Igår när vi åkte hemåt efter jobbet kände jag mig lite jäktad. Tanken var att köra hundarna men jag hade en liten hög med små "måsten" som jag kände att jag ville klara av först. Efter veckans resande med jobbet var det en del som inte hunnits med. Som tur var har jag en mycket klok sambo som erbjöd sig att fixa alla måste så att jag kunde åka ut istället. Han är världens bästa på så många sätt!

Detta blev årets första slädtur direkt från gården men eftersom vi inte visste statusen på några leder/isar så startade vi efter byavägen istället för ut mot leden som går över isen. Sen letade vi oss in mot skogen och fick börja pulsa i den hyfsat odjupa (dvs det gick ganska lätt) snön. När vi närmade oss en av lederna gav jag hundarna kommando "vänster" och sen tuffade Mintu och Kaela på längs skoterleden upp mot ett litet berg, över ängar, genom skog och över kalhyggen. Med tanke på snön och det ojämna underlaget och de återkommande uppförsbackarna blev jag glatt överraskad när hundarna ändå orkade hålla fin fart och alla kändes riktigt pigga och taggade, sådär lite extra liksom!

Löptikarna Silva och Rossi var förstås tvungna att göra små kisskontroller av varandra ibland

Leden genom skogen har jag inte använt sen förra vintern, och jag måste säga att jag inte kände igen mig helt alla gånger. Landskapet ändras ju mycket när snön kommer och tynger ner vissa grenar, några träd har fallit osv. Vi hade det i alla fall riktigt bra där ute i skogen, jag och mina hundar.

Sen kom vi ut på ett stort kalhygge och där hade fler stora träd rasat rakt över leden (ännu fler än förra året) Vi stannade vid det första och jag funderade om vi skulle tråckla oss till höger eller vänster om den långa tallen, som varken gick att köra över eller under, medan jag lyste med pannlampan på våra olika alternativ. Medan jag funderade så skred Mintu till handling och började dra spannet åt höger, så jag släppte bromsen och lät honom sköta jobbet. Mycket riktigt, han tog oss närmare ett område där tallen var lägre, hoppade över där, slog sen en lov på 50-60 meter runt ett område med mycket sly kring leden och vände sen tillbaka åt vänster när framkommligheten blev bättre. Så, nån minut senare var vi åter ute på den okörda leden utan att jag behövt säga ett enda ord, och nog värmer sånt mattehjärtat lite extra.

Det här året känns det verkligen som att allt fallit på plats ytterligare lite extra. Både Mintu och Kaela har ju varit duktiga ledarhundar redan tidigt och jag har länge varit nöjd med mitt gäng, men snart fyller Mintu 4 år (och Kaela 5 i april) och det märks att de verkligen mognat i ledarrollen och helt enkelt är ännu säkrare, ansvarsfulllare och klokare. Hela teamet är vuxet och alla hundar är samkörda, nu var det ju över ett år sen den "nyaste" av dem flyttade in. Jag säger det varje år, men jag tror det är helt sant denna vinter - det här kommer att bli den bästa vinter nånsin!

Så, när jag stod där och gled fram genom snön (både på marken och i luften) och kände mig helt hemma i mitt rätta element (oj som jag längtat) nu när äntligen snön ger oss möjlighet att köra där vi vill, och inte bara på grusvägar, så slog det mig...hur tänkte jag egentligen? Tidigare i år har jag ju sagt att jag ska ta en paus från draghundar när de jag nu har lämnar oss, inte för att jag vill sluta utan för att jag vill kunna ha en period med lite mer frihet att göra annat. Jag har trots allt haft minst 2 hundar (oftast betydligt fler)under de senaste 11 åren, dvs sen jag var 21. Hur tänkte jag då? Hur skulle jag kunna vara utan det här? Slutsatsen blev att jag kanske har ändrat mig ändå...Ett lagomt 6-spann av älskade små vänner vill jag inte tänka mig att vara utan. Hur det sen blir, det får vi sen om 8-10 år när mina 5 yngsta är gamla pensionärer.

Eftersom hundarna skötte sitt jobb i spannet så bra behövde jag knappt sätta en enda fot i marken under timmen vi var ute, så jag kom hem fräsch som en nyponros. När jag lastat in hundarna tog jag ut Giela och Silva (hon fick dubbelmotion) och selade på dem framför sparken. Jag har inte använt min spark på många år, och OJ så vinglig den kändes när man vant sig vid släden! Tänkt att jag för 5 år sen ungefär körde 3-spann med den, och att en av hundarna var min stolta starka Gakkon med en vilja av stål. Måste ha varit rafflande!

Nåja, även om en av Vittjärvsborna jag passerade ropade "Det där är ju fusk!" så fick jag min beskärda del av motion. Giela drar ibland när hon vill. Silva är en lat draghund som gillar fart men inte så gärna sliter hårt. Jag fick alltså sparka på i stort sett hela tiden, och sparken böjde sig som en korv och den kärva nysnön gjorde glidet rätt värdelöst. Vi hade en rolig timme ute på de oplogade men körda vägarna i Vittjärv, men när vi kom hem hade jag bra puls en lång stund och var helt blöt i svett. Självklart hade jag ju lika många lager kläder och lika stora skor som under slädturen...hmm....

Snön fortsätter falla och det har nog kommit närmare 15-20 centimeter till under natten. Hundgårdarna är nästna igensnöade och skaften på mina jobbskor (som går en bit upp på smalbenet) räckte inte riktigt för att hindra snön från att ramla in när jyckarna fick frukost. Underbart! Den här helgen ska vi ut på äventyr!!!

Helgen spenderade vi i Blaiken och äntligen är det vinter även i norra Sverige! Mamma fyllde 60 så vi hann fika stora mängder "go-fika" och träffa många gamla släktingar, vänner och bekanta från byn. Mycket trevligt! Dessutom klämde jag förstås in två slädturer i dagsljus. Skoterleden var inte uppkörd alls i år (annat än nån kortare delsträcka) så hundarna fick pulsa sig fram, men det var inte speciellt djupt med snö. Draghundar är ganska smarta små djur, och en klok ledarhund lägger alla skoterleder mm på minnet. Nu är det ju t.ex minst 7 månader sen vi körde i Blaiken senast, men hundarna kommer ihåg var lederna går, så det räcker att styra in dem åt rätt håll, och sen följer de leden genom skog, över myrar och kalhyggen, ända tills man kommer till en korsning. Många gånger hinner jag fundera själv om vi verkligen hamnat rätt, och så vips dyker ett rött kryss (som markerar skoterled) upp.

Rotax

Kaela njuter av snön

Ett stilla vackert snöfall höll oss sällskap och vi körde i 1,5-2 timmar ungefär under lördagen. Jyckarna var ivriga och glada, och de två skogsfåglar vi såg gjorde inte saken sämre. Ivrigast av alla var nog Mintu, han ville knappt stå still ens när vi pausade för att vända, alltså efter ett rätt rejält fyspass med tanke på spannets halvtaskiga kondition just nu.

På lördag kväll firade vi mamma och fyllde huset med fika och människor. De yngre hundarna fick vara ute i sitt "hotell" i snickerboa, medan Giela låg uppe på mitt rum och sov i lugn och ro. Sen när alla åkt hem kom hon ner och tiggde lite "Tjälknöl", inte ser hon väl hungrig ut vår lilla tant?

Söndag kring lunch var det dags för körning igen, och vi styrde åt andra hållet för att få lite variation. Isen är alldeles för ny och svag för att vara användbar ännu, och leden upp mot fjällen hade varit väl så tung helt utan spår och med stadig uppförsbacke i nån mil. Här passerar vi ena sidan av vackra Kyrkberget.

Det hade kommit mer snö under kvällen och natten, så spåren var tyngre och underlaget dessutom mer ojämnt. Jyckarna skottade i alla fall på fint och snödjupet var inte värre än att det sänkte farten lite. Leden mot Tärnaby går bitvis längs den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby, som nu ser ut som en smått igenvuxen och väldigt smal liten grusväg. När vi körde där och "bröt spår" så tänkte jag lite på alla de som gjort samma sak tidigare. Där har nog inte varit så många hundspann, men gott om hästtransporter som kämpat sig fram i rejäl snö (inget lyxföre som vi hade idag) långt innan plogbilar och vägpinnar kom till. Visste ni att det fanns snöskor till hästar på den tiden? Enligt utsago så ska många hästar har blivit riktigt duktiga på att gå med snöskorna och ha tyckt att det var riktigt roligt, när de lärde sig hur det fungerade.

Nu fick vi istället ta fram sockar till Kaela och Nalle som båda fick små sår på sidorna av trampdynorna, av ett lager skarp snö som gömde sig under allt det mjuka på vissa sträckor.

Mintu, min kloka ledarhund

Kaela, också en klok ledarhund med riktigt bra spårminne

Nalle, en kämpe i wheel (längst bak)

Rossi

När vi kört en bit bortåt så hände plötsligt en underlig sak...som faktiskt hänt en gång förut under alla år som gått. Plötsligt tvärnitade ledarhundarna, och hundarna bakom dem, och sen hundarna längst bak också. Alla sex stod med nosarna långt ner i snön och rotade och slet. Det som göms i snö behöver inte alltid komma fram av tö, det kan också handla om att ett helt vanligt hundspann passerar över. Det som gömts var i det här fallet en massa slaktrester från något slags djur, mitt "under" skoterleden. Kaela tuggade ivrigt på en stor bit frusen vom, och kalaset hade kunnat vara en succé om det inte varit så att jag hade andra planer för dagen. Det krävdes viss övertalning innan jag fick med mig hela gänget vidare, men lite snacks är ju inte så dumt förstås. 

Resten av turen flöt på utan nya fikapauser, och vi körde i närmare 2 timmar. Efter det var det dags att packa in oss i bilen och åka mot Boden igen, efter en härlig helg för både hundar och tvåbenta. Det verkar i alla fall som att vintern är här för att stanna och det känns riktigt bra. Trots allt är det mindre än 5 månader innan det är dags att ställa undan släden för oss som bor nära kusten. HUGA!

Igår hade vi besök! Min kära fd klasskompis och numer "kollega" (olika företag i samma företag) kom med oss på en slädtur. Från att ha varit väldigt kallt hade vändret sväng om till lagoma -15 ungefär vilket passade båda hundarna och oss människor riktigt bra. För att få lite mer snö att köra på åkte vi ca 2-3 mil Långsjön igen, och parkerade på samma ställe som jag använde i söndags.

Alla 7 hundarna var med men det visade sig att jag tagit in Gielas sele i huset i söndags, och glömt den inne, så tanten fick behålla sitt täcke på och vänta i bilen. Vi körde nog kring en mil ungefär, i hyfsat långsamt tempo. Med tanke på att vi var två och att snön kändes lite kärv (dvs. släden glider trögt) så blev jag imponerad av hundarnas styrka och kämpaglöd, speciellt som dragträningen fått stå tillbaka så mycket sista månaden pga vädergudar och annat. Att stå två på släden är alltid lite mer spännande eftersom man inte kan parera lika mycket med kroppen när släden kastar, men vi klarade oss från vurpor trots djupa bilspår i den hårda undersnön/isen, och nedhängande snöiga kvistar som vi fick ducka undan med jämna mellanrum. Stjärnhimlen var fantastiskt vacker och vi fick en mysig liten tur med lite lagom spänning i nerförsbackarna med hängande grenar och en släde som kastade sig i och ur däckspåren.

Efteråt sov vi alla riktigt gott, men det första jag såg imorse när jag tittade ut vid 06.25 var Rotax som stod i sin hundgård och tittade på mig med viftande svans. Rotax - alltid redo!

Den här kvällen ska fördrivas på ett väldigt underligt sätt...jag ska se hockey med jobbet. Alltså, en riktig hockeymatch! Tidigare har jag max sett 2 minuter hockey på TV, men nu har vi specialplats i arenan och får mat å allt! =) Eftersom det är Luleå-Skellefteå som spelar har jag dessutom alla chanser att välja vilket lag jag vill heja på eftersom jag är boende i Norrbotten, men har hjärtat i Västerbotten. Känns faktiskt som att det kan bli Skellefteå som får min röst även om vissa kollegor hotat med att det kan innebära att jag aldrig kommer hem efter matchen... *s*

Jag hade planerat att åka mot Jokkmokk idag men det kom aningen mer snö under kvällen och natten, så vi testade istället att åka till byn Långsjön som bara ligger ett par mil bort men på högre (och oftast snörikare) terräng. Så underbart det var att sela ut hundarna igen! Där var ungefär 5 cm snö och is under på vägarna där vi körde, men det kändes inte direkt halkigt och fungerade bra att köra på. I detta stadie av vintern så gör en centimeter hit eller dit stor skillnad! Kaela och Mintu fick vara dagens ledarpar.

Alla sju hundarna var med, även tant Giela (med täcke på för att värma ryggen mm ordentligt). Eftersom vi inte dragtränat på så lång tid pga is och snöbrist så försökte jag hålla nere tempot rejält idag, vilket även passade tant Giela förstås. Hundarna hade ändå oväntat bra kraft i småbenen tyckte jag!

När vi kört uppför några rejäla backar och kommit upp på ännu högre terräng var det tjockt med snö på träden och riktigt vackert när solen började gå ner och himlen började skifta svagt i ljust gulrosa. Mintu, och främst Kaela, var riktigt duktiga idag med tanke på träningsuppehåll mm och Kaela lotsade oss genom konstiga vändningar bland backar och småträd utan spår. Jag testade även om "Stå kvar" kommandot fanns kvar sen förra året, och det var inga problem att gå fram och trassla ut Rotax utan att behöva lita på ankaret. Skönt! Vi vände även på en vändplan men där fick de lite mer hjärnsläpp och kom inte 360 grader runt utan bara 270, där fanns nämligen ett fint spår som tydligen såg lockande ut, nåja...allt kan ju inte fungera perfekt på en gång! Där fanns även mysig snö att köra ner huvudet i... =)

Rotax sprang i Mintus korta sele igen och jag är verkligen jättenöjd med den till honom. Han travar fint istället för att gå passgång, och mår helt klart bättre av en sele som inte på något sätt stör rygg och bakben. Jag har skickat iväg en beställning till Manmat på korta selar till hela gänget, men det tar nog ett tag innan den hittar hit från utlandet.

Vi körde i ungefär 45 minuter och det var verkligen helt underbart efter lång tids längtan! Att man ska behöva vänta till december för att kunna köra släde! BLÄ! När vi kommit åter till bilen gick vi en kort promenad med alla hundar lösa för att de skulle få röra sig lite fritt och varva ner.

Mintu och Rotax

Hela gänget

Full fart tillsammans mot bilen!

Just efter förra bilden ropade jag på alla hundar och de kom sakta travande från bilen, nästan på rad. Varför? Jo vid mina fötter låg Rossi på lur och väntade på att göra ett av sina "schäfer-lek-påhopp" när de andra kom mot oss. Rossi älskar den leken men de andra förstår den inte alls. Däremot har de lärt sig att det bästa sättet att undvika henne är att röra sig lugnt och sakta och inte springa. Så, det såg rätt sött ut när 5 (Giela stannade vid bilen) hundar kom travande mot mig sakta, sakta, sakta...Som man ser på Silvas ansikte är hon väldigt koncentrerad på sina rörelser, och försöker att INTE trigga igång Rossis tokerier.

Det här var första gången vi kör släde med nya burarna i bilen och det funkade enormt smidigt. Lätt att kunna lägga alla täcken ovanpå buren medan vi körde, och smidigt att ha plats där uppe för selar och linor. Dessutom verkar hundarna trivas riktigt bra där inne, direkt dörrarna öppnades så ville alla in...det var bara Silva som ville ut igen efter en stund medan jag lastade på släden och resten av grejorna.

50-årsfesten igår kväll var riktigt trevlig och nu ikväll är vi bjudna på middag hos mina gulliga svärföräldrar. Sen vi kom hem från Kap Verde har vi knappt lagat någon mat här hemma och trenden fortsätter att hålla i sig tydligen. =) Veckan bjuder på en hel del kvällsaktiviteter, kontorsinvigning på jobbet på tisdag och hockey på torsdag, resa till Blaiken fredag-söndag...Måndag ska vi promenera på stan med en kompis, så nästa slädtur får nog bli i pannlampans sken på onsdag kväll. Längtar redan!

Ännu en vecka i väntan på snö. Vi har kanske 1-2 centimeter på backen och bra med minusgrader så det är torrt och fint ute, men inget slädföre. I onsdags packade jag in hundar, släde, linor mm i/på bilen och körde inåt landet efter jobbet, men även om där var mer snö i vissa områden, så kom vi aldrig långt nog för att kunna lasta av släden, ens för en ökänd belagsdräpare som jag! Det blev närmare 2 timmars bilkörning istället och hundarna var nog lite fundersamma när vi svängde in på infarten hemma igen... =/ 

Kvällarna har vi spenderat inne med gos och bentuggning. Trevligt för alla, och nu när jag öppnade en begagnad chipspåse så låg det faktiskt hundhår även I påsen. Visst är Kaela och Rotax rätt söta när de vill ha något gott?

En väldigt konstig sak har också hänt i veckan. En av nätterna sov Giela, Mintu, Nalle och Rossi ute, och hade då tillgång till alla hundgårdarna tillsammans eftersom Kiss-Silva var inne. Kring 11 på kvällen vaknade jag av ett utdraget skrriiiiik där utifrån och studsade upp ur sängen. Lampan där uppe fungerar mest som stödljus så det gick inte riktigt att se något inifrån utan jag sprang ut i foppisar och morgonrock (min vanliga klädsel).

När jag kom ut var alla glada (de hade lekt mycket tidigare under kvällen) men Giela var väldigt gnällig och "speedad". Jag tog in henne för säkerhets skull och hon flåsade, gnällde och tvättade sig hela tiden på vulvan. Tanten har ju tysta löp sen många år, men ingen av hundarna har visat intresse för henne och hon har inte visat något själv heller, men min första tanke var ändå att det kändes som att de råkat/försökt para sig där ute. Jag vet inte annars vad som skulle ha kunnat hända? Giela fortsatte att flåsa och gnälla och tvätta i 45 minuter till (vi hann även prata med jourveterinär för säkerhets skull för att kunna sortera bort de mer allvarliga möjliga orsakerna) innan hon lugnade sig och somnade. Nästa dag var allt som vanligt igen och ingen verkade mer intresserad av henne än tidigare, eller hon av dem för den delen. Skumt!

Idag har i alla fall Silva börjat löpa så nu kanske Rossi och Giela hänger på. Dagen har spenderats med en rejäl sovmorgon (fast hela hundgänget sov inne och ville ut kring 8 så få blev det foppisar och morgonrock en snabbis), och sen viltspår ute i skogen. Alla hundarna i stort sett var förvirrade och tröga. Kaela och Nalle var de enda som skötte sig... kanske kylan som gör det svårare? Mina hundar är inte så vana att spåra när det är så pass kallt, normalt sett borde vi ju köra släde nu, inte spåra! Den lilla spårsnö som fanns gjorde i alla fall spårningen roligare för matte som inte har samma luktsinne som hundarna, eftersom man ser mer av vad som hänt kring spåret.

Nu ska vi på 50-årsfest! Dags att hoppa i finstassen istället för hundträningskläderna. Imorgon hoppas vi kunna köra mot Jokkmokk och hitta slädföre till säsongens första tur. Eftersom vi inte dragtränat på ca en månad nu (pga utlandsresan men även bristen på snö samt isen på vägarna, varken släde eller barmarksvagn fungerar då den inte har några vinterdäck) så blir det en väldigt kort tur i så fall, under milen, men det vore ändå helt underbart att komma iväg. Kung Bore fortsätter att vräka ner snö på alla möjliga ställen i Sverige men här hos oss verkar den inte vara på väg ännu på ett tag. =(

Så här ser det ut hemma hos oss ibland när vi ser film. Denna kväll - Finding Nemo - en gammal favorit! Hade glömt stora delar av handlingen och många skämt, så det blev ett kärt återseende. Rotax, Silva och Giela sover inne inatt så Mintu, Nalle, Rossi och Kaela får alla 3 hundarna att förfoga över tillsammans. När Silva är ute vågar jag inte längre ha öppet till alla hundgårdar eftersom hon börjar kissa i vissa kojor...å andra sidan är hon nog rätt glad över att sova här inne med oss inatt.

Idag kom äntligen en gnutta snö. Det är bara nån enstaka centimeter men det lyser upp och minusgraderna är stadiga. Härligt! Till helgen hoppas vi få slädföre och kunna ha slädpremiär!

Imorse var det dags att hoppa i kontorskläderna igen. Jag hade knälång kjol och JO jag har faktiskt blivit lite brunare trots ivrigt brukande av solskyddsfaktor 50+. Mina ben brukar se betydligt blekare ut i den kjolen...! Innan jag åkte till jobbet passade jag förstås på att få två fina tassavtryck på min svarta kappa...hmm...=)

Kvällen har bedrivits med bentugg, gos och kloklippning, här inne. Ingen löper, ingen FÄLLER, ja vad mer kan man begära? Jag brukar ibland önska att jag skulle ha en rastgård att kunna släppa hundarna i, men nu när det är för isigt för att träna så är ju även många rastgårdar isiga...då är jag ännu gladare att alla mina hundar är vana att vara inne och kan mysa inne tillsammans!

Hittar ni alla sju?

När alla fått sina tuggben så sprang Mintu, Nalle, Rossi och Kaela in i hundrummet och trängde ihop sig i den stora Biabädden. Där låg de tätt ihop och tuggade på sina ben, och var så söta. Jag filmade en liten stund och just då lyckades Mintu kasta iväg sitt ben rakt i famnen på Rossi som låg alldeles bredvid! Jag såg inte då vad som hände, men i efterhand så ser man ju att Mintu kikade på mig för att kolla om jag kunde hjälpa honom, innan han tog saken i egna tänder och försökte ta tillbaka benet som Rossi plötsligt inte ville släppa...

Nu gick ju allting bra och för att lugna alla igen (Nalle blev ju lite orolig och gick iväg t.e.x) så bad jag alla att lägga sig där igen för att avsluta det hela med trygghet. Det är ändå en viktig fingervisning av hur snabbt förhållanden kan ändras i en hundgrupp. En helt normal situation kan ibland spåra ur väldigt snabbt, och även en enkel urspårning akn få allvarliga konsekvenser om man har otur. Om Rossi hade varit Silva för 2 år sen, så hade det varit fullt slagsmål direkt! Å andra sidan hade jag inte låtit Mintu och Silva tugga ben så nära varandra då heller. Rossi är lite "ha-galen" men har inte så lätt att bli arg. Nåja, de är söta tills Mintu flippar iväg sitt ben, och han är rätt söt när han ser helt förvånad ut!

I fredags kom vi hem från två underbara veckor i Kap Verde där vi firat att mamma snart fyller 60, och pappa nyligen fyllt 70, tillsammans med min syster och hennes kille. Vi hade nånstans 25-30 grader i luften dygnet runt, och även på kvällarna var det varmt och skönt i T-shirt eller linne utomhus. Som tur var blåste en varm skön vind hela tiden så även jag som inte klarar värme så bra hade det riktigt härligt i skuggan. 27 grader i havet också! =) Hotellet var riktigt fint och stort! Vi gick nästan vilse ibland första dagarna. Det var två hotell som satt ihop och hade vissa delar gemensamt, så vi hade 6 restauranger och minst 8 barer att välja bland, och gå vilse bland...

Delar av vår lobby på Riu Funana

Gångvägen mellan hotellrummet och vår lunchrestaurang

Maten fanns i groteska mängder... det kändes helt konstigt första dagarna att välja ur en jättebuffé nästan alla tider på dygnet, och dessutom ha folk som gick och plockade bort alla tomma tallrikar så att man kunde gå och hämta en ny med er mat, och dukade fint med tygservetter och nya dukar hela tiden. Det är första gången jag åker All Inclusive och jag är fortfarande lite delad i mina känslor...lyxigt och enormt avslappnande (bara att hämta mat, drinkar mm och sen lämna disken på bordet) men samtidigt känns det lite underligt när så många utanför hotellets väggar är så fattiga.

Salladsbuffén

Resten av salladsbuffén

Alltid en massa färks frukt till måltiderna

Desserterna

Å så fanns 6-7 olika varmrätter samt en vegetarisk varm buffé att välja på också förstås vid ett annat bord där maten stektes/lagades av kockar medan vi åt oss proppmätta... Öl, vin och läsk fanns i tappkranar förstås! Ja byxorna kändes helt klart lite tightare när det var dags att hoppa i dem i torsdags och åka hemåt igen. Sjukt mycket mat! Köttet var lite segt ibland men fisken var jättegod och vi åt en hel del musslor och skaldjur - mums! Dessutom hade de väldigt goda Pina Coladas i barerna och det blev en klar favorit!

Kap Verde är ett rätt fattigt land och ön vi bodde på hade tidigare levt på saltframställning men den var nu nerlagd, och på en torr ö utan bra chanser till odling eller annat så verkade turismen bli den nya försörjningsgrunden som ännu utvecklades. Tyvärr hade den ekonomiska krisen för ett par år sen slagit hårt och runt ön såg man massvis med påbörjade hotellbyggen som helt avstannat.

Jag blev ändå positivt överraskad av hotellets engagemang i området. Det hade säkert kunnat vara ännu större, men av det vi förstod så tjänade de som arbetade där "bra" med inhemska mått, och hotellet var engagerat i att skydda havssköldpaddorna samt att hjälpa gatuhundar och katter mm. Nja, det är svårt att veta vad man ska tycka helt enkelt. Samtidigt som All Inclusive minskar chanserna för lokala enterprenörer att starta restauranger mm så innebär de ju ändå att mer människor kommer till ön och ändå spenderar pengar där (shopping mm). Med tanke på de enkla förhållanden som råder på ön i övrigt så gissar jag att det skulle vara svårt att locka dit turister "med pengar" på andra sätt i dagsläget. Förhoppningsvis så utvecklas ön allt mer i takt med att turismen utnyttjas bättre och förhoppningsvis så ger det allt mer tillbaka till lokalbefolkningen. En annan förhoppning är att detta kan hjälpa till att städa upp en del också. Kring hotellet var det rent och fint men på många andra stränder/platser låg mycket skräp och bråte.

På hotellet fanns 4 pooler men de provade varken Lars eller jag. Däremot var havet riktigt härligt att bada eller snorkla i och vi såg en massa roliga och gulliga fiskar när vi snorklade. Stranden var flera kilometer lång och den ständiga vinden gjorde att det var gott om kite surfare och vindsurfare där ute. I februari hålls VM i vindsurfning bara en kort bit från vårt hotell.

Systers kille Johan kite surfar i luften

En av de häftigaste sakerna vi gjorde var att hjälpa till att släppa ut nykläckta sköldpaddor. Havssköldpaddorna som finns kring Kap Verde riskerar att skadas av båtar och vattenskotrar, och ofta störs eller förstörs deras äggläggning. Honorna går iland på en lugn strand i skydd av mörkret och gräver ner sina ägg. Om de störs så finns risken att de istället dumpar äggen till havs, där de äts direkt av rovfiskar mm. Om äggen hamnar i sanden så behöver de 50-60 dagar på sig innan de kläcks. Under den tiden kan de skadas av lösspringande hundar, fordon som kör på sanden, parasollpinnar som sticks ner mm. När de sen kläcks och klättrar upp i skydd av mörkret så har de gott om fiender som försöker äta de små nyfödda. Det uppskattades att 1/1000 havssköldpaddor blir vuxen!

Just utanför hotellet nere på stranden fanns en inhägnad yta där sköldpaddsbon grävts ner med burar ovanpå, så att bona skyddades från rovdjur och de nyfödda likaså. De flesta kvällar kläcktes nåt bo, och en av kvällarna fick vi följa med ut för att hjälpa de små nyfödda ut i havet. Vi kom dit i skydd av mörkret och då stack bara några små delar av ungar upp ur sanden i ett av bona. När pannlampor mm började lysa så blev de genast mer aktiva och 10 minuter senare hade 25 ungar kommit upp ur sanden och sökte sig mot havet. Ungarna kan störas av ljus och går mot det ljus de ser, vilket på en mörk strand är havet och bränningarna. Om för mycket artificiellt ljus finns i närheten är risken stor att ungarna istället går längre upp på land där de blir enkla byten.

Vi tog med oss de 25 nyfödda och åkte iväg till en lugn strand en bit bort. Vi släckte alla lampor och fick varsin sköldpaddunge att hålla, medan vi ställde oss på rad en bit från vattenbrynet. Sen släppte vi dem och såg de små svarta skuggorna kämpa sig ut mot havet och sen försvinna. Några spolades upp igen och fick börja om men efter 10-15 minuter ungefär hade alla hittat ut i vattnet. De var då kanske 6-7 cm långa och växer sen 3 cm per ÅR! De har alltså flera tuffa år framför sig när de kommer att var små och ha många fiender.

Carlos och Juanita, innan de drog ut till sjöss!

Sköldpaddeungarna var enormt söta och oväntat lätta, de vägde knappt nåt! Samtidigt kämpade de hårt med sina små simfötter och de verkade ha små hullingar nästan för när de tog tag kring ett finger så fick de bra grepp och de var riktigt starka när de försökte trycka ifrån. Fascinerande små djur, och förhoppningsvis så simmar Carlos och Juanita fortfarande runt där ute... =)

På hotellet fanns ganska många katter. Det visade sig att detta var en del av samarbetet med djurorganisationen och de katter som bodde där var vaccinerade och fick mat och omvårdnad av hotellet. De var fina och välmående och väldigt sociala och mysiga för det mesta, väldigt trevliga och ingen som ville rivas eller bitas - bara mysa! De låg på solstolar och barstolar lite här och var, och myste.

Flera av katterna verkade vara rätt unga och de lekte ofta med varandra.

Hotellet hade många aktiviteter på området och vi testade bland annat tennis, luftgevärsskytte, shuffleboard mm. På kvällarna var det dansshow/uppvisning och de var riktigt duktiga! Bland annat visade de capoiera och det var riktigt imponerande att se - vi bänkade oss för show varje kväll! Här spelar jag shuffleboard under djup koncentration...blev inget diplom denna gång!

Jag fick även låna min systers 70-300mm objektiv och OJ så nära fåglar mm man kunde komma! Jättekul! En av fåglarna som fastnade på bild var den här söta sandlöparen.

På ön fanns även gott om "gatuhundar". Enligt uppskattningar har ca 80% av hundarna ägare, och de flesta såg fina ut och verkade vara i bra skick. De hundar vi såg var väldigt vänliga och trevliga och många gosade gärna en stund. En del hade halsband/märkning, men inte alla. Tre gånger hörde vi hundar skälla eller reagera kraftfullt, och de gångerna var det människor som kastade något mot en hund eller liknande. Hundarna bildade inte flockar utan vandrade fritt, men när någon hund reagerade på en person så slöt flera andra genast upp och skällde tillsammans. Av det jag förstått så är det inte Kap Verdianer som behandlar hundarna så, de tycker oftast mycket om hundarna, utan inflyttade från afrikanska länder som kanske är rädda för hundarna och vill hålla dem borta. I alla fall var det kul att se att alla hundar strövade fritt och att nästan alla såg glada och friska ut.

Djurorganisationen Cap Verde Cats and Dogs

(http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151632602068787&set=a.10150089304198787.275529.620883786&type=1&comment_id=7407560&ref=notif&notif_t=photo_comment#!/pages/Cape-Verde-Cats-and-Dogs/310785745604519?fref=ts) samlar in pengar för att kunna hjälpa de hundar som behöver veterinnärvård och har även kampanjer för att kastrera så många som möjligt av hundarna och katterna. De verkade göra ett jättebra jobb och har redan kastrerat väldigt många hundar på ön, vilket förstås minskar risken för att det föds en massa hemlösa hundar som får ett tufft liv. Alla donationer mottages tacksamt och gör stor skillnad, en kastrering kostar 30 Euro ungefär. Än så länge har de kastrerat ungefär 1600 djur på öarna!

Själv tycker jag att det är mycket bättre med organisationer som hjälper de utsatta djuren på plats, istället för att skicka dem till norra europa för adoption mm. Såna innebär alltid stor smittorisk hur väl hundarna än kontrolleras (allt går inte att kontrollera) och dessutom har vi ju i Sverige redan idag massvis med hundar i behov av nya hem som avlivas om inget dyker upp. Mycket bättre att hjälpa djuren på plats istället som denna organisation gör!

Här är två av de fina hundarna vi mötte:

Vi såg 2 kopplade hundar på denna tid (en på promenad och en som följde med husse på jobbet) men säkert 30+ lösa. Å som sagt var, de flesta såg glada och välmående ut. =)

Så, efter en riktigt härlig semester med familj, roligheter, bad och plask, hundar och en massa sol åkte vi hemåt igen, och kom hem till blött, grått Boden med +3 grader ungefär. =/ Det kändes bara - FEL! Däremot var det underbart att träffa hundarna igen och de har haft den bästa omvårdnad under den tid vi varit borta.

Sen vi kom hem har vi jobbat med att återställa dygnet (i fredags morse landade vi på Arlanda 03.00 ungefär och åkte vidare 08.20 så den natten blev inte riktigt normal) och hunnit ut på lite spårning, stadsträning och promenad. Det envetna regnandet har tyärr gjort hundgårdarna blöta och eländiga, men förhoppningsvis har vi väl vintern runt hörnet. I väntan på den så lyssnar vi på låtar från semestern och drömmer om att återvänta...det är nog inte alls omöjligt att vi åker dit igen faktiskt!