Efter att ha varit borta från Vittjärv i nästan en vecka var det med viss spänning vi gav oss ut på spåren igen. Kylan brukar göra att skoteråkarna håller sig hemma, men å andra sidan finns där ju några eldsjälar som kör bara för att det finns snö - typ som jag! =) Den här tiden på året är snön lite väl djup för att vi ska kunna dra upp spår själva, korta sträckor är inga bekymmer men milsvida rundor tar för lång tid. Samtidigt har en stor del av skoterlederna inte körts alls ännu. Får vi bara ett enda litet spår så klarar vi oss bra, men i väntan på det så får vi hitta andra ställen att roa oss på.

Idag invigde vi nya startplatsen vid björken utanför hundgårdarna. Enormt smidigt att starta på en raksträcka! Tyvärr klantade jag mig rejält i starten och knuten hängde upp sig medan släden åkte iväg en bit, dvs. jag stod på släden med en ivrigt spann, fasthållet av en knut som var utom räckhåll...inte bra! Med lite pyssel löste det sig dock och vi kunde ge oss iväg. -22 grader ungefär och en sol som just börjat gå ner.

Vi började med att glatt svänga höger in på leden som innebär att man slipper passera den håliga skoterbron, men det visade sig vara en återvändsgränd. En massa skotrar som vänt längst borta på ängen bara. Där går normalt sett en skoterled men den var inte uppkörd ännu. Vi fick pyssla oss tillbaka ut på rätt spår igen och det kändes allt lite snopet att behöva åka över bron igen. När den täckts rejält av snö så är den säker, men fram tills dess består den av hål och måste passeras ytterst långsamt.

Till vår stora glädje var leden mot Bredåker sladdad och körbar, men den hade snöat igen av kall pudersnö som satte sig snabbt i tassarna. Vi fick stanna flera gånger för att plocka bort is ur nästan alla tassar. Det var i alla fall underbart att komma ut på de fina lederna över myrarna igen och kvällsljuset var riktigt vackert. Vi fortsatte i riktning mot Bredåker för att se om vår favoritrunda körts upp ännu, men där låg snön tjock. Trots att vi kom dit i en helt ny vinkel så vände Mintu snabbt ut i djupsnön och tyckte att vi kunde pulsa upp den leden också, min tappra lilla kille. Så många kilometer i detta snödjup skulle ta nån timme att klara av, och eftersom tassarna tog så mycket stryk av snön kändes det inte som en bra idé. Mina fingrar började få slut på värme, och kalla fingrar kan inte plocka bort is ur tassarna!

Istället vände vi hemåt och valde att köra längs grusvägar bitvis för att spara lite mer på tassarna. Inför morgondagens tur tror jag bestämt att alla hundar ska få sockar på sig redan där hemma!

Vi fick i alla fall två timmar ute på spåren och Mintu både glänste och retade mig! Han stannade ett par gånger för att lukta på färska djurspår medan vi körde riktigt sakta *grrr* men samtidigt imponerade han ännu en gång med sina härliga spårkunskaper och sin styrbarhet. Med tassockar på imorgon så slipper vi isklumpar och det kan bara bli bättre!

Nu ska snart släden komma in för lite tillfixning och snabbrenovering. Hundarna sover så gott här inne i vardagsrummet (Silva och Mintu på soffan) och vi siktar på en mysig kväll tillsammans, snart med Darin på TV dessutom!

Idag var vi lite sega med att ta oss iväg. Klockan var efter 12 när jag började sela ut hundarna så för säkerhets skull packade jag ner pannlampa och lite andra mörker-grejor. Det börjar ju mörka kring tvåtiden nån gång redan. Giela fick vara hemma även idag. Vi körde mot fjället men precis som igår gick det väldigt långsamt och segt för hundarna. Alla jobbade dock på fint så vi fortsatte vår klättring uppåt, långsamt, men stadigt. Från oss och till Blaikfjället är det en klättring på över 400 meter och de ständiga backarna i kombination med dåligt glid gjorde oss till ett av världshistoriens långsammaste "spann på skoterled" tror jag! Det gick löjligt sakta men farten var i alla fall stadig...

I -15 grader var det ganska bekvämt och trevligt att glida omkring helt lugnt i allt det vackra. -15 är den perfekta temperaturen för både hundförare och hundar - tycker i alla fall jag! När man kör sakta har man dessutom två stora fördelar: 1) Mycket lättare att fotografera! 2) Man slipper fartvinden och förfryser inte ansiktet lika lätt!

När det började skymma var vi en bra bit från toppen men med pannlampan nerpackad hade vi ju inga tider att passa, utan fortsatte uppåt med vackert skymningsljus i ryggen.

Precis när terrängen började plana ut och vegetationen blev glesare, och vi närmade oss "Storfjällsmyran" så tittade månen fram! Den var inte riktigt full men väldigt nära, och riktigt vacker. Den höll oss sällskap en kort stund på vägen mot kalfjället. Sen försvann den in bland molnen och syntes inte mer.

Bakom granarna ser men den lilla "bullen" som är Blaikfjället

När vi kommit upp ovanför trädgränsen hade det börjat skymma och vi nöjde oss med utsikten där, utan att åka ända fram till den högsta punkten. Vi hade redan varit ute i 2,5 timmar enligt klockan! Samtidigt kändes det riktigt bra att få till säsongens första fjällutsikt efter en så tung och långsam tur. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop!

 Mintu börjar bli riktigt vass på att vända spannet på kommando, vilket är väldigt praktiskt många gånger. Den torra pudersnön fastnar väldigt lätt i tasshåret så när vi vände passade jag på att rensa alla 24 tassarna från isklumpar ännu en gång. Sen tittade vi lite på utsikten. När vädret är bra så ser man 7-10 mil eller liknande härifrån, men nu såg vi inte ens randen av fjäll vid horisonten. Ändå kändes det rätt mysigt att stå där uppe i skymningen och titta ut över vidderna tillsammans. När vi kommer upp ovan trädgränsen, sommar som vinter, så börjar mina hundar alltid att spana och speja och ser väldigt nöjda ut.

Vägen hem gick mycket snabbare (förstås) och efter ett tag fick pannlampan komma fram för att jag skulle se hundarnas rörelser ordentligt. Isklumpar i tassarna kan komma snabbt ibland och märks oftast på hundarnas rörelser som blir lite orena. Kaela var extra drabbad denna tur och den som oftast behövde få tassarna rensade av mattes varma (som sen blev kalla) fingrar.

På vägen ner såg vi flera ripor i full vinterdräkt. De första kom innan jag tagit upp pannlampan och jag märkte det på att hundarna gasade på och tittade ut över myren på höger sida medan de galopperade längs spåret. Det vita på fåglarna smälte effektivt in i snön så det enda jag såg var svarta små streck som viftade fram. =)

Efter över fyra timmar på spåren kom vi hem glada och nöjda lagomt till middag. Jag hade trott att hundarna skulle vara riktigt trötta. Även om det gick väldigt sakta så hade de ju ändå sprungit i fyra timmar i sträck (förutom is-borttagar-pauser). Istället kom hela gänget in i köket med stora leenden på sina ansikten, och Mintu började direkt med bus och hämtade sockar och vantar som han hittade. Nåja, det känns ju alltid bättre att komma hem med pigga hundar än dödströtta - men lite förvånad blev jag allt!

Imorgon är sista dagen i Blaiken för denna gång och en kortare slädtur har vi tänkt hinna med, den fjärde dagen i rad blir det, innan plikten uppe i Boden kallar på oss igen.

Julafton är ju bara en vanlig dag bland andra enligt hundarna, och ska självklart innehålla lite roliga äventyr för dem om möjlighet finns. Jag selade ut hundarna efter lunch och planerade en lagom tur som skulle hinnas med före Kalle+dusch. Snön kändes rejält kärv under medarna, och i ärlighetens namn så kanske de borde bytas eller vallas snart. Vi fick en långsam men fin tur på nästan 2 timmar, med gott om fototillfällen.

Rotax

Dagens kloka ledarhundar, Mintu och Rotax

Silva

Snö, yummie!

Team Gul, Rossi och Nalle i wheel

Team Gul

Team Grå, systrarna Kaela och Silva

Team Svart, Mintu och Rotax

Snart hemma igen

Tant Giela uppskattar inte de mjuka spåren vi har än så länge, och står hellre över slädäventyren just nu. Istället fick hon en promenad på byn men med -23 grader så ville hon inte vara ute speciellt länge trots täcke på ryggen. När Giela var ung så var hon inte helt enkel att ha lös. Hon hade mycket spring i benen och mycket jaktlust, och lust att söka djur. Nu är hon betydligt mer bekväm av sig och även om hon springer som vinden när hon sträcker ut så håller hon sig nära på ett mer naturligt sätt.

Blaikens egen busskur

Vägen ner till byn

Julaftons kväll spenderade vi som vanligt hos moster med resten av släkten och just idag även sällskap av en väldigt söt liten taxkille som heter Nisse! =) Skäggiga hundar har något visst. Efter rätt lagom mängder god julmat delade vi ut julklapparna och jag fick bland annat varma tjocksockar med hundhår i, och ett halsband som lyser/blinkar rätt, att sätta på ledarhundarna. Kanon!

För att börja från början så hade vi besök i torsdags av ett födelsedagsbarn från USA! Han fyllde 14 och fick en slädtur som en del av sin födelsedag. Vi var ute i ungefär 2 timmar och jag fick veta en massa om militärer och vapen, mycket som jag aldrig tänkt på förr, medan hundarna slet som galningar. Problemet denna dag var att det frös på rejält med is under hela släden (både medarna och under lastplanet) och trots idogt hackande med kniv fick jag inte bort allt. Släden gled alltså enormt trögt och med två personer på (stående baktill) och mycket dåliga spår, så blev detta förmodligen en av århundradets långsammaste slädturer. Hundarna trasslade dessutom mer än vanligt, så det blev inte riktigt en sån tur som man vill ge nån i present, men jag tror han hade trevligt ändå.

Igår morse hade vi tänkt åka från Vittjärv mot Blaiken/Storuman och julfirande, men termometern visade kring -34 så det kändes motigt. Vi kom iväg först kring ett eller två på eftermiddagen men då hade bilen fått varmköras ordentligt och hundarna fick täcken på sig. Tack vare den rejäla varmkörningen så lyckades min normalt sett väldigt frusna bil hålla värmen de 32 milen till Blaiken och resan gick smärtfritt.

Samåkning

I Blaiken var det bara -27 när vi kom fram, men det är trots allt lite kallt ändå. Varken jag eller mina hundar gillar att vara ute speciellt länge i den typen av kyla, så hundarna fick en innekväll med oss tvåbenta istället för äventyr. Imorse däremot var det bara -24 och såg ut att bli en riktigt fin dag, så vi packade oss iväg upp mot fjället där det brukar vara mer snö och några grader varmare.

Nere i byn har vi mindre snö än vad det var i Boden, men när man kommer bara några kilometer upp mot fjället till så finns där genast betydligt mer snö och vintern var bländande vacker. En sån där helt magisk dag! Tyvärr hade jag inte systemkameran med sig utan bara den lilla kompaktaren, så mina försök att fånga allt det vackra blev lite tama. I alla fall jämfört med hur fint det faktiskt var. Det här var precis en sån där dag när man skulle vilja kunna visa alla man känner hur fantastiskt vackert och härligt det var ute - mycket vackrare än så här blir inte vinter!

Rotax svarta päls började snabbt skifta mot vitt av all is som frusit från hans utandningsluft. Vi körde kanske halvvägs mot fjället men fick sen vända eftersom vi väntade lunchgäster bara ett par timmar senare.

Rossi - vinterhund

Magin fortsatte och vi njöt alla i fulla drag. Vilken underbar dag att vara ute i allt det vackra! Med rejäla kläder slipper man ju dessutom frysa! Händerna blev kalla av allt fotograferande men mina rejäla Sorel-skor håller även min enormt frusna fötter varma, och Fjällräven Luhkkan ovanpå den gamla Canada Goose-kopian är en riktig hit, varmt och mysigt!

Så här vit hade Rotax hunnit bli när vi närmade oss byn igen. Det är alltså inte snö utan bara fuktig luft från hans flåsande, som frusit fast i pälsen. På en svart hund blir det extra tydligt hur mycket vätska som faktiskt går åt när man motionerar i kyla.

Nalle

Kaela var en av de som såg mindre roade ut av kylan. Hon hade täcke för att värma ryggen, men såg ändå lite eländig ut. Vissa av mina hundar fryser aldrig, men några av dem tycker helt klart att min egen köldgräns på -25 grader är en bra idé. Är det kallare än så är det sällan en rolig upplevelse för alla i gänget.

Efter en massa god mat och trevlig sällskap fick Giela och Silva en promenad (där vi mötte en väldigt söt tax) och nu känner vi jullugnet och laddar inför imorgon. Jag har inte riktigt bestämt om det blir slädtur i dagsljus eller om vi ska spara krafterna till en månskenstur efter att tomten hälsat på, båda delarna är ju awsome på sitt sätt! God Jul på er!

Idag har jag äntligen kunnat äta MAT igen men krafterna räckte inte till den planerade slädturen utan den får bli av imorgon. Då ska vi ju skjutsa runt på ett födelsedagsbarn också! Hoppas att vi hittar bra spår att använda bara, men sånt brukar lösa sig. Istället fick alla hundarna komma in för kloklippning och godissök, och nu ligger de utslagna runtom i rummet. Rotax och Kaela på soffan, och de andra på golvet. Jo just ja, en sak till har vi gjort - den årliga julfotograferingen!

Eftersom jag inte hade något passande objektiv hemma till systemkameran fick halvkompaktaren rycka in, och jag är inte 100% nöjd med resultatet rent kvalitetsmässigt men däremot glatt överraskad över hundarnas lust att samarbeta. Vi tränade lite på att "vänta" på soffan med de som skulle vara där, och placerade sen ut Giela och Rossi framför granen (där de låg som tända ljus ända tills fotosessionen var klar) och Rotax på golvet. Att fotografera många hundar tillsammans är alltid en liten utmaningen, men kommandot "vänta" är ganska väl befäst och har en stor förväntan med sig (brukar följas av att man får börja söka godis, gå till bilen, komma ut ur hundgården osv) och så hade jag ju burk med Frolic för att hålla orkarna uppe.

Ganska ofta såg det ut så här, eller så här:

-Ska jag vara här längst fram matte? Är det inte gulligt?

Till slut var alla lagom samlade och vi fick i alla fall några bilder där alla (utom Giela) tittade åt samma håll. Tant hade ledsnat för länge sen och väntade väl mest på att jag skulle bli färdig nån gång så att hon fick välja liggplats själv igen. God Jul på er alla!

Julfesten i lördags var riktigt rolig och trevlig men visade sig ha en bitter eftersmak. I måndags vaknade jag med en rejäl känsla av illamående och tillbringade sen nästan ett dygn med att spy och må riktigt illa.    Det visade sig snabbt att jag inte var ensam, åtminstone 20 andra som varit på samma julfest drabbades också mer eller mindre!

Idag är det bättre men magen känns lite tjyvens och jag har inte vågat äta något ännu. Ikväll kommer sambon hem med fil - längtar! Bion igår kväll fick vi hoppa över och tjejkvällen imorgon kväll blir inte heller av. Nu ikväll skulle hundarna köras men det blir förstås inte av heller. Så länge jag ligger ner så känns det hyfsat OK men några större utsvävningar blir det inte. USCH för vinterkräksjuka! Denna omgång var mildare än den jag hade för ett par år sen, men det är verkligen inte skoj ändå... =(

Igår när jag var som sjukast var Silva och Rossi ute i den vänstra hundgården och när Rossi gått in i garaget kände sig Silva ensam och yyylade så fint säkert 10 gånger under dagen! Jag låg i soffan och kunde varken resa mig eller vråla eller nåt annat utan att börja kräkas... =( BLÄ! Idag är Silva också inne och allt är lugnare. Helst hade jag velat ha alla hundar inne men jag vågar inte riktigt när Silva och Rossi löper, och jag inte har full koll.

Vi har det i alla fall hyfsat mysigt och förhoppningsvis är det värsta över, även om det här inte alls var vad vi hade planerat för sista veckan innan jul.

Att köra i mörker har sin charm, och innan vi tog oss ut idag å hade mörkret hunnit falla. Giela och Kaela fick stanna hemma för Kaelas rygg kändes lite stel igår.

Första biten av spåret hade faktiskt en skoter kört så där fick vi lite hjälp, men släden gled ändå tungt efter att medarna badat i vattnet som flyter ovanpå isen på Vittjärvsån. Först tyckte jag att hundarna såg lite trötta ut, men det berodde nog mer på de frusna medarna och den kärva snön.

Sen vände den sista skotern och vi hade bara spåren från igår att följa. När vi passerade platsen där vi vänt då så var det enbart snö utan hjälp, och hundarna fick kämpa på bra. Snön nådde en bit upp på hundarnas magar, och på vissa ställen nästan upp på ryggarna.

För att underlätta för dem så brukar jag ibland klättra fram och sätta mig på lastplanet istället. Det går inte lika bra att hjälpa till med benen, men man får ett bättre flyt eftersom vikten fördelas bättre och släden flyter bättre ovanpå snön. Lite bakvänt, men det brukar ge ett bättre flyt för hela spannet.

Ännu en svettig dag i spåren

När vi kommit längst upp på berget kändes hundarna rätt trötta, men jag tog en fotopaus på ett par minuter och sen var de ivriga att fortsätta igen. Mintu visade ännu en gång att han är smartare än mig i många lägen. Jag tjatade "höger, höööger, HÖÖÖÖGER" medan han fortsatte rakt fram med bomull i öronen. Det visade sig att jag bett honom svänga rakt ut i snårskogen när han visste att leden gick 10 meter längre fram. Jag såg helt fel helt enkelt. Även om en lydig ledarhund är mycket värd, så tycker i alla fall jag att bra instinkter och förmågan att ta egna beslut när det krävs är ännu bättre. Mintu börjar vara rätt duktig på de bitarna, han är oftast väldigt lydig men tänker ändå mycket själv och tar oftast väldigt bra beslut.

Det rosa ljuset kommer från Boden, som ligger närmare en mil bort. Resten av spåret slingrar sig genom skogen i en svag nerförsbacke och det gjorde pulsandet mycket enklare för hundarna. Så länge jag höll balansen på släden så att den gled lätt så hade de ju främst sig själva att tänka på och behövde inte dra hela min och slädens vikt på samma sätt. Bakom oss hördes dova dunsar från snö som rasade från de höga tallarna med jämna mellanrum. Sen kom vi ut på kalhygget där Mintu senast ledde oss runt några fallna träd. Nalle styrde ut på det spåret (men nu från andra hållet då vi körde bakvägen) och de ledde oss över hygget, men valde att svänga iväg ytterligare en lov längst ner mot skogen.

Eftersom det är kul att se hur hundarna tänker så lät jag dem hållas. Vårt gamla spår var igensnöat och jag var inte helt säker på om det var det jag såg eller inte heller. Kanske var vi trots allt på samma spår? Hundarna slingrande sig fram och försvann nästan i snön ibland men verkade ha ett klart mål.

När vi kom ner till skogsbrynet insåg jag att vi inte alls var där leden går in. Istället möttes vi av snårig granskog, men Nalle och Mintu verkade ha en plan så jag lät dem fortsätta. De kryssade mellan träden och fast det var så tätt att slädens bredd knappt rymdes ibland så var det bara en enda gång Mintu och Nalle gick på varsin sida ett träd och jag fick gå fram och trassla ut dem. Annars ledde de gänget framåt i nån slags slalom mellan träden medan jag försökte se vad som hände.

Efter en liten stund inne i riset kom vi ut på leden igen, men jag tror inte riktigt att vi tog den närmaste vägen. Det var i alla fall kul att se Nalle i led för han såg mycket säkrare och lugnare ut än tidigare när jag kört honom där. Trots lite svårigheter så höll han huvudet kallt och löste problemen istället för att stressa upp sig som han gjort ibland tidigare. Han behövde nog helt enkelt lite mer tid att känna sig helt trygg i gänget.

Efter gårdagens katastroftur kändes det skönt när allt fungerade mer normalt igen. Förutom en brant men kort backe där jag lyckades backa ner släden och flippa runt den (men väldigt sakta) eftersom Nalle inte vågade gå ner utan stöd, så mötte vi även en häst med en tolkade person bakom ute i mörkret. Hundarna passerade fint men sen fick de hjärnsläpp när spåret vände åt fel håll och ville titta på hästen istället för att gå rakt ut i djupsnön, men då var hästen redan på väg ifrån oss. Det märktes att de var riktigt trötta både fysiskt och mentalt. Själv var jag slutkörd i benen och utsvulten. Benen snubblade och vinglade när hundarna och jag pushade genom den sista djupsnön och kom upp på den uppkörda leden igen, bara några hundar meter hemifrån. Victory! Just då ringde sambon och undrade var jag höll på men egentligen, eftersom jag flåsade så jag knappt kunde prata...*s*

Vi körde i alla fall upp hela rundan så även om det fortsätter snöa så har vi minst en sväng vi kan köra även om skotrarna håller sig i sina garage. Tyvärr är snön fortfarande väldigt fluffig och även om man kör ett spår så bär det väldigt dåligt för hundtassarna sen, men det blir ju betydligt enklare än att gå rakt ut i djupsnön i alla fall. Tisdag kväll är nästa tur inplanerad och på torsdag kanske vi ska ut på "jobb" och köra ett födelsedagsbarn (fast det är gratis!) om allt går som planerat. Nu...snöskottning.... =D

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.