Tänk så snabbt livet vänder ibland. Igår kväll fick hundarna söka godis ihop vilket var populärt som alltid. Sen lite senare på kvällen gick Gakkon och jag en promenad med flexikoppel. Det småduggade lite (vilket hon var missnöjd över) men vi hade en mysig promenad. I några soliga backar hade det töat så mycket i skogen att vi kunde skritta lite i riset för att träna ryggmusklerna lite. Jag tänkte att det här är början på Gakkons bästa del av året. När vi kom hem fick de andra sova ut, och Gakkon kröp ner i fotänden på min säng. Hon gillade ju att få känna sig lite speciell och bli särbehandlad ibland. En helt vanligt och mysig kväll egentligen.

Imorse när jag vaknade så tänkte jag på att hon låg lite konstigt på golvet, men jag gissade att det bara var ryggen som var ovanligt stel. När jag gick in i duschen så gick hon ner för trappan, lite vingig även då. När jag sen kom ner så låg hon i hallen och såg ganska slö ut. Jag tog fram termometern och den visade bara lite över 35 grader...ojoj... Öppnade ytterdörren för att släppa ut henne innan andra åtgärder skulle vidtas, och då ville hon knappt resa sig själv. På vägen ut bajsade hon i farten och sen vinglade hon omkull på gräsmattan och orkade knappt resa sig...Jag fick stötta henne hela vägen in till hallen igen.

Där och då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt kunde vara och vi fick en akuttid direkt i Slussfors bara nån mil bort. På vägen dit tänkte jag att det kanske var slutet som närmade sig. Gakkon har haft sån otur sista åren, ryggproblem, mystiskt ont i ett framben, opererat analsäckar + svans, trasig tand, skavsår här och var osv. Magkänslan sa att det kunde vara nånting allvarligt. Jag hade hunnit med en snabb googling och läst att undertemp ofta kunde vara farligare än övertemp och det hade förstås fastnat i minnet...

När vi kom fram fick jag lyfta henne ur bilen och stödja henne hela vägen in. Anette konstaterade snabbt att buken var fylld av blod och att Gakkon i övrigt var mycket anemisk, därav tröttheten och vingligheten. Tandköttet var kritvitt i stort sett. Jag hade sett även tidigare att hon haft väl ljust tandkött ibland, men eftersom allt annat varit som vanligt så var det ingenting jag tänkte mer på då. Vi röntgade för att se om något gick att utesluta eller konstatera, men såg mest bara vätska, och att de flesta organen inne i bukhålan trängts undan från sina vanliga platser. Hennes gissning var att det kunde handla om en tumör i mjälten. De kommer tydligen utan direkta symptom men sen när/om de brister så har man värre problem. Med tanke på sjukdomsförloppet och det som syntes på röntgen (ingen mjälte synlig iaf) kunde det ju stämma.

När det visade sig vara blodfyllt i buken förstod jag att det faktiskt verkade vara så illa som jag befarat, och beslutet togs egentligen redan då. Om hon hade varit frisk i övrigt hade vi nog tagit chansen med en operation, men inte nu. Med tanke på hur svag hon var så trodde veterinären att hon kanske inte skulle överleva narkosen, och sen, om man nu lyckats operera, så hade det ju handlat om en stor operation med väldigt tuff återhämtningstid (om det varit en tumör som gått att operera dvs.) pga den stora blodbristen hon redan led av.  Beslutet var oerhört tungt men aldrig svårt att fatta. För Gakkons skull så var vi tvungna att sätta stopp och släppa henne fri.

Gakkon somnade lugnt och stilla uppe på bordet. Hon fick höra hur mycket vi älskade henne, att hon var världens bästa ledarhund, världens mest fantastiska hund, att ingen annan fanns som var som hon och att hon skulle hälsa till Jacki. Så speciell och fantastisk, otroligt personlig och klok och medveten om sin existens. Allt är ju sant, jag kommer aldrig att träffa en hund som henne igen. Nu sitter jag här hemma med de andra hundarna och försöker samla ihop bitarna. Vilken tur att de finns här i alla fall, mjuk päls, blöta nosar och tassar mot golvet. Gakkon hade en speciell plats i alla våra hjärtan och tomheten efter henne kommer att kännas länge. Overkligt. Tänk så snabbt det kan vända. Vilken ynnest det är att få dela sitt liv med en sån hund, så stolt och värdig och envis och klok. Nu fick vi inte ens 7 år tillsammans (hon skulle ha fyllt 7 år om nån vecka), alldeles alldeles för kort tid.

Nu måste jag ringa min moster som skulle ha rastat Gakkon idag kring lunch när jag var på jobbet. Det kommer ju inte att behövas. Så här tänker jag mig henne nu, frisk och hel med glansig päls, hel svans, hel rygg och många äventyr framför tassarna. Hon och  Jacki trivdes bra ihop medan Jacki levde, så kanske har de slagit följe med varandra? Hoppas det. Mina två mest älskade och speciella hundar är nu änglar tillsammans.

 

Marlene

20 april 2011 11:24

Tårarna flödar längs kinderna.... Tänker på dig nu, och din flock. Kram <3

http://yabastasiberianhusky.blogspot.com

 

Tina Persson

20 april 2011 11:44

Oj kram Kikki. Tycker G var så mysig hund och är glad att jag fick chansen att träffa henne.

 

Johanna W

20 april 2011 13:19

Så otroligt sorgligt! Jag gråter här.. Jag älskade Gakkon, var ju uppe i norr när du fick hem henne, lilla spelevinken! Påminde väldigt mycket om schäfern Kimmy jag hade här som jag släppte taget om förra sommaren. Också otursförföljd men så förbaskad glad och UNDERBAR ändå! Så vackert du skriver.. :'( *Blickar upp mot himlen och tänker på dom alla*

http://bittermelon.blogg.se

 

Linda S

20 april 2011 13:23

Åh nej..... Så vansinnigt sorgligt. Vackra avskedsord, förstår hur tungt det känns. Kram!

http://polarcollie.bloggagratis.se

 

angeline

20 april 2011 14:24

huvva vad jobbigt!jag lider med dig i texten du skrivit. jätte fint och ta hand om er!

 

Bamse och Valle

20 april 2011 14:35

Oj vad man tänker på er i denna svåra stund. Man kan unte med ord beskriva hur det känns när man måste ta bort en av sina 4 fota vänner. Många kramar

http://mrbamse.bloggagratis.se

 

mamma o resten i LA

20 april 2011 19:44

Himla trist, vi tänker på dej o Lars, många kramar från oss.

 

Anette

20 april 2011 19:49

Blir alldeles ledsen av att läsa detta, men jag misstänker att det inte är någonting mot vad du och Lars känner. Många stora kramar till er båda!

 

Ingela

20 april 2011 22:20

Tänker på er! Fruktansvärt sorligt :( hoppas Gakkon har det bra tillsammans med Jacki nu när hon slipper lida mer. Styrkekramar!

http://mittstudieliv.blogg.se

 

Martina

21 april 2011 20:19

Usch vad tråkigt... :( Lider verkligen med dig, hemskt att förlora en vän...
Kram

 

Anna

22 april 2011 23:25

När jag fick ditt mail om Gakkon för många år sedan förstod jag nästan direkt vem hon var! Och när jag fick se bilder förstod jag direkt; en långnäsa så lik alaskan huskyna hos oss! Din beskrivning av henne hade lika gärna kunnat gälla Wilma, ledarhunden jag hade, Felix syster.
Gakkon kom till dig av en anledning, och vad hon gav kommer du för alltid att minnas.

http://www.chiliways.se

 

Monica

23 april 2011 19:55

Stora, tröstande kramar från oss i söder!

http://tasssistanshundar.blogspot.com

 

mamma and the rest

24 april 2011 20:19

Hej, jag visade dina fina bilder till arizonaborna vi bor hos nu, de har sjalva 6 hundar rescueddogs allihopa. och hastar , asnor, 3 papegojor och en undulat. kramar fran oss alla.

 

linda & azi

24 april 2011 21:56

åhh tårarna kom... :( beklagar verkligen! stort kramar!

http://www.astirazalea.blogg.se

 

ulrica ö

26 april 2011 00:23

tårar även här. alltid så himla svårt, och jag bävar för de gånger som väntar när man står där inför samma. Men ändå skönt när man vet att inte något annat beslut finns att ta. Och tur att man har fler tussisar hos sig.. känner med er

http://www.malamute.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns lite underligt att skriva det här - ,men det är hög tid! Vi har flyttat vår hemsida och alltså även bloggen till http://nukutvi.wordpress.com men det går även att hitta dit via www.nukutvi.se fortfarande. De fem år vi har skrivit ihop här v...

Idag blev det bara en kort liten grilltur för oss, jag  med hundarna och sambon med skotern. Riktigt skönt i alla fall och vi hann med lite sol innan det började snöa. Hundarna verkade sugna på att springa men fick nöja sig med att springa ett par ki...

  Igår packade vi in oss i bilen - en rätt fantastisk packning om jag får säga det själv - 3 personer, 2 skotrar, en hundsläde, 7 hundar, och passande packning i vår Passat med släp + liten taxbox. Vi körde de 4-5 milen till Skoterhotellet i Umn...

Idag fick Giela följa med på sin första "fjälltur" på länge. Jag minns inte riktigt när hon senast var ovan trädgränsen men det var nog rätt länge sen då hon inte varit med på de lite mer fysiskt krävande turerna de senaste åren. Även om sträckan int...

Blev det så här istället. Skoter, släde, hundar och packning i en något överlastad bil. Glad påsk på er! ...