Imorse när vi vaknade såg termometern ut så här... ungefär 50 graders skillnad mellan temperaturen inne och ute. Killarna var redan ute, men innan vi åkte iväg till jobbet skulle även Kaela gå ut. Nog känns det lite galet även om man vet att det går bra. Eftersom det inte varit så värst kallt tidigare i vinter, knappt under -20, så känns det ju lite extra hemskt, men de har ny halm i kojorna och värmer gärna varandra. Värst är det nog för mattes samvete.

Ett annat I-landsproblem kommer när man ska mata hundarna innan man åker till jobbet. Var väääldigt nära att doppa scarfen (eller vad man nu säger) ner i blandningen av Pondus (kött å vom mm), torrfoder och vatten. Hade kunnat ta med en fin doft till kontoret...

Nu är vi hemma igen efter dagens jobb och temperaturen är ungefär densamma. Gissningsvis blir det ännu kallare under natten. Alla hundarna är inne och myser och äntligen börjar Nalle och  Rotax att fungera allt bättre tillsammans. Tidigare accepterade de varandra men inget mer direkt. Idag gjorde Rotax lekinviter mot Nalle när han låg på köksgolvet mitt bland alla hundar. Kan väl inte riktigt säga att Nalle nappade på förslaget, men han tackade i alla fall inte heller nej...

Alla mina favoritkillar, Lars med Rotax, Nalle och Mintu

Den här helgen hade jag verkligen sett fram emot. Den skulle bestå av massvis med hundkörning dygnet runt för det är nästan fullmåne! Istället blir det nog mest inomhusaktiviteter...min köldgräns är -25 för under det är det helt enkelt inte skoj. Pratade med en riktig slädhundsräv idag och han menade att köldkänsligheten kan komma med åren efter alla gånger man förfrysit sig. Ligger säkert en hel massa i det och jag vet att jag frysit mer än man bör om både fötter och händer i mitt liv. När jag var liten hade vi ibland tävlingar i att springa barfota ute i snön, runt hus och flera hundra meter längs vägar osv... Bara för att dra ett exempel... 

Nu ligger vi långt ifrån -25. Det tokiga är att när det nästa gång är "bara" -20 så kommer det att kännas rätt varmt. Imorgon ska Mintu och Kaela i alla fall iväg till Råneå för sin första simträning. Bra inplanerat på årets hittills kallaste dag (verkar det blir). Ska i alla fall blir jätteskoj att se hur det går. Min gissning är att Mintu, som vanligtvis inte är rädd för nånting, kommer att få stora runda ögon och lite panik. Att plaska i vatten är inte riktigt hans grej.

Lite synd är det allt om bilen som ska ta oss dit och hem...för er som aldrig kört bil i dessa temperaturer kan jag berätta lite om känslan. Förutom att bilen är kall,och oftast aldrig blir ritigt varm inuti, så är alla oljor sega och kalla. Växelspaken rör sig i trögflytande kolasås, ratten är nästan stel, däcken känns fyrkantiga (jo det kan faktiskt vara så) och kopplingen är helt trög att trycka ner. Inte speciellt nyttigt för bilen. Själv får man tänka på att klä sig rejält, andas rätt - dvs. inte normala andetag genom munnen för då tappar man andan nästan, utan genom näsan alternativt långsamma andetag genom munnen. Man bör även undvika att ta i metallföremål, speciellt aluminium som kyler nåt vansinnigt. Jag har fortfarande lite känselbortfall i tummen efter att jag öppnade aluminiumkarbinen som sitter som lås på yttersta hundgården imorse...

Den här veckan har varit rätt fullbokad så bloggen har fått stryka på foten lite. Den började väl egentligen i måndags kväll. Vi skulle ut och promenera i stan med hundbrudarna och jag valde att ta med Rotax och Kaela, dvs. två hundar med bra röstresurser, ganska låg stresströskel och åtminstone en av dem är inte speciellt van vid stan (Kaela). Dessutom var vi extra många denna kväll så Rotax och Kaela sjöng och drog mig genom stan... en inte speciellt snygg uppvisning men vi kom i alla fall dit vi skulle och jag bestämde snabbt att INTE göra om samma misstag igen. Kaela och Rotax får inte åka tillsammans nästa gång...

Sen dess har temperaturen sjunkit allt mer och nu klättrade den under -30 för första gången i vinter. Alla hundarna ligger inne och myser/leker. Rotax är lite kär i Silva och vill inte lämna henne, men han verkar vara den enda som tycker att hon är intressant fortfarande. Igår kväll klickertränade vi lite med alla hundarna, och så fick de varsitt rått ägg att äta. Kaela gjorde på det här sättet:

Gårdagens middag intogs i köket och det blir nog likadant ikväll. Varmare för både mig och hundarna. Vårt kök är ganska litet och när alla ska äta samtidigt blir det nästan aningen trångt.

Veckan har bjudit på både roliga och tråkiga saker. Har en kompis som fått ett väldigt tråkigt besked om sin fina hund, och sånt känns förstås i hjärtat även när man är utomstående. =( Sen fick vi även glada nyheter, riktigt glada nyheter, biljetterna till sommarens konsert med Pearl Jam har kommit! Den 7/7 får Lars och jag uppleva Pearl Jam LIVE, om allting går enligt planerna. Ruggigt kul. Firar med en video till (har redan fyllt Facebook).

Nu under kvällen har jag ägnat en stund åt att inventera delar av mina hundprylar. Resultatet var nog värre än jag tänkt mig faktiskt. När jag kikade i bokhyllan hittade jag flera hundböcker där som jag nog inte riktigt visste att jag hade...men som jag blev glad att hitta där! Flera av dem är riktigt guld - vissa är mer avskräckande exempel...men de allra flesta är bra!

Sen gick jag igenom samlingen av koppel, selar, halsband mm för att få lite grepp om oredan. Det äldsta valphalsbandet hade mamma till en av sina hundar nån gång på 70-talet, men det mesta har jag själv samlat på mig sen jag fick Jacki i början av 1994. Listan blev enligt följande...och till saken hör att jag hittills aldrig haft fler än 7 hundar samtidigt, och allt som allt har 9 hundar bott i detta hem under åren...

Blandat:

2 st 6-spannslinor (kändes rätt lagom, en för vinter å en för höst)

4 st spårlinor (hmm...nja...använder bara den nyaste som är plastad egentligen)

20 st rostfria skålar i varierande storlek (hmm....kanske inte behöver riktigt så många till 7hundar)

1 st tjänstetecken (känns som en väldigt normal siffra, nästan lite låg)

2 st fjädrande uppbindningslinor (också en sund siffra)

7 st reflexselar (yes!)

2 st tolkbälten

1 (!) st tolklina med expander (ja det stämmer, har bara en enda sen många många år tillbaka)

Koppel:

1 st kedjekoppel

6 st retrieverkoppel (behövs faktiskt!)

3 st flexikoppel (helt normalt!)

4 st tygkoppel (gillar inte riktigt tyg....)

8 st läderkoppel (hmm...nja kanske inte helt motiverat antal, men alla är hela, insmörjda och utan skador!)

5 st utställningskoppel (har ju faktiskt en renrasig hund nu...)

Selar:

7 st vanliga spårselar

7 st Y-front-promenadselar

1 st promenadsele med fästet fram

21 st dragselar (okej...3 selar per hund behövs nog egentligen inte...men flera har jag fått! Å jag har faktiskt gett bort flera också så det kunde ha varit värre...)

Halsband:

13 st nomehalsband (hmmm...men de används mest helt klart)

10 st halvstryp (fler än jag trodde....!)

5 st helstryp (ett följde med Gakkon när hon kom, å ett följde med Giela när hon kom, dessa används egentligen aldrig...)

4 st valphalsband (alltid bra att ha, det sa även sambon när han såg dem!)

10 st fasta halsband (några i läder, några i tyg osv.... fick ett med Kaela, ett med Nalle och ett med Rotax)

Så....nu har jag det svart på vitt, det behövs inte fler halsband eller koppel eller selar (förutom för specialbehov) just nu....Sen har jag kvar skåpet med alla leksaker, apporter, hundvårdsprylar osv... men det är ju en annan sak. Hoppas kunna fixa nån smart garderob eller liknande där allting kan förvaras i nåt smart system.

Före lunch träffade vi en kompis och hennes två hundar för en promenad utanför stan. Giela och Rossi fick följa och Giela blev extra glad när hon fick se Kaspian, en liten dvärgpinscher! Giela älskar ju små hundar, och Kaspian var tuff och lekte och sprang gärna, så där var lyckan gjord!

Viggo hängde mest med Rossi, och alla kom bra överens och skötte sig väl. Känns väldigt nyttigt för hundarna att träffa annat än bara huskies. Jag brukar annars vara rätt restriktiv med att träffa andra hundar pga smittorisk mm., men nu när vi lärt känna ett bra gäng med trevliga hundar och mattar så vet man ju mer vilka man träffar och hur de fungerar, en chans som är för bra för att missa helt enkelt! Det känns skönt att hundarna är vana att träffa olika typer av hundar, sånt kan man ju faktiskt även ha stor nytta av ute i spåren omman får oväntat besök.

Kvällens slädtur blev kort, inte ens en mil tror jag. Pannlampans batterier var nästan slut, och inga nya hade vi hemma heller. På bilden har jag tänt slädlampan, men den lossnade från sitt fäste under förra turen, och nu slocknade den helt dessutom efter en stund. Hoppas verkligen att den går att återuppliva för den gör ett bra jobb. Med bristande ljus fick jag ducka undan alla kvistar och akta ögonen, så den lilla turen kändes rätt lagom. Vi hann i alla fall undersöka lite nya spår och så körde vi för första gången denna säsong (rekordsent!) över Vittjärvsträsket. Spåret där var fint men på vägen ner hade nån avverkat en massa skog så spåret var lite knöligt. Den vanliga vägen hem har inte frusit ännu så vi fick köra upp på byavägen sista biten.

Efter körningen fixade jag lite i hundgårdarna. Sista halmbalen togs fram. I höstas fanns ju ingen halm att köpa, så denna fanns kvar sen hösten 2010. Hundarna älskar att få ny halm i kojorna och blir oftast lite kollriga. Jag bar in balen i hundgården och började sen fixa med annat, och vips hade Nalle gått upp och lagt sig på den och där låg han tills jag behövde flytta balen. När jag sen började fördela kom alla tre killarna och lade sig mitt i arbetet...

Som ni kanske ser är det en glepa mellan sektionen och dörren (som är öppen). Det skjuter så hemskt i marken här på vintrarna att jag fått dra bort några bultar kring dörrsektionerna och knyta ihop med spännband istället med lite glepa upptill (gillar inte såna lösningar men men...). Nu går dörren att stänga igen med bara ett litet lyft, tidigare fick man rycka upp den i sin karm, flera centimeter...den andra hundgårdsdörren har fått samma behandling den med.

Imorgon kväll ska vi in till stan igen och promenera med Veronica och nån av jyckarna. Funderar på att ta med Rotax och Kaela men har inte riktigt bestämt ännu. Först väntar en lång natts sömn - nyduschad å renbäddad säng. Slår rätt högt i all enkelhet!

Sista tiden har det blivit en del hundshopping. Ja alltså grejor till hundarna. Två nya rosa Hurtta-selar i olika färger, en massa tuggben, hockeypuckar för att prova "pucksök", en svenskrulle för att börja träna in markering i söket med Rossi, en Non-Stop Free-motion dragsele till Kaela, ny foderhink, en hopfällbar såg att ha med i släden och lite annat smått och gott. Kaelas gamla sele har gått ut sig och blivit för stor. Den är inte jättestor men trycker lite på bakbenen och saboterar hennes rörelser. Det enda jag hittade som passade på affären var en Non-Stop sele. Jag har tidigare varit lite kritisk mot dem och många som provat dem säger att de är lite sladdriga och instabila. Dessutom kostar de nästan 700kr! Däremot är de lite annorlunda än en vanlig nome-sele, så för att testa och se hur det skulle påverka hennes rörelser så slog vi ändå till. Den är i grunden liknande, men går att justera lite mer och har en del elastiska delar i sig.

Idag var andra gången vi körde med den. Första gången fladdrade den runt rätt mycket, men sen spände vi åt några remmar och idag upplevde jag att den satt rätt bra. Helst skulle man ju vilja kunna fråga hunden direkt, hur känns det här? Det verkade i alla fall som att hon var rätt bekväm med den, men vi måste nog köra lite mer för att riktigt kunna utvärdera.

En sak jag gillar med denna sele är att den inte trycker så mycket på bakdelen som många Nomeselar kan göra (även när de sitter rätt). Sen rör den sig lite mer på kroppen, vilket kanske både är bra och dåligt, så det tar nog ett tag till innan vi vet om den blir utbytt eller inte.

Rossi var inte riktigt på hugget idag heller så hon fick springa lös istället. Som tur är så är hon väldigt enkel att ha lös och går lätt att styra framför eller bakom släden.

Även med ett litet spann på 5-6 hundar kan man stöta på kurvor där man inte har nån sikt alls. Här går skoterleden över ett snårigt fd. kalhygge och denna kurva är alltid helt skymd. Då är det bra att hålla lite extra koll på öronen på de hundar man ser, för om något intressant händer längre fram så reagerar ju även de där bak.

Det blev en fin liten tur och på vägen hem hade molnen lättat så att solen nästan sken igenom - perfekt fotoväder! Tyvärr hade jag inte systemkameran med mig. Den hade kunnat åstadkomma storverk i det fantastiska ljuset. På senaste tiden har jag blivit allt mer sugen på att skapa lite bättre ordning bland mina hundgrejor. Just nu står hundböckerna i en överfull bokhylla där inte alla ryms. Selar och koppel mm ligger i fodertunna av metall. Leksaker mm ligger i en hink i ett skåp. Allt har sin plats med organiseringen är långt ifrån perfekt. Tror att jag ska lägga lite tid på det imorgon... för det har faktiskt hänt att jag köpt ett halsband och sen hittat ett liknande hemma några veckor senare...t.ex...Inventering och strukturering blir bra!

Vissa dagar känns soffan väldigt varm och mjuk. Idag var en sån dag. Kroppen är lite frusen och seg, och termometern visar -18 ute - egentligen ingen extrem temperatur, men just då känns det obeskrivligt kallt. Samtidigt vet jag att tröttheten och segheten försvinner i samma stund som hundarna drar ut släden över tomtgränsen, varje gång, och så blev det förstås även idag. Tant Giela fick stanna hemma, och jag selade ut sex ivriga kompisar. Själv hade jag tagit på dubbla vinterjackor, storskor och 3 olika lampor, pannlampa, extra pannlampa, och så lampan som jag sätter på släden.

Några centimeter nysnö hade kommit sen sist, så vi stannade flera gånger för att plocka bort eventuella isklumpar ur tassarna. Kaela hade ett litet sår sen förra gången så hon fick tassalva och socke redan innan vi körde iväg. Vissa väljer att socka alla hundar i förebyggande syfte, men även det har sina nackdelar och jag undviker helst sockar tills de behövs. Vi drog iväg mot vår lilla älsklingsrunda, på vinst och förlust, för alla gånger vi kört dit hittills i vinter har den varit okörd. Säkert 3-4 gånger har vi kommit dit och fått vända åter på samma spår igen. Idag lyste jag ditåt med både slädlampan och pannlampan och jag vågade först inte tro mina ögon - ett ensamt översnöat skoterspår ringlade sig in i skogen, och det räcker ju jättebra för oss!

Efter ytterligare en tasskontroll (brrr vad kallt det blir om fingrarna för isen måste ju värmas loss från tasshåret) svängde vi in på spåret. Äntligen! =) Rundan i sig är ca 2 mil lång och ganska varierande och rolig, en bra runda att ha tillgänglig för vardagskörning helt enkelt! Mintu hittade förstås vägen men för Rotax var det här premiär. Jag glömmer ofta att han är "ny" för han följer Mintu så naturligt och beter sig oftast som om han redan känner till spåren.

När vi kommit in på hemvägen igen passerade vi över ett stort vackert myrstråk. Det var då jag såg hur klart alla stjärnorna lyste ovanför oss, och så såg jag nånting som liknade ett svagt norrsken. Eftersom myren är öppen och trygg, inga lömska kvistar som sticker fram och kan hamna i ens ögon, så testade jag att släcka alla lampor. Först blev det riktigt mörkt. Ingen måne syntes till. Ett svagt rosa ljust i horisonten från Boden (kanske en mil bort?) skvallrade om riktningen. Däremot framträdde stjärnorna och norrskenet mycket starkare nästan på en gång.

Efter en stund när ögonen vant sig kunde jag se hundarna och träden omkring oss. Spåret såg jag förstås inte, men jag vet att hundarna hittar och på deras rörelser ser man ju om det kommer svackor, kullar eller svängar. Tänk att jag kört hund i så pass många år men aldrig släckt lyset förut utan att ha månsken som ledstjärna. Ju mer ögonen vande sig, desto ljusare blev det, och snart såg jag riktigt bra. Hundarna var sex mörka skuggor och träden och skogen ikring oss visade sig från sin allra bästa sida under stjärnhimlens valv. Underbart! Många "sörlänningar" pratar om hur mörkt vi har här uppe på vintrarna. Jag gissar att de talar utan egna erfarenheter, för vintertid blir det aldrig riktigt mörkt hos oss. Det kan se mörkt ut när man sitter inne och tittar ut, eller står under ett gatljus kanske, men går man ut i mörkret och låter ögonen vänja sig så är det aldrig riktigt mörkt efter att snön kommit.

När vi kom in i tätare skog igen åkte pannlampan på. Det är viktigt att hinna se de grenar som hänger ner över spåret (och de är många nu när snön tynger ner dem) för att kunna skydda sig. Helst hade jag kört en runda till över myren för det var riktigt vackert nu när alla träd är snötyngda och influffade. Å andra sidan gör sig den typen av snö ganska bra även i pannlampans sken, den skimrar och glittrar så vackert. När vi kom hem hade temperaturen sjunkit ner till -23 och jag gissar att det kommer att bli ännu kallare under natten. Egentligen hade jag velat ta in alla hundar men Silva löper fortfarande så killarna och Kaela får sova ut: Däremot får de tillbringa natten tillsammans alla fyra, blir roligt att se imorgon bitti vilka som valt att sova tillsammans, och var!

Nu ska hundarna få sin middag och sen ska jag sova så gott, så gott!

Imorse var jag aningen nervös. Nalle och jag hade stämt träff med lite kompisar på stan för en promenad. Detta blev en av Nalles första promenader i stan sen han kom hit, och den allra första med nya hundkompisar. Nalle kan hetsa upp sig ganska mycket när han blir glad och ivrig, och jag såg framför mig hur han rullade in mig i kopplet 100 varv och hade tassarna mer i luften än på marken.

Det visade sig att vi bara blev 3 personer, och 3 hundar. Nalle, lilla Nellie som är en amstaff eller nåt liknande (är inte så bra på de raserna) och Lovis som är en ung St Bernhard. Nalle överraskade positivt genom att vara lugn, artig och jätteduktig på alla sätt. Han fick två nya hundkompisar och spanade in stan i lugn och ro - duktiga killen! Vår hundgrupp är ju rätt stor nu, men oftast är vi kring 7-10 pers per träff. Att promenera i stan med hundar/ägare som matte känner, av alla möjliga storlekar och raser, är verkligen jättebra träning. Huskies träffar ju annars lätt bara andra huskies! Har tänkt att alla hundar ska få hänga med på dessa promenader (en åt gången oftast) framöver.

Duktiga Nallen!

Dagens slädtur blev kort, bara en mil, men även idag hade vi viss tidsbrist att ta hänsyn till...samt att jag somnade på soffan en timme efter lunch. När vi körde iväg hemifrån passerade vi en granne där det ibland står en eller två gråhundar i långt koppel på baksidan huset. Tidigare när vi passerat har mina hundar oftar blivit väldigt intresserade. De har förstås aldrig gått fram, men de har dragit lite ditåt och slädens broms har fått bekänna färg efetrsom spåret passerar bara några meter från hundarna. Idag såg jag dem redan på långt håll och gav Mintu kommandot "gå på" vilket fungerar bra men inte är helt pålitligt hos mina hundar. Därför blev jag extra glad när killarna plöjde förbi utan att minska farten och bara tittade lite åt sidan! Yay!

Passagen gick precis lika bra på hemvägen, och jag hoppas att detta är inkörsproten till ett väl fungerande passeringskommando. Ofta kan det ju vara lite så, att hundarna helt enkelt måste komma in i rätt "rutin" och när det vägskälet är avklarat så flyter allting bara på. De vet vad "gå på" betyder men det har tidigare inte alltid fungerat i lite svårare situationer - som denna. Vi möter inte så ofta hundar eller annat där vi kör så det är tyvärr en av mina ledarhundars stora svagheter. Jag kan inte lita på att de passerar vad som helst hur som helst utan väljer ofta att svänga av, ankra och gå fram, eller nåt annat.

Spåren va fina men den kalla pudersnön satte sig snabbt i tasshåren. Många tror att det är mjuk klabbsnö som fastnar i tassarna, men största risken för isklumpar i fossingarna är just vid kall pudrig snö, som idag. På vägen hem stannade vi till för att kolla tassarna efter att Rotax börjat sacka, och alla utom Silva hade isklumpar i tasskägget. När alla klumpar värmts bort var mina händer nästan bortdomnade av kylan. Sen fick Rotax, Nalle, Mintu och Kalea ännu en gång gå in i hundgårdarna tillsammans och umgås i lugn och ro. Även denna gång verkar allting förflyta lugnt och stilla, och jag hoppas att Nalle börjar förstå nu att Rotax är en snäll och cool kille!

Den här dagen visade sig bli helt fantastiskt! Efter en lagom sovmorgon (till 08.30 ungefär) tog hundarna å jag en kort slädtur på ungefär en mil bara. Vi hade nämligen lite tidspress och mycket att hinna med. Jyckarna fick i alla fall sträcka på benen och släden fick lufta sig lite.

Rossi var lite osugen idag, gissningsvis på grund av skendräktighet, så på hemvägen fick hon springa lös istället. Först var hon så rolig, låg kvar bredvid Nalle precis som om hon satt fast, och sen när jag ropat på henne och vi körde iväg så sprang hon tillbaka dit och höll sin position brevid honom en stund...hade ingen aning om att hon var så plikttrogen! Sen kom hon bak till mig och sprang bakom släden istället, skönt att slippa trängas!

Rotax var helt frostig på sidan trots att det bara var några få grader kallt. När vi kom hem fick Silva och Rossi gå in till Giela, och de andra in i hundgården igen. Efter en stund kastade sig Rotax på sidan och låg där och vilade en stund, det känns som att han är rätt trygg i sitt nya gäng nu!

Sen var det dags för kloklippning. De flesta av mina hundar gillar att klippa klor och ofta blir det nästan lite trångt om saligheten. Rotax tyckte att det var riktigt mysigt tex.

Sen kom Kaela och ville tränga sig på...

Å när det var Mintus tur och han låg där på rygg helt lugnt, så kom plötsligt Rotax rumpa rullande och landade på hans huvud....

När hundarna fått sin tassityr, hundgården rengjorts och  lagats lite, så gick jag in för att äta lite lunch. För första gången nånsin så lämnade jag alla killarna och Kaela tillsammans i hundgårdarna. Nalle och Rotax har inte varit ensamma tillsammans förut, men nu kändes det som att det var dags. Allting fungerade bra och snart är gruppen sammansvetsad igen på riktigt!

Efter lunchen hoppade Rotax och jag in i bilen och åkte mot stan. Det var dags för hundpromenad med kompisarna! Detta var Rotax första gång och när alla möttes så skrek han ut sin glädje och pratade en massa... Vi var 5 personer, Rotax, två dvärgpinschrar, en japansk spets, en labrador och en springer spaniel. Snart lugnade han sig rätt fint och promenaden gick jättebra. Han hälsade på lite hundar och fick några nya vänner. Några morrade eller skällde men det brydda han sig inte så mycket om, lugna kloka Rotaxkillen! Eftersom han är rätt ny så visste jag ju inte riktigt hur han skulle bete sig, men han fick MVG!

Rotax och jag gick en extra sväng efteråt till djuraffären, så vi var ute i 2,5 timmar ungefär - härligt! Vi fyndade en rosa Hurtta-sele och en hel kasse full med tuggben och bajspåsar. =) Har man tuggben och bajspåsar i massor känner man sig rik!

Jag hann även shoppa lite kläder till mig själv i födelsedagspresent och det blev riktigt bra! Presentkort är inte alls dumma grejor! När vi kom hem hade Rotax förstås mycket att berätta för de andra. Eftersom Giela inte fått göra nånting spännande fick hon ta på sin nya rosa sele (eftersom hon inte drar så mycket alls så duger en promenadsele bra) och så skidade vi runt Vittjärv en sväng. Jag hade nästan glömt hur lite Giela drar ibland, eller så var hon extra slö idag, för jag fick ju åka en massa själv!!! Oftast gick det i trav och ofta ville tanten stanna och nosa och pinka lite... ingen får ju missa att hon varit där!

Så härligt att hinna med så många roliga saker på samma dag, och nu är det myskväll med förkylda älsklingen som gäller. Å imorgon är ännu en ledig dag att fylla med hundskojigheter! Underbart!

Efter en bra dag på mitt underbara jobb - ja det är faktiskt helt underbart på alla sätt - så kom jag hem och selade ut bästa vännerna framför släden. Mintu och Rotax gick i led, och Silva och Kaela i wheel för en gång skull. Vi började med att köra ner mot älven, men eftersom isen är dålig där kunde vi förstås inte köra ut på älven utan fick vända åter och ta en annan runda. Vi hamnade på en fotbollsplan där ett spår brukar gå in i skogen och tillbaka till leden, men när vi kom dit hade skoterspåren bara kört en runda och sen vänt. Inga spår in mot skogen... Jag insåg snabbt att jag själv inte hade nåt minne alls av VAR spåret egentligen gick. Var det nära husen, i mitten av skogslinjen eller närmare älven? Vi brukar inte köra där speciellt ofta heller och hade kanske 50 meter kvar till skogskanten från skoterspåret som tog oss närmast.  

Som tur var hade jag min älskade kloka Mintu i led. Jag bad honom gå höger ut i snön, mot skogen och lät honom sen välja själv utan min inblandning. Först gick han lite mer åt höger men sen svängde han gänget åt vänster och visst hade han rätt, där inne i slyn fanns en liten glänta och strax kände jag igen mig, precis där brukar leden gå. Jag är så stolt och glad över denna härliga hund, så klok och duktig han är min lilla kille! En riktigt bra hobbyledarhund helt enkelt!

Ute i snön kan även vi människor se vad som rört sig i skogen...här har en hare skuttat fram!

Dagen som redan börjat bra, fortsatte ännu bättre! En skoter hade sladdat upp vårt favoritspår och vi fick en fin runda på ungefär två mil. Äntligen är säsongen igång på riktigt - körmöjligheter finns! På vägen tillbaka började däremot Kaela tvärt att halta lite, och det visade sig vara 2 rejält hårda isklumpar i ena framtassen som även gjort ett litet sår. Kändes inte som "tassfastnarsnö" ute men hon kanske hade trampat ner i nåt blött hål eller nåt... Lilla tjejen...
   

Min "nya" varseljacka syns riktigt bra och varm är den dessutom, i alla fall om man trycker in en massa saker under. Att synas är alltid bra! När vi körde nere på ån så passade jag på att göra en liten film! Filmen visar vår lilla väg upp från skoterleden på ån och hem till vårt lilla hus i villakvarteret. Rossi tyckte att Mintu och Rotax var jobbiga när de valde den rakare men mjukare vägen, och försökte lösa det genom att springa halvt bakom Nalle...nåja, hem kom vi ju.

Giela har fått en promenad och hälsat på en snygg Goldenkille på 13 år, så nu är alla nöjda och trötta. Äntligen dags att sova...Zzzz...