Tänk så snabbt livet vänder ibland. Igår kväll fick hundarna söka godis ihop vilket var populärt som alltid. Sen lite senare på kvällen gick Gakkon och jag en promenad med flexikoppel. Det småduggade lite (vilket hon var missnöjd över) men vi hade en mysig promenad. I några soliga backar hade det töat så mycket i skogen att vi kunde skritta lite i riset för att träna ryggmusklerna lite. Jag tänkte att det här är början på Gakkons bästa del av året. När vi kom hem fick de andra sova ut, och Gakkon kröp ner i fotänden på min säng. Hon gillade ju att få känna sig lite speciell och bli särbehandlad ibland. En helt vanligt och mysig kväll egentligen.

Imorse när jag vaknade så tänkte jag på att hon låg lite konstigt på golvet, men jag gissade att det bara var ryggen som var ovanligt stel. När jag gick in i duschen så gick hon ner för trappan, lite vingig även då. När jag sen kom ner så låg hon i hallen och såg ganska slö ut. Jag tog fram termometern och den visade bara lite över 35 grader...ojoj... Öppnade ytterdörren för att släppa ut henne innan andra åtgärder skulle vidtas, och då ville hon knappt resa sig själv. På vägen ut bajsade hon i farten och sen vinglade hon omkull på gräsmattan och orkade knappt resa sig...Jag fick stötta henne hela vägen in till hallen igen.

Där och då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt kunde vara och vi fick en akuttid direkt i Slussfors bara nån mil bort. På vägen dit tänkte jag att det kanske var slutet som närmade sig. Gakkon har haft sån otur sista åren, ryggproblem, mystiskt ont i ett framben, opererat analsäckar + svans, trasig tand, skavsår här och var osv. Magkänslan sa att det kunde vara nånting allvarligt. Jag hade hunnit med en snabb googling och läst att undertemp ofta kunde vara farligare än övertemp och det hade förstås fastnat i minnet...

När vi kom fram fick jag lyfta henne ur bilen och stödja henne hela vägen in. Anette konstaterade snabbt att buken var fylld av blod och att Gakkon i övrigt var mycket anemisk, därav tröttheten och vingligheten. Tandköttet var kritvitt i stort sett. Jag hade sett även tidigare att hon haft väl ljust tandkött ibland, men eftersom allt annat varit som vanligt så var det ingenting jag tänkte mer på då. Vi röntgade för att se om något gick att utesluta eller konstatera, men såg mest bara vätska, och att de flesta organen inne i bukhålan trängts undan från sina vanliga platser. Hennes gissning var att det kunde handla om en tumör i mjälten. De kommer tydligen utan direkta symptom men sen när/om de brister så har man värre problem. Med tanke på sjukdomsförloppet och det som syntes på röntgen (ingen mjälte synlig iaf) kunde det ju stämma.

När det visade sig vara blodfyllt i buken förstod jag att det faktiskt verkade vara så illa som jag befarat, och beslutet togs egentligen redan då. Om hon hade varit frisk i övrigt hade vi nog tagit chansen med en operation, men inte nu. Med tanke på hur svag hon var så trodde veterinären att hon kanske inte skulle överleva narkosen, och sen, om man nu lyckats operera, så hade det ju handlat om en stor operation med väldigt tuff återhämtningstid (om det varit en tumör som gått att operera dvs.) pga den stora blodbristen hon redan led av.  Beslutet var oerhört tungt men aldrig svårt att fatta. För Gakkons skull så var vi tvungna att sätta stopp och släppa henne fri.

Gakkon somnade lugnt och stilla uppe på bordet. Hon fick höra hur mycket vi älskade henne, att hon var världens bästa ledarhund, världens mest fantastiska hund, att ingen annan fanns som var som hon och att hon skulle hälsa till Jacki. Så speciell och fantastisk, otroligt personlig och klok och medveten om sin existens. Allt är ju sant, jag kommer aldrig att träffa en hund som henne igen. Nu sitter jag här hemma med de andra hundarna och försöker samla ihop bitarna. Vilken tur att de finns här i alla fall, mjuk päls, blöta nosar och tassar mot golvet. Gakkon hade en speciell plats i alla våra hjärtan och tomheten efter henne kommer att kännas länge. Overkligt. Tänk så snabbt det kan vända. Vilken ynnest det är att få dela sitt liv med en sån hund, så stolt och värdig och envis och klok. Nu fick vi inte ens 7 år tillsammans (hon skulle ha fyllt 7 år om nån vecka), alldeles alldeles för kort tid.

Nu måste jag ringa min moster som skulle ha rastat Gakkon idag kring lunch när jag var på jobbet. Det kommer ju inte att behövas. Så här tänker jag mig henne nu, frisk och hel med glansig päls, hel svans, hel rygg och många äventyr framför tassarna. Hon och  Jacki trivdes bra ihop medan Jacki levde, så kanske har de slagit följe med varandra? Hoppas det. Mina två mest älskade och speciella hundar är nu änglar tillsammans.