Äntligen! Idag styrde vi ihop säongens första storspannsträning för både mitt å Yvonnes gäng. Vi har kört mindre spann på varsitt håll i ett par veckor - men nu var alla 12 vuxna hundarna samlade igen! =) Giela fick också följa så jag hade 7 med mig. Selar, linor, jag och pannlampa mm var inte riktigt i ordning innan vi åkte så det kändes verkligen som premiär på riktigt. Dessutom fick vi inviga den fina buren/gallret som Lars svetsat till min bil! Fungerade suveränt!

Visst är de söta? Här har de precis fått syn på barmarksvagnen och pressar sig mot dörrarna, men de har hela ytan in i skåpet eftersom buren bara har baksida och tak för att ge hundarna maximalt med plats. Mellanväggen är uttagbar men kommer nog att få sitt i för det mesta, för enkelhetens skull (hellre plocka ut och sela 4 än 7 på en gång!). Yvonnes hundar gick i led och främre hälften, och mitt gäng gick bak. Dessutom följde två av Yvonnes barn med som hjälpredor.

Första biten måste vi köra efter en mindre asfaltväg för att komma till grusvägarna. Så här mycket hus och grejs brukar vi ju sällan träna bland annars (jag å mina jyckar alltså) när alla är med. Vi passerade till och med järnvägen och en övergång med bommar.

Rossi och Nalle pausar

Kaela och Rotax

Innan vi startade klättringen upp på Gruvberget fick hundarna en liten vätskepaus - väl behövligt! Att dra en vällastad vagn är tungt jobb för halvt otränade hösthuskies! Vägen upp mot Gruvberget är brant och består av branta backar och riktigt branta backar. Ibland agerade Yvonne hare till hundarna för att lätta lite på lasten, det krävs rejäla backar för att en människa ska springa förbi ett hundspann!

Stänkskärmarna hade trillat av den förra säsongen, så vi upplevde lite mer skvättande bajs än tidigare. Dessutom hann min sittplats kapsejsa en gång men det var snabbt lagat igen. Lite äventyr SKA det vara att barmarksträna! När vi börjat fundera på att vända efter ca 4 km började det dessutom duggregna vilket gjorde oss blöta och hundarna leriga. Bara att tända pannlampan och hålla låta bli att tänka på vattendropparna som runnit in genom byxorna och var på väg nerför benen. Jag hade tänkt ta regnkläder men trodde inte att det skulle hinna börja regn på oss... =/

Vi kom hem blöta, smutsiga, inte så kalla, men ändå riktigt glada - precis som det ska vara alltså! Hundarna verkade riktigt nöjda de med, och med den nya rejäla bilburen så var det enkelt att promenera av hundarna här hemma i lugn och ro i två grupper. Kanon! Nu ikväll sover alla 7 tillsammans i de två äldre hundgårdarna. Den nyaste hundgården är nämligen utan dörr efter att dörren varit iväg på svetsning och lagning, och förhoppningsvis ska den monteras tillbaka imorgon. Tidigare var den lagad med silvertejp...Silvertejp må vara riktigt bra till mycket, men jag avskyr silvertejpslagningar annat än temporärt, så det känns skönt att slippa. Nu - gonatt!

Idag när vi kom hem från jobbet såg det ut så här i hundgården.

Ser ni Silvas lilla rumpa? Hålet börjar vara rätt djupt nu men som tur är verkar de inte vara på väg utåt, utan bara neråt. Idag var det svalt nog för att kvällens dragtur skulle kunna ske i fullt dagsljus! Härligt! Vi körde 4 km i medeltempo och alla trummade på fint och rutinerna satt hyfsat bra. Dessutom fick vi väldigt vackert väder på vår lilla tur!

Efter gick jag en kort promenad med alla hundarna i koppel och konstaterade snabbt att vi var mer än lovligt färgglada. Då har jag ju också fått smeknamnet "Påskpyntet" av min sambo pga min ibland väldigt färgglada hundträningsklädsel!

Idag verkar bloggen ha varit välbesökt! 70+ besökare per dag är mer än det brukar vara...skoj! Lämna gärna en kråk å berätta vilka ni är - jag blir ju helt nyfiken!

Kvällens dragträning började med att jag med ett glatt och spontant IIIIIII kom ihåg att jag köpt en ny pannlampa samtidigt som jag såg att det började mörkna ute! Äntligen invigning av prylen jag köpte i juni (en tid när pannlampor är totalt värdelösa här uppe)! Den nya pannlampan är en LedLenser H7, samma som jag hade hos Vattenfall hela förra sommaren, så det kändes lite som att återse en gammal vän. Tyvärr verkar jag ha fått ett måndagsexemplar av vän, för ljusstyrkan ändrades inte när man justerade den, och knappen för av och på fungerade inte heller. Batterier i = halvstarkt jämnt ljus. =( Blir att reklamera verkar det som.

Vi tog en kort tur kring travspåret och körde enbart på 1:ans växel, dvs. tempo 6-7 km/h och ett litet styrkepass för hundarna. Tyvärr var vi inte helt ensamma i skogen idag. En mindre flock med paddor hade brett ut sig över vägen och Kaela ville förstås provsmaka på varenda en, eller i alla fall markera att hon hittat den. De syntes väldigt tydligt i bilens Xenon-extraljus... När hon själv upptäckte att paddor faktiskt inte är hundmat alls, så var ändå Silva tvungen att dubbelkolla, två steg längre bak i 7- spannet.

Jag svor mig smått hes faktiskt! Precis så som man inte ska göra... Säsongens tredje höstträning blev precis sådär smått kaotisk som träningen kan bli efter ett träningsuppehåll. De två första svängarna var kanske bara lyckorträffar? Dessutom blir det svårare för hundarna att koncentrera sig när man kör riktigt sakta. Allt roligt man passerar (som paddor) ju så mycket långsammare och hinner locka så mycket mer. Mintu fick också nåt mindre hjärnsläpp och stannade i mörkret för att lyssna på stenar som föll ner i en å...

Vi körde 3 km allt som allt å ökade farten först den sista halvkilometern för att hundarna skulle få jogga ur kropparna lite efter allt statiskt arbete. Nåja, de 5 högersvängarna vi gjorde fungerade ju fint i alla fall.

Normalt sett jobbar vi med att köra IVÄG skrot från vår tomt. Just idag har vi istället jobbat hårt för att hämta hem gamla och lite rostiga saker. Först hämtade vi en ca 30 år gammal Ski-doo Everest 440 (skoter) som Lars köpt i Sörbyn. Den var i fint skick och passar bra till hans projekt!

Sen åkte vi ännu längre bort (med ett annat släp) och hämtade hem barmarksvagnen som jag köpt i Norriån. Känns riktigt bra att ha honom hemma på tomten, och nu börjar sökandet efter nya däck eftersom han har lite punkaproblem för tillfället. Lite annat fix blir det också men det mesta får vänta till nästa sommar då höstens budget redan är maxad pga kojbyggen, kastrationer mm. Nu i höst blir det mest de allra nödvändigaste sakerna för att kunna använda honom i träningen.

Här kommer två bilder på vrålåket - visst är han söt!

Jag gillar verkligen upplägget, sköna säten, rejält lättad, å plats där bak för att spänna fast utrustning och extragrejor. Dessutom ringde Lasse, mannen som skapade honom en gång i tiden för länge sen, till mig när han hört att hans gamla barmarksvagn hittat hit. Från början var det tydligen en gul Renault 5 som ägdes av de som hade Polarmarkens kennel (hade siberian husky och schäfer om jag minns rätt) bara nån kilometer härifrån Vittjärv.

Lasse hade ingen rondell eller sånt utan högg bort det som inte skulle vara kvar med huggyxa eller liknande när bilen blev barmarksvagn. Vindrutan försvann efter att den immat igen och försvårat sikten en höst, men det skapade istället kalldrag och en hel höst med huvudvärk...  Efter många äventyr där flyttade barmarksvagnen vidare till en ny ägare, kom sen tillbaka till Lasse, flyttade till Norriån, och nu är cirkeln nästan sluten när han är tillbaka i Vittjärv, där han en gång bodde. För att hedra hans ursprung så har jag tänkt kalla honom Sigge, eftersom mannen som ägde honom i Vittjärv (Ågärdan eg.) hette just Sigge!

Nu ska hundarna å jag ut på en liten dragtur, men Sigge får stanna hemma med sitt punkterade däck. Temperaturen är kring +10 grader men det har börjat mörkna så smått så vi måste nog packa med reflexvästar och grejs - var packade jag undan dem i våras?

Jag har inte riktigt vågat säga det till någon ännu. Så är det egentligen varje gång. Många blir sura eller ledsna. De flesta vill snabbt byta samtalsämne. Ett litet fåtal förstår och ler lika stort tillbaka. Därför är jag alltid lite försiktig när jag tar upp detta ämne, men nu har minst en vecka gått och det går inte längre att blunda för. Nu är det klart att det inte bara är inbillning - på vägen till jobbet passerar jag flera träd som börjar se gula ut!

Även om dagarna har varit väldigt varma den här veckan så har kvällarna blivit svala. Igår hann det till och med bli svalt före min "sovtid" så hundarna fick en dragrunda på 4 km, den andra för säsongen. Vi växlade lite mellan riktigt sakta och tungt, och travtempo. Även denna gång skötte sig alla oväntat bra! Normala höstar brukar det alltid vara lite hjärnsläpp och lintrassel innan allting faller på plats, men nu känns det nästan som om sommaren aldrig varit. Underbart! Imorgon åker vi antagligen för att hämta hem "nya" barmarksvagnen vilket blir ännu ett lyft när den blir körklar!

Hundarna har haft lite fredagsmys och tuggat märgben. De som är uppvuxna här delar gärna med sig av sina ben till mig och vet att jag ofta kan pillra ut märg de inte kommer åt, osv. Rotax och Nalle är fortfarande lite mer avvaktande och inte helt säkra på att jag inte har tänkt stjäla och tugga i mig allt det goda. Rotax glömmer lätt bort sig och kan lika gärna lägga sig och gosa, för att sen minnas att han ville vakta sitt ben. *s Nalle glömmer INTE sitt ben och vill ogärna lämna det, men med lite lirkande så går det bra ändå. Kaela var precis likadan när hon flyttade in och stelnade direkt till när man närmade sig. Nu tuggar hon avslappnat även när jag sitter nära och stryker henne över huvudet eller tittar på hennes ben.

En del menar att man aldrig ska ta ben från hundar utan alltid låta dem ha sina ben ifred, för att inte störa dem, men vad gör man då om hunden får tag i nåt den verkligen inte får ha? Självklart ska man inte störa hunden konstant, och alla störningar ska ju avslutas med något positivt, men jag tycker själv att det är jätteviktigt att bygga även den tilliten hos sina hundar. Både som en säkerhetsåtgärd, och för att det är en jättebra övning i tillit.

Ibland (oftast i början) använder jag godis och kör byteshandel med hundarna. Dvs, de får en godis mot att jag lånar benet, och sen ger tillbaka benet = dubbel vinst! När hundarna blivit lite mer varma i kläderna så tar jag oftast bort godisarna och vänjer dem helt enkelt vid att jag "lånar" benet ett par sekunder. De lär sig ganska snabbt att det bara är ett lån och släpper villigt medan de ivrigt väntar på att få tillbaka godbiten, och förstår att jag inte vill åt deras grejor. Jag brukar även sitta och gosa lite med dem medan de äter. Nykomlingarna kan lätt stelna till och vara väldigt vaksamma, men de vänjer sig snart och märker att jag inte är något hot. Det gäller att ha lite fingertoppskänsla, varken utmana eller gå för långt så att man måste backa.

Sen kommer ju stunden när benen ska samlas in eller plockas undan. Eftersom hundarna är vana vid att lämna bort sina ben så brukar iaf mina vänner inte bry sig direkt. Matte ger - och matte tar...inte mer med det (nykomlingarna tänker 70 % så...)! De flesta gångerna jag lånar benen av dem så får de ju tillbaka dem direkt - ibland med bonus! Ger man godis eller liknande i utbyte ökar ju samarbetsviljan ytterligare förstås!

Dessutom är det väldigt bra att veta HUR ens hundar reagerar kring godbitar. Mina hundar är ju vana att jag plockar ben och köttstycken rakt ur munnen på dem, och jag vet också själv att ingen av dem skulle bita och jag vet vilka som kan behöva lite tid och planering för att släppa saker, och vilka som bara behöver övertalning eller släpper direkt.

Om man inte varit i den situationen med sin hund förut, så kan det vara rätt läskigt när den plötsligt står med ett halvruttet djur i munnen och morrar djupt ner ifrån halsen. Hur nära vågar man gå? Hur ska man få den att släppa? Allting blir ju ännu svårare av att hunden många gånger tror att ägaren är en konkurrent som vill åt dess fynd, och i hundvärlden spelar det ingen roll vilka vi är, stor som liten, gammal som ung, alla har rätt att försöka försvara sin mat så gott de kan utan att bli bestraffade för det. Ingen hund bestraffar en annan för att den försvarar sin mat, däremot kanske de väljer att ändå stjäla den, men det är ju en helt annan sak... Morrningar kring mat ska aldrig bestraffas av just den anledningen! För en hund är det en helt naturlig och självklart handling! Däremot kan vi jobba på förtroendet mellan oss och skapa en relation där hunden inte känner något behov av att morra och försvara sin mat, så har vi löst problemet på ett mycket bättre och mer civiliserat sätt!

Här kommer Kaela och Silva i alla fall, gonatt!

Efter jobbet idag skyndade jag mig hem och kastade in alla hundar och selar och linor i bilen för avfärd mot Norriån! Där fick vi inte bara se dragträning med supersöta samojeder, utan även bekanta oss med ett helt nytt fordon - kallat Olle! Olle är en fd Renault 5 som byggts om för att vara barmarksvagn till ett gäng hundar. Tyvärr glömde jag att ta nån bild direkt på Olle, men han är i alla fall med på en bild längre ner... ett av däcken hade pyspunka så vi pumpade det fullt och spände sen ut mina 6 hundar för första gången denna höst! Tanken var att känna lite på Olles tyngd eftersom jag var lite rädd att han skulle kännas lite för tung, då de vagnar jag testat tidigare i liknande utförande känts väl så tunga för 6 hundar där inte alla ger allt. Så här såg han ut en gång i tiden...i alla fall!

https://www.google.se/search?q=renault+5&hl=sv&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=4soiUKboO8fP4QT4vYGgBQ&sqi=2&ved=0CFwQsAQ&biw=1441&bih=710

Söt va? Förutom däcken så behövde frambromsarna lite kärlek, parkeringsbromsen också, och ev. lite rostfix, men i övrigt kändes allting helt okej. Jag var lite fundersam inför start eftersom hundarna dessutom är så otränade nu, men när vi gled iväg så kände jag snabbt att Olle var väldigt passande för mitt lilla gäng och en förare, de klarade vikten bra å jag behövde inte bromsa så vansinnigt mycket heller. Uppförsbackarna fungerade också bra, och kommer ju att gå ännu bättre när hundarna börjar komma i form. Så här såg vi ut:

Vy från Olle

Vi körde 3 km vilket kändes väldigt lagomt som start. Halva sträckan nästan var en svag uppförsbacke å det kändes bra att få prova sånt också. Pälsklingarna var så glada! =) Sen hann vi surra en massa hund förstås, och det var extra kul att hinna prata lite mer med nån som har många samojeder och faktiskt använder dem aktivt som slädhundar - jättekul! Olle fick jag lämna på plats eftersom han inte rymdes i Caddyn, men vi ska hämta hit honom så snabbt som möjligt - det blev ett Olleköp! =)

Giela väntade i bilen medan vi körde och var kanske lika nöjd det med. Då kunde hon spana på söta samojeder istället för att dregla och börja flåsa. Dessutom känns det riktigt bra att ännu en gång ha bilen full med grejor! Linor, selar, karbiner och extragrejor huller om buller... nu är det snart höst i luften! =)

Idag hann det faktiskt bli rätt varmt i luften och det kändes lyxigt att komma hem från jobbet och kunna vara ute med hundarna utan att frysa. Cyklade 3-4 km med Mintu och Rotax utan vantar och frös inte ens! Killarna fick en liten springrunda för att få igång Mintus aptit igen. Nu kring löpen har han ätit allt långsammare å mindre å det blir ju lätt en ond cirkel, lite bra motion får igång hungern igen! När vi kom hem drack han mer vatten än han druckit senaste veckan (typ) och åt middagen med god aptit ett par timmar senare. =) Däremot kändes min cykel väldigt liten och ynklig, förra året cyklade jag ju mest med Lars cykel, större, tyngre och med bättre bromsar.

Gänget där ute fick lite agility och klickerträning. Nalle och Rossi fick börja med varsitt kort agilitypass. Nalle blir enormt ivrig och med honom måste man komma ihåg att belöna lugnt och inte bli för glad själv. Alltså totala motsatsen till Rossi. Henne behöver man köra igång och peppa och lyfta hela tiden. Årets agilityträningar blir alltså lika mycket mental träning för matte som för hundarna. Nalle skötte sig rätt fint ändå, men Rossi har löptikstankar i sitt lilla huvud och nosade lite här, och lite där...

Galen tant

Silva, Giela och Kaela fick balansträning på bommen. Mellan två av kojtaken i ena hundgården har vi en gångbräda som är ca. 20 cm bred kanske? Där tränar vi ibland på att balansera genom att sitta mitt på bommen. En del tycker att det är rätt enkelt, andra får anstränga sig och balansera och utmana sig själva både mentalt och fysiskt. Giela tyckte att bommen var lite läskig, hennes kropp börjar trots allt bli gammal inuti (även om det inte syns utanpå direkt) och det märks ibland att hon är mer rädd för att halka eller tappa fotfästet. För henner räckte det faktiskt att gå fram och tillbaka över bommen.

Silva och Kaela fick träna på att sitta på bommen. Kaela fick vara med på en liten film. Jag filmade nästan direkt vi körde igång och visst är hon söt när svansen viftar hela tiden? Jag försöker att inte styra henne så mycket för att hon ska få klura lite mer, men hjälper till lite ibland genom att flytta mig själv åt ena eller andra hållet. Här var hon rätt förvirrad och testade lite allt möjligt, men jag valde ändå att ha med den här filmen för den var sötast! Sen satt hon så fint på bommen och kunde även vända uppe på den.

Rossi kommer rusande

Nalle och Rossi

Jag brukar ju skriva ibland att Rossi och Kaela inte riktigt förstår varandra. Idag försökte jag fånga deras lilla anspänning på bild men lyckades inte så värst bra. När jag själv tittar på bilden så ser jag alla de små tecken som brukar synas, men jag vet inte hur bilden ser ut för nån som inte känner hundarna? Nåja, det handlar inte om några jättestora signaler helt enkelt: aningen långsammare rörelser, aningen stel nacke osv... än har det dock aldrig blivit mer än så men gamla vanor är ibland svåra att bryta. Två aningen osäkra hundar som blir lite besatta av varandra, ja det blir lätt en lång historia.

Imorgon gör jag veckans sista arbetsdag på jobbet, och sen blir det långledigt med städning, röjning, slängning, och så hundträning förstås. =) Gissar att de fyra dagarna kommer att gå ganska snabbt som vanligt, men å andra sidan känns ju helgerna längre när man har mycket inplanerat och hinner få mycket gjort! Ju mer man gör, desto längre känns tiden!

Kaela gillar att åka bil och imorse körde vi mot Öjebyn

Väntrum, spännande som bara den!

Idag hade Kaela tid hos Christina på Öjebyns veterinärklinik för att titta på sina stela ben. Ännu en gång blev jag jättenöjd med bemötande och kunnande, och hit åker vi helt klart igen. Kaela blev rejält genomkänd och klämd, och det visade sig att de stela benen antagligen härstammade från en inflammation i ryggmusklerna på undersidan ryggen. För säkerhets skull röntgade vi hela ryggen men den såg fin ut, så nu blir det ännu ett par veckors vila och fortsatt Previcox eftersom inflammationen verkade vara på tillbakagång, men inte gett sig helt. Känns jätteskönt att ha hittat en veterinär som verkar riktigt kunnig på rörelser och rörelseproblem för det är viktiga saker och tyvärr så kan ju inte alla veterinärer mycket om detta område (vilket är rätt naturligt förstås).

Kaela, Silva och Mintu är födda i en by i närheten av Öjebyn, så när vi ändå var där passade vi på att hälsa på deras uppfödare Tomas. Som alltid var det jättekul att vara där och surra en stund, och träffa alla hundarna förstås. Jag har inte varit där på länge nu så det blev några nya bekantskaper, bland annat lille valpen "Malte" som röjde runt och charmade.

Tomas och Malte

Kaela tyckte det var skoj att träffa sin fd. husse, hon bodde ju faktiskt där tills hon var 1,5 år gammal, men hon fick inte träffa de andra hundarna eftersom hon varit aningen grinig på sistone, antingen pga. smärta i ryggen eller så är det eftersviter av löpet. Hon har aldrig ställt till med bekymmer, men varit aningen mer "stel" i sitt språk kring de andra hundarna när de varit närgångna eller leksugna, och då är det dumt att chansa.

Orkan?

Just nu hade Tomas massvis med svarta hundar, och för ett otränat öga var det svårt att se skillnad på dem. Silva och Kaelas mamma Selma är svart, och flera av hennes avkommor var riktigt lika henne nu i vuxen ålder. Selma är även Maltes mamma, så Malte är alltså halvsyskon till Silva och Kaela, och halvfarbror till Mintu. Dessutom hade Tomas det godaste Rooibos-teet med honung och mjölk i - mums!

När vi åkte hem var Kaela trött och sov extra gott...

Zzzz...

Sovandet fortsatte i soffan efter att husse rufsat till pälsen med gos

Medan Kaela och hennes husse gosade i soffan åkte jag och de andra hundarna iväg på en dragsväng  efter middagen. Vi körde 11km och idag fick Silva prova att gå i led med Rotax. Båda två har gått i led en hel del men aldrig tillsammans tidigare. Rotax är en utpräglad vänsterhund och vill både gå på vänster sida, och hålla vänster sida av vägen. När han har gått med Mintu så har det fungerat smärtfritt, men Silva är 3-4kg lättare och fick kämpa mer. För att hålla Rotax rakare så satte jag honom på höger sida som jag brukar när han går i led. Resultatet blev att Rotax försökte trycka ner Silva i diket, och Silva försökte trycka upp Rotax på vägen. Att springa och småtacklas är förstås inte optimalt, men idag såg jag det som bra träning. Alla ledarhundar behöver träna sig på att tackla andra och våga vara fysiska, och idag fick Silva lite extra träning på den fronten. En stund tryckte hon faktiskt upp honom mitt på vägen!

Lördag/söndag extrajobbar jag på taxi så imorgon får hundarna vila. Kaela blir innehund nu tills ryggen piggnat till, och det säger hon förstås aldrig nej till...lilla goseKoalan.