Igår kväll satt jag uppe med slädkapellet och sydde för kung och fosterland...jag sydde, sydde och sydde. Slutet var nära. När jag sydde dit den sista dekalen och tittade på klockan var den ungefär 2... Det blev en väldigt sen kväll men jag hann klart! Det här projektet har ju pågått sen i höstas nån gång, fördröjts eftersom släden fått nya medan, kortats ner, osv. men nu är den klar! Om jag får säga det själv så blev det riktigt fint, men herregud vilket jobb! Det som har tagit mest tid är allt tänkande och funderande... Tänker inte sy fler kapell på ett bra tag känner jag idag! *hihi*

Idag blev det äntligen premiär! Sol och -13 grader ungefär, och jag är inte lika sjuk längre! Yay! Kaela är på väg in i höglöp och Mintu är mycket kär. Så länge allting är lugnt så sover han stilla, men när nånting händer då... direkt han förstod att vi skulle ut och köra så började han pipskrika, och han gjorde det konstant tills vi lämnade gårdsplanen. Jag tror inte ens att han själv var medveten om vilka ljud han gjorde. Bara att skynda sig och komma iväg snabbt innan grannarna undrar vem som misshandlar en hund...

Så här ser den ut! Nya kapellet på! =) Mintu står faktiskt still men försöker ändå att ta sig framåt till Kaelas rumpa. En bild av kärlek helt enkelt.

Silva och Kaela gick i led idag och skötte sig jättefint. Snabba, lyhörda och sugna. Dessutom är de ju väldigt söta ihop! Några mindre hjärnsläpp på slutet men det var lite konstiga lägen vi hamnade i, så de är förlåtna!

Eftersom jag inte har nån bra hängare till ankaret ännu så hade jag det i slädsäcken, och när vi stannar så brukar jag be hundarna stå still så gör de det, medan jag t.ex rättar till nåt litet trassel. Mintu hade väldigt kort minne idag och "glömde" att "stå kvar" gäller ÄVEN när man är kär. Jag fick bråka lite med honom, och när han springa rakt fram till Kaela, fanns ju alltid lite mer trassel att reda ut... och medan jag redde ut det började Silva och Kaela tro att vi kanske gått fel eftersom vi aldrig fortsatte framåt, och så blev det lite mer trassel när de bytte riktning...osv...

För det mesta var det dock bara underbart ute idag, vackert och härligt och fantastiskt på alla sätt. En riktigt fin dag att vara ute!

Vi körde ett av våra favoritspår, som vi inte kört tidigare i vinter pga sjukdomar och trasiga saker och elände - men nu!!! =)

Med mina nya kunskaper måste jag säga att jag tycker att kraftledningarna är väldigt vackra! Brukar stå och titta upp emot dem och titta på olika kopplingar och grejor. Dessutom var ju himlen fin i horistonten...

Vi körde en alternativ väg hem, vilket slutade med ett ensamt skoterspår som vände vid en hästhage... Vi befann oss då mellan ett berg och väg 97, så vi körde tillbaka en kort bit och sen ner mot väg 97 för att hitta nya spår hemåt. Av nån anledning var det knappt kört där heller, men vi hittade två små spår som gick nere i vägrenen. Perfekt! Vi hade en känd skoterled max en km framför oss, när plötsligt skoterspåren svängde rakt ut på väg 97 och försvann...hmm... kände inte att det var läge att testa lyckan ute på 97:an (som är rätt trafikerad) så vi vände tillbaka ännu en gång. Lite längre bak hittade vi ett spår på andra sidan vägen, som såg ut att gå ner mot älven. På älven är det alltid kört och därifrån kommer man lätt hem, så vi beslöt att testa lyckan där istället. Hann med lite trassel på vägen dit också...

Det ensamma spåret följde kanten på ett stort fält, men det var enormt tungt och rätt långt ändå. Vi fick gå en bit, pausa, gå en bit, pausa... spåret under kändes "bottenlöst" och hjälpte nog inte hundarna speciellt mycket alls. När vi kommit halvvägs ner till vattnet började Kaela vädra in mot skogen, och vips så flög det upp 15 järpar (eller nåt liknande) från snön. En låg bara nån meter ifrån ledarhundarna. Den peppningen behövde vi, men det gick ändå enormt tungt!

Jag gillar att köra i djupsnö med hundarna men gärna på så sätt att man håller gnistan igång hela tiden och hittar bra spår innan de börjar vara för trötta, så att det blir både en belöning och ett litet "komihåg" : "matte är klok och om hon säger at vi ska pulsa, så betyder det att det finns något bättre på andra sidan". Nu kändes det mest som att vi pulsade i oändlighet och hundarna var ju redan ganska trötta för vi har inte kört så långa sträckor senaste tiden.

Till slut kom vi ner på älven, ett drop på 1 m ungefär ochh sen var vi ute på en fin led igen. Hundarna fick lite extra pussar och sen drog vi vidare i ett helt annat tempo. Hemåt! Nästan 3 timmar efter avfärd kom vi hem med en av årets hittills bästa slädturer i våra hjärtan. Nu har vi -28 grader ute så det känns extra skönt att veta att hundarna är nöjda och trötta. Dessutom är jag ganska nöjd själv med. =)