Några dagar har gått och det som hänt har sjunkit in. Gakkon lämnade ett stort tomrum efter sig. Så blir det väl alltid när stora personligheter lämnar ens liv. Lars är här nu och vi pratar mycketom Gakkon, fina minnen, tokiga saker, vad hon skulle ha gjort om hon var här med oss nu... underligt nog så känner vi inte bara sorg, utan även glädje och lättnad. Glädje över alla fina minnen hon gett oss, glädje över att vi fått dela våra liv med en sån fantastisk varelse, och lättnad över att hon slipper ha ont och får vara fri igen, inte begränsad av sin trasiga kropp.

Vi har kört lite släde sen sist, och senaste turen var i fredags morse uppe på fjället. Hade tänkt köra även igår morse men det blev inte. Nu har vi haft några vanvettigt varma dagar, igår var Lars och jag uppe på fjället med skotern och svettades. Vi satt i en lätt varm vind och till slut hade jag bara långkallingar och tröja på mig, satt barfota på kalfjället och svettades nästan... helt vanvettigt och det smälte förstås märkbart bara under timmarna vi var där. Helgen har fortsatt vara väldigt varm, så jag vet inte om det blir fler turer här hemma i år.

Nu kommer i alla fall några bilder från några av de turer vi gjort sen sist:

En av dagarna körde vi upp på fjället och sen runt på baksidan och sökte efter lite olika spår och platser. Vi körde på skaren utan spår att följa och hamnade plötsligt mitt i fjällbjörkskogen, där ledarhundarna fick sig en hel del nyttigt träning.

Det blev några riktigt fina turer och fina minnen. Där uppe på fjället kändes Gakkon ännu mer närvarande på nåt sätt, uppe i den fria vinden och de vackra vidderna. Hundarna skötte sig bra men spåren var rätt tuffa mot tassarna så de flesta fick sockar på. För att komma dit upp fick vi först ta bil 4-5 km upp, och när vi kom tillbaka till bilen var gränsen mellan snö och barmark mycket klar.

Imorgon åker Lars hem och jag och hundarna blir ensamma ett tag igen. Kaela verkar löpa nu igen, hennes löp har varit väldigt underliga sista halvåret, och Mintu är vanvettigt kär. Han vet nästan inte vart han ska ta vägen när hon är i närheten - mer kär än nånsin förut! Bäst att hålla ett öga på henne. Tack alla ni som hört av er och brytt er om Gakkon och hennes öde, det värmer på många sätt. Ni har hjälpt oss mycket på vägen att ta oss igenom alla tårar. Tack!