute i köket ute kommer bra hit om hon vill gå ut eller tigga mat.

Ute regnade det helt fruktansvärt igår kväll och när jag smög ut med hundarnas kvällmat under ett paraply såg hundgårdarna först helt öde ut. Inga nosar i kojöppningarna - bara svarta hål! Precis när jag börjat undra om hundarna rymt, eller om den där vita bussen som tydligen sammankopplats med hundstölder hade varit hit (huga!) så kom 5 motvilliga små huskies utkrypande. Eller...egentligen bara två...Rotax och Kaela fick sin mat ute eftersom de kom ut, Silva fick sin i kojöppningen och Mintu och Nalle åt i sitt vindskydd utan att ens resa sig upp. Alla verkade vara överens om att detta regn var rätt äckligt!

Nyss fick hundarna lite morot som eftermiddagssnacks mitt i allt det tråkiga. Nästan alla älskar detta tilltugg, Giela och Rossi åt här inne med god aptit. Mintu blev så här glad när han såg vad som var på G!

Sen tuggade han noggrant...

Rotax är nog den enda som inte är så van vid att äta morot. Tidigare när han fått morot har jag ett svagt minne av att han alltid varit sist med att bli klar. Idag tyckte han tydligen att det var rätt äckligt...å små systrarna stod förstås redo att kasta sig över det han kanske skulle lämna...

På äkta Rotax-manér valde han att kissa en skvätt för att markera måltidens slut och gick sen iväg medan Silva kastade sig över moroten och sprang iväg med sin skatt! Yay! Sötaste morotsätaren är ändå Rossi, titta hur hårt hon håller i moroten med sina små runda tassar! =)

Nu ska jag snora vidare, och försöka att få huvudet att kännas ett par kilo lättare. Vore riktigt skönt faktiskt. Känner inte riktigt att jag har tid att vara sjuk nu när hösten kommit igång, men det får bli mental problemlösning istället. Funderade just på hur Mintu och Nalles vinterbonade koja ska se ut och lösas. Känner jag mig själv rätt så blir det ännu ett stort och tungt och otympligt bygge med sjukt mycket skruv...men rejält å varmt för hundarna förhoppningsvis.

Idag när vi kom hem från jobbet såg det ut så här i hundgården.

Ser ni Silvas lilla rumpa? Hålet börjar vara rätt djupt nu men som tur är verkar de inte vara på väg utåt, utan bara neråt. Idag var det svalt nog för att kvällens dragtur skulle kunna ske i fullt dagsljus! Härligt! Vi körde 4 km i medeltempo och alla trummade på fint och rutinerna satt hyfsat bra. Dessutom fick vi väldigt vackert väder på vår lilla tur!

Efter gick jag en kort promenad med alla hundarna i koppel och konstaterade snabbt att vi var mer än lovligt färgglada. Då har jag ju också fått smeknamnet "Påskpyntet" av min sambo pga min ibland väldigt färgglada hundträningsklädsel!

Det finns en bild som jag återkommer till varje höst. En bild som för mig visar både längtan och saknad samtidigt som den alltid får mig att skratta. Imorse hade vi +3 grader bara och på andra håll i kommunen var temperaturen nere nära 0. Även om det är ett tag kvar innan vi ser snö, så tänker jag plocka fram den redan nu - bilden alltså!

Den får känneteckna längtan efter snö, och saknaden efter mina två älskade vänner Jacki och Gakkon, mina två änglahundar. Dessutom ser de ju rätt roliga ut, Gakkon spanar ut på nysnön med längtan i blicken, Jacki ser snarare ut att tänka "åh nej...". Fast i verkligheten älskade hon faktiskt om snö.

Hösten är härlig, en av mina absolut favoritårstider när allting (i en vintertoks värld) startar om och börjar på nytt, men det är också mycket som ska hinnas med... listan med kojbyggen och småfix på slädar mm börjar kännas lång när man ser dagarna försvinna och temperaturen sjunka. Kanske blir kojbygge redan i helgen ändå. Och däck till barmarksvagnen. Och sökande efter mer träull. Å laga mattbromsen på släden. Komplettera med selar...hmm...å ändå är det bara 7 små vänner jag ska ordna det för, inte 20 eller 40 eller 50!

.