Idag hade SMHI lovat -15 grader och sol - och visst hade de rätt! Dessutom var det här dagen när hundarna å jag äntligen skulle ut på äventyr igen, dagen när förkylningen inte längre hade nån makt över mig. Eftersom jag sett att en hel den skoterspår var välkörda fick även tant Giela följa med. Jag hoppades och trodde att vår favoritrunda här i Vittjärv på ca 2 mil skulle vara körklar!

Vackert!

Rotax!

Tyvärr visade sig "skoterledsläget" var ett annat än vad vi hoppats på. Leden mot Bredåker var inte körd alls, så istället åkte vi uppför en liten väg som leder till vår allra kortaste lilla runda. Visst var det fint där med, men vi skulle ju ut på lite äventyr! Att pulsa på igensnöade spår är en sak, men med ungefär en halvmeter snö och en gammal tant i spannet så tänkte vi inte ge oss på att köra upp flera kilometer led i skogen.

Som en ren chansning svängde vi istället upp på grusvägen i närheten och följde den tills man kommer till en plats där det Bredåkerspåret korsar den vägen. Å där - vips hade vi en led att följa igen för tydligen hade skotrarna också kört den vägen nu i vinter. Yay!

Rossi gillar att titta på saker

Äntligen var vi på spåret och hade en fin runda framför oss! Just idag var det dessutom invigning för min Luhkka Cape och Sälskinnshandskarna som jag fick från nån gammal skrubb i Blaiken. Luhkkan var riktigt skön eftersom man kan ha den över händerna som extra vindskydd. Däremot fick man trassla lite ibland med ankare mm eftersom den hänger ner framtill. Vantarna var riktigt varma, man även klumpiga... Nåja, precis när allting såg ljust ut igen så kom vi till ett nytt obefintligt skoterpår och rundan blev inte längre nån runda utan ännu en vändning. =( Bara att vända spannet ännu en gång (vilket Mintu är väldigt duktig på nu för tiden, men just nu luktar Silva så gott att han oftast fastnar hos henne...) och köra hemåt.

Vi körde 18 km ungefär idag på nästan 2,5 timmar. För Gielas skull bromsade jag ner till trav redan från början och höll det tempot. När vi kom hem var alla nöjda och trötta ändå, för efter all vila har de förstås tappat lite ork. Nu ligger alla här inne med nyklippta klor och myser tillsammans, så skönt det är att gänget är samlat igen och att Rotax kommit in i gemenskapen. På bilden saknas Giela som låg i hörnet bakom mig.

Imorgon blir det körning för de 6 yngre hundarna och Giela ska få hänga med in till stan och träna och promenera med en massa söta hundar, det kommer hon att älska!

Äntligen! Med Lars hjälp så fick hundarna en mycket kort men fin runda nu under kvällen. Med förkylningen vågar jag inte köra ut i terrängen eftersom spåren är så pass dåliga och innebär pulsning,  ibland även för mig, och de plogade vägarna känns lite vanskliga att köra ensam med superpigga hundar och dåligt bromsfäste. Är man däremot två på släden så fungerar det ju utmärkt! Hundarna sladdade ut från gården i full fart och några hundra meter hemifrån välte vi släden i ett tight hörn där vi inte hade nog med fart att ta oss runt plogkanten. Min älskade Lars höll sig fast som en hjälte, och vips låg vi båda två där på vägen, med händerna på släden.

Resten av turen var betydligt lugnare och hundarna såg så glada och nöjda ut. Mintu lyssnade om möjligt ännu snabbare än vanligt på våra kommandon, och mitt samvete fick må lite bättre av att jyckarna fick sträcka lite på benen. Pissförkylning!!!

Sent igår kväll var det dags för sista kvällspinkningen i vårt hem. Klockan var kring 1 på natten när vi gick ut, Rossi och Giela lösa och Silva i koppel. Giela dröjde sig kvar lite bakom en snöhög så jag gick in med Rossi och Silva under tiden, och knuffade igen dörren. Sen gick allting väldigt snabbt.... När jag vände mig om igen var ytterdörren uppknuffad och spår från en hund som galopperat (just bakom min rygg) mot hundgårdarna syntes i snön. Jag ropade på Rossi men hon visade sig vara inomhus... hunden som var ute var alltså...Silva...

Silva är hyfsat duktig på att gå lös, men för henne är det enorm skillnad på att vara lös, eller att vara PÅ RYMMEN! Att vara på rymmen är en av de roligaste och mest fantastiska saker man kan göra, och när hon sen rusade förbi mig och ut på gatan insåg jag att hon redan switchat om till "rymningsmode". Då spelar det ingen roll om matte låtsas som att allting är normalt och planerat, Silva är redan PÅ RYMMEN.

Jag ropade in Giela och sprang in i vardagsrummet för att hämta en tygfågel som Silva älskar nästan lika mycket som abborren och gäddan i Blaiken. Mjukisdjur av tyg är bland det bästa hon vet. Just denna fågel hade hon fått leka med tidigare under dagen och det gjorde hennes ögon alldeles stora och runda. Så fin den var...

Väl ute på gatan var det lätt att följa rymlingens spår. Att en så liten hund kan ta så långa galoppsteg! Hon sprang verkligen allt vad hon hade. Längre ner på gatan hade hon kikat in på nån uppfart och snart fick jag syn på henne - springande i full fart med spetsade öron och spritt i hela kroppen. Vanliga rop eller inkallningar hade förstås föga verkan. När jag visade fågeln och började bolla med den genomskådade hon mig snabbt och susade bara förbi och vidare... Hon hann även rusa en bit längs den större vägen utanför vårt lilla kvarter och det susade om de små öronen när de flög fram genom natten.

Efter några minuters tokrusade kors och tvärs gjorde Silva slutligen ett misstag och passerade alldeles för nära mig. Det tog tvärstopp och genast såg hon mer moloken ut. Orutinerat. Först försökte jag göra även det till något positivt, "lek med fågel - wihooo" men fågeln var inte längre rolig. Ingenting var längre lika roligt. Jag bar hem Silva och jag tror att vi båda enades om att vi i alla fall lärt oss nånting. STÄNG dörren. Spring INTE nära matte.

Silva är en lite annorlunda rymmare. Hon älskar att rymma men vill inte vara själv ute i stora världen, hur kul är det liksom? Hon är ingen hund man enkelt kan kommendera, eller "lura", eller "locka"... Hon genomskådar allt sånt väldigt effektivt och normalt sett är det mest effektiva att vänta ut henne tills hon tröttnat. Hon är en finslipad rymmare som egentligen inte vill rymma i ordets samma bemärkelse, utan bara gå ut på äventyr å få nån med sig. Att bara stå och vänta ur henne fungerar ju ute i skogen men att göra det i ett villakvarter...näe...Som tur är rymmer hon inte speciellt ofta.

Bilden här nere är tagen för några år sen men den visar Silvas rymningsmode rätt bra, även om hon inte är på rymmen just här. Öronen spetsade och kroppen som en liten spänd fjäder!

Idag älskar hon för övrigt fågeln lika mycket igen och ligger hemskt gärna och smuttar på den. Knasiga lilla tok.

Idag sken solen från en strålande klar himmel, ja solen kommer ju aldrig speciellt högt nu så det mesta ligger ändå i skugga, men själva byn ligger mitt i solen, och en annan plats dit ljuset når är förstås Blaikfjället. Min elaka förkylning har gjort att jag inte vågat mig på körning dit upp ännu, även om det inte ens är 1,5 mil dit så är det jobbiga spår att köra. Stigningen blir kring 300 meter vilket innebär att större delen av sträckan är uppförs, mer eller mindre. Idag när vädret var så fint kunde vi inte låta bli att i alla fall försöka...

När vi kommit ganska långt tog spåren slut. Resten av vägen var leden igensnöad, och här vände de sista nya skoterspåren. Min tanke var att köra den lilla slingan runt och få till en bra vändning, men när vi var längst bort i rundningen så tittade Mintu på mig med sina kloka ögon. Han verkade säga "men matte, jag hittar ju leden, varför ska vi vända nu?". Jag insåg att vi inte skulle orka ända till toppen, att pulsa i djupsnö i uppförsbackar är lite väl jobbigt när man snorar och hostar, men jag gav kommandot vänster och jyckarna kastade sig ut i snön helt lyckliga. En liten bit kan man ju pulsa i alla fall?

Mintu må inte vara speciellt snabb, men han är en pålitlig ledarhund som lyssnar bra och tänker klokt, och dessutom är han väldigt duktig på att minnas spår eller hitta spår under snön. Fastän ingen led gick att urskilja tuffade hundarna iväg på glada självsäkra ben, med Mintu och Rotax i täten.

Fortfarande mitt på leden...det är rätt häftigt hur duktiga hundarna är på att gå rätt. Inte en enda gång gick nån av hundarna utanför skoterspåret (sånt märks ju rätt tydligt eftersom snön utanför är betydligt djupare) utan de följde den, som alltid, som en osynlig stig. För dem verkar den vara helt klar och synlig hela tiden, även på såna här ställen där spåret går rakt ut över myren utan tydliga kännetecken att ta sikte på. Så häftiga de är våra härliga hundar!

Nalle solar sig

Silva

Mintu, dagens hjälte, älskar att snöbada!

Rotax

Efter en stunds pulsande och fotografering vände vi åter. Dagens tur blev lite kortare än vanligt, men å andra sidan är det tredje dagen i rad och jag hade tänkt köra även lördag och söndag, och dessutom är jag inte riktigt frist ännu. Jag passade även på att filma lite. Här är vi på väg ner mot byn igen och njuter av all den vackra vintern. Som syns är Silva lite busig och spanar ut i diket... Rossi hade dessutom lite snö i ena tassen och springer lite knasigt. Känner ni känslan av vinter? Högre än så här kommer aldrig solen, och tycker man om att fotografera så ger dagens få ljusa timmar enorma möjligheter.

Lite längre ner passerade vi ett ställe där vi sett renar på vägen upp. Självklart tog jag fram kameran för att vara redo, för hundar och renar kan ibland ge upphov till intressanta situationer. Nu gick allting väldigt lugnt till, en enda ren stod mitt på vägen och hundarna fortsatte (som synes) spana efter fler en lång stund efter...

På vägen hemåt mötte vi en överlycklig Lars som lånat mamma och pappas gamla skoter och motionerade den lite. Hundarna blev nog nästan lika glada som jag. Dessutom låter det nu som att vintern kommit till Bodenområdet på riktigt också, äntligen är det vinter på riktigt! På söndag åker vi till Vittjärv igen, ladde inför en ny arbetsvecka!

Idag hade jag sällskap av min kusin Yohanna på släden. Vi var ute i lite över 2 timmar och körde 17 km längs leden mot Storuman. Turen började fint med att vi fick se en älg framför oss på hygget, just där en lång uppförsbacke börjat... =) Nu är hundarna nöjda och efter en lite kloityr (?!) har de lagt sig att vila...i väntan på sin husse - för snart kommer han äntligen!

Det finns två saker hemma hos mamma och pappa som Silva tycker mer om än allt annat. Det handlar om två små tygfiskar, en abborre och en gädda. Fiskarna ligger i skinnsoffan (ofta högt uppe på ryggstödet) inne i TV-rummet, rummet där INGA hundar får vistas. Som tur är för Silva, så är hon ruggigt duktig på att smyga. Igår hämtade hon första abborren medan vi satt i köket, och en kort stund senare när jag tittade till henne hade hon kidnappat gäddan. Hon har än så länge aldrig skadat dem, men de är alldeles blöta i ansiktena när man räddar dem... Nu har en hake installerats på dörren så att den går att "låsa", gäller bara att komma ihåg att göra det...

Idag har vi haft en riktigt mellandag. För att ge förkylningen en känga har jag låtit hundarna stå idag och bara vilat inne i värmen. Hoppas nu att det ger effekt. Hundarna har fått skutta runt lite i rastgården och Mintu och Rotax är båda smått förälskade i Rossi nu. Under natten hade vi riktigt "busver" (busväder) och även idag har det blåst rejält tidvis och snöat. Ute på sjön gick det vita gäss - inte en vanlig syn mellan jul och nyår!

Mintu    Rossi

Mintu & Rotax    Rossi

Så här ser vårat "hundhotell" ut, i "boxen" till vänster brukar Rotax och Silva eller Kaela bo, och till höger hänger Mintu och Nalle, och ibland nån av tikarna. Ju sötare löptiken Rossi bli, desto smartare känns det som att den här lösningen blev. Hur vi sen ska göra på lördag...hmm...ja de får vi se...

Idag växlade vädret enormt! Blåst och snö på tvärsen, och sen rosa himmel och sol över horisontens kant. Åsa och jag passade på att köra ut med släden när snön lugnat ner sig och fick en riktigt fin tur. Giela fick välja att vara hemma idag och fick en promenad med mamma och pappa istället. Eftersom vi var två fotades det kanske lite extra.... här kommer jag å gänget längs en av skoterlederna i Blaiken. Nedan följer bilder på Silva, och Silva och Kaela (med Nalle i mitten), så söta de är!

Det är inte alltför ofta man får se BÅDE 6 rumpor och 6 ansikten. =) Med krafttillskottet som blivit sen Nalle och Rotax kom går det nu bra att vara två på släden, även med lite tunga spår som idag. I vissa uppförsbackar fick vi hjälpa till men i övrigt skötte hundarna allt själva. Lite mer bromsfäste hade man faktiskt kunnat önska sig... många drömmer om att köra jättestora spann men för mig är det mer en mardröm! Fy tusan så hemskt att behöva köra 10+ hundar helt själv när det inte alltid finns nåt att bromsa i, eller ankra i... Sån tur det är att vi alla är olika helt enkelt! Som mest har jag själv kört 8 hundar, men jag har åkt/kört 14-spann när vi var flera på släden och det gick bra. Men att vara ensam....nä huvvaliiigen!

Nalle och Rossi tar i från baktassarna...!

Här fanns tidigare en tjock och fin gammal granskog, men nu är det avverkat sen några år. Enda fördelen är väl att man ser mer av Kyrkbergets norra stup, och så ser man mer av E12:an som ligger just bakom kullen...

Rossi och Nalle börjar bli rätt synkade (i alla fall när Rossi jobbar) som syns på bilden nedan...

Här kommer Åsa och jyckarna

Trädgårdsvargen Renegade Rotax,  en riktigt trevlig snygging!

Rossi löper och killarna där framme tyckte att hon var rätt söt ibland, i alla fall när vi stått still en stund och ingenting kul hände. Kanske dags att besöka wheelhundarna en sväng, verkar Mintu tycka?

När vi närmade oss Blaiken igen hade det börjat skymma, och till slut fick vi slå igång lampan på släden. Dagens tur blev 2 timmar ungefär men bara 1,6 mil ungefär eftersom lasten var lite tyngre än vanligt. Min förkylda kropp var rätt slut när vi kom hem, men det känns så himla skönt när hundarna är trötta och nöjda så det var värt det tusen gånger om. Nu väntar en lugn myskväll här hemma medan hundarna tar igen sig och laddar om.

Ännu en gång måste jag skryta på mina nya Sorelskor! Även om det inte var kallt alls idag, heller har varit kallt nån av dagarna när jag använt dem, så har de hållit mina fötter varma och torra varje gång, ibland i 4-5 timmar i sträck. Normalt sett så fryser jag om fötterna bara jag är ute nog länge och står still, även om det inte är kallt, men inte nu.... Älskar dem! Om de visar sig klarar rejäl kyla också måste jag utnämna dem till världens absolut bästa skor! Av just den anledningen så önskar jag mig en rejäl köldknäpp ner mot -25 (är det kallare så brukar vi ändå inte köra så vad som händer då spelar inte så stor roll för min del) för att få testa dem lite mer...