Idag var vi lite sega med att ta oss iväg. Klockan var efter 12 när jag började sela ut hundarna så för säkerhets skull packade jag ner pannlampa och lite andra mörker-grejor. Det börjar ju mörka kring tvåtiden nån gång redan. Giela fick vara hemma även idag. Vi körde mot fjället men precis som igår gick det väldigt långsamt och segt för hundarna. Alla jobbade dock på fint så vi fortsatte vår klättring uppåt, långsamt, men stadigt. Från oss och till Blaikfjället är det en klättring på över 400 meter och de ständiga backarna i kombination med dåligt glid gjorde oss till ett av världshistoriens långsammaste "spann på skoterled" tror jag! Det gick löjligt sakta men farten var i alla fall stadig...

I -15 grader var det ganska bekvämt och trevligt att glida omkring helt lugnt i allt det vackra. -15 är den perfekta temperaturen för både hundförare och hundar - tycker i alla fall jag! När man kör sakta har man dessutom två stora fördelar: 1) Mycket lättare att fotografera! 2) Man slipper fartvinden och förfryser inte ansiktet lika lätt!

När det började skymma var vi en bra bit från toppen men med pannlampan nerpackad hade vi ju inga tider att passa, utan fortsatte uppåt med vackert skymningsljus i ryggen.

Precis när terrängen började plana ut och vegetationen blev glesare, och vi närmade oss "Storfjällsmyran" så tittade månen fram! Den var inte riktigt full men väldigt nära, och riktigt vacker. Den höll oss sällskap en kort stund på vägen mot kalfjället. Sen försvann den in bland molnen och syntes inte mer.

Bakom granarna ser men den lilla "bullen" som är Blaikfjället

När vi kommit upp ovanför trädgränsen hade det börjat skymma och vi nöjde oss med utsikten där, utan att åka ända fram till den högsta punkten. Vi hade redan varit ute i 2,5 timmar enligt klockan! Samtidigt kändes det riktigt bra att få till säsongens första fjällutsikt efter en så tung och långsam tur. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop!

 Mintu börjar bli riktigt vass på att vända spannet på kommando, vilket är väldigt praktiskt många gånger. Den torra pudersnön fastnar väldigt lätt i tasshåret så när vi vände passade jag på att rensa alla 24 tassarna från isklumpar ännu en gång. Sen tittade vi lite på utsikten. När vädret är bra så ser man 7-10 mil eller liknande härifrån, men nu såg vi inte ens randen av fjäll vid horisonten. Ändå kändes det rätt mysigt att stå där uppe i skymningen och titta ut över vidderna tillsammans. När vi kommer upp ovan trädgränsen, sommar som vinter, så börjar mina hundar alltid att spana och speja och ser väldigt nöjda ut.

Vägen hem gick mycket snabbare (förstås) och efter ett tag fick pannlampan komma fram för att jag skulle se hundarnas rörelser ordentligt. Isklumpar i tassarna kan komma snabbt ibland och märks oftast på hundarnas rörelser som blir lite orena. Kaela var extra drabbad denna tur och den som oftast behövde få tassarna rensade av mattes varma (som sen blev kalla) fingrar.

På vägen ner såg vi flera ripor i full vinterdräkt. De första kom innan jag tagit upp pannlampan och jag märkte det på att hundarna gasade på och tittade ut över myren på höger sida medan de galopperade längs spåret. Det vita på fåglarna smälte effektivt in i snön så det enda jag såg var svarta små streck som viftade fram. =)

Efter över fyra timmar på spåren kom vi hem glada och nöjda lagomt till middag. Jag hade trott att hundarna skulle vara riktigt trötta. Även om det gick väldigt sakta så hade de ju ändå sprungit i fyra timmar i sträck (förutom is-borttagar-pauser). Istället kom hela gänget in i köket med stora leenden på sina ansikten, och Mintu började direkt med bus och hämtade sockar och vantar som han hittade. Nåja, det känns ju alltid bättre att komma hem med pigga hundar än dödströtta - men lite förvånad blev jag allt!

Imorgon är sista dagen i Blaiken för denna gång och en kortare slädtur har vi tänkt hinna med, den fjärde dagen i rad blir det, innan plikten uppe i Boden kallar på oss igen.

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.

Idag när vi kom hem från jobbet såg det ut så här i hundgården.

Ser ni Silvas lilla rumpa? Hålet börjar vara rätt djupt nu men som tur är verkar de inte vara på väg utåt, utan bara neråt. Idag var det svalt nog för att kvällens dragtur skulle kunna ske i fullt dagsljus! Härligt! Vi körde 4 km i medeltempo och alla trummade på fint och rutinerna satt hyfsat bra. Dessutom fick vi väldigt vackert väder på vår lilla tur!

Efter gick jag en kort promenad med alla hundarna i koppel och konstaterade snabbt att vi var mer än lovligt färgglada. Då har jag ju också fått smeknamnet "Påskpyntet" av min sambo pga min ibland väldigt färgglada hundträningsklädsel!

En FB-bekant som också sysslar med slädhundar gör jättefina armband som jag spanat in sen ett tag tillbaka. Det jag inte förstod tidigare var att de även har en himla smart funktion! Om man hamnar i ett läge där man behöver snöre kan man helt enkelt montera sönder armbandet och har tillgång till 2+ meter riktigt stark lina. När man kör hundar kan ju mycket tokigt hända, linor som går av, selar som behöver lagas, slädar som behöver spjälkas och knytas ihop... då är det ju supersmart att kunna förena ett snyggt armband med säkerhet! Det kan ju faktiskt förekomma en massa vardagssituationer också där en sån här sak kan vara bra att ha. Kika in här och läs mer!

Efter jobbet idag skyndade jag mig hem och kastade in alla hundar och selar och linor i bilen för avfärd mot Norriån! Där fick vi inte bara se dragträning med supersöta samojeder, utan även bekanta oss med ett helt nytt fordon - kallat Olle! Olle är en fd Renault 5 som byggts om för att vara barmarksvagn till ett gäng hundar. Tyvärr glömde jag att ta nån bild direkt på Olle, men han är i alla fall med på en bild längre ner... ett av däcken hade pyspunka så vi pumpade det fullt och spände sen ut mina 6 hundar för första gången denna höst! Tanken var att känna lite på Olles tyngd eftersom jag var lite rädd att han skulle kännas lite för tung, då de vagnar jag testat tidigare i liknande utförande känts väl så tunga för 6 hundar där inte alla ger allt. Så här såg han ut en gång i tiden...i alla fall!

https://www.google.se/search?q=renault+5&hl=sv&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=4soiUKboO8fP4QT4vYGgBQ&sqi=2&ved=0CFwQsAQ&biw=1441&bih=710

Söt va? Förutom däcken så behövde frambromsarna lite kärlek, parkeringsbromsen också, och ev. lite rostfix, men i övrigt kändes allting helt okej. Jag var lite fundersam inför start eftersom hundarna dessutom är så otränade nu, men när vi gled iväg så kände jag snabbt att Olle var väldigt passande för mitt lilla gäng och en förare, de klarade vikten bra å jag behövde inte bromsa så vansinnigt mycket heller. Uppförsbackarna fungerade också bra, och kommer ju att gå ännu bättre när hundarna börjar komma i form. Så här såg vi ut:

Vy från Olle

Vi körde 3 km vilket kändes väldigt lagomt som start. Halva sträckan nästan var en svag uppförsbacke å det kändes bra att få prova sånt också. Pälsklingarna var så glada! =) Sen hann vi surra en massa hund förstås, och det var extra kul att hinna prata lite mer med nån som har många samojeder och faktiskt använder dem aktivt som slädhundar - jättekul! Olle fick jag lämna på plats eftersom han inte rymdes i Caddyn, men vi ska hämta hit honom så snabbt som möjligt - det blev ett Olleköp! =)

Giela väntade i bilen medan vi körde och var kanske lika nöjd det med. Då kunde hon spana på söta samojeder istället för att dregla och börja flåsa. Dessutom känns det riktigt bra att ännu en gång ha bilen full med grejor! Linor, selar, karbiner och extragrejor huller om buller... nu är det snart höst i luften! =)

För ett tag sen fick jag en fråga om kapell till slädar. Jag sydde ju själv ett lite större kapell till Björkissläden för 1,5 år sen ungefär och det var mycket jobb! Jag blev nöjd emd resultatet på nästan alla sätt, men det låg väldigt många timmar och mycket material bakom. Det hade nog varit billigare att beställa nytt från nån som syr många, och då hade man även kunnat ha rejälare tyg som säkert hållit för ännu mer (en vanlig symaskin klarar ju inte hur tjockt tyg som helst)...men å andra sidan var det kul att göra (säger jag nu, då hade jag mest bara sjukt ont i ryggen)!

Om man har en mindre släde och mest vill ha slädsäck för att få med sig lite kläder, kanske fika, å annat smått å gott, så går det att göra allting mycket enklare! För några år sen sydde min mamma en enkel men mycket smart liten slädsäck till min lilla släde. Det tog bara ett par timmar att göra och hon sydde den av delar vi hade hemma. Tyget tror jag är poplin? Denna lilla slädsäck fäster man på släden med 6 små spännband, som förstås kan kapas av till precis rätt längd. Den består egentligen av en stor säck som man kan dra ihop (beroende på hur mycket som packats i den) och ett lock över (också justerbart till packningen) som ger lite stadga och även innehåller ett sittunderlag.

Sett från sidan ser det ut som en triangel ungefär. Nu monterade jag lite slarvigt i den här filmen, man kan spänna upp den bättre så att den sitter snyggare förstås. Så, här har ni ett enkelt sätt att sy en användbar och anpassningsbar slädsäck för dagsturer och små äventyr. Medan jag filmade så åskade det rejält så lilla Rossi ser lite fundersam ut i hundgården, om ni undrar varför det smyger omkring en småskraj gul hund i periferin... så greppa symaskinerna och sy!!!

Den här helgen har varit full av hundträning och hundrelaterade göromål - precis som det ska vara! Igår packade jag släden på taket och åkte upp till Överstbyn för slädfixardag. För min del blev det att byta några bultar, knyta om släden och olja in den med linolja - rå ska det vara - inget annat!

Förutom slädfix blev det förstås surr och fikande med trevliga brudar - å nog längtade vi lite till vintern där vi satt i alldeles för varm luft med spindlar överallt i gräset.

Imorse 09.00 var det dags för Mintu att simma. Han körde 20 minuter med jetswim några gånger och de sista minuterna i lina. Idag var han inte lika taggad när linorna åkte på utan bytte mest riktning, men tog nog ändå i lite extra. Så här ser Mintu ut när jetswimmen kör igång, ögonen blir liiiite större och rundare.

Kaela simmade 3x5 minuter idag och såg smått obekväm ut i vattnet som vanligt, men hon simmader för fullt och det blir verkligen effektiv träning. Rotax var med som sällskap bara och gnällde och gnydde medan han låg utsträckt på sidan och vilade...knasiga lilla hund!

När vi kom hem var det över 20 grader ute men mitt springschema krävde ett löppass denna dag, så jag snörde på skorna och tog med Giela, efter lite moget övervägande. Dagens pass bestod i att jogga lätt ett par minuter och sen öka tempot tills det kändes rätt jobbigt (90% av max typ), därefter ett par minuter rask gång - och sen samma sak igen tre gånger till. Oväntat nog kändes benen starka och pigga och jag kunde pressa mig betydligt mer än jag hade trott - härligt! Giela såg ut att klara värmen rätt bra hon med, och efteråt firade vi med att gosa lite o dikeskanten.

13.00 hade vi bestämt träff med sökgänget ute i skogen så det blev en snabb lunch efter joggingturen. Vi var 3 personer och 9 hundar, helt perfekt alltså! Rossi och Silva fick köra personsök och Rossi verkar ha blivit normal efter löpet igen. Hon hade ingen jättestuns i steget MEN hon gjorde i alla fall rätt saker i värmen med godkänt fokus - om än inte perfekt.

Dagens stora behållning för min del var Silva! Figgarna fick med sig leksaker och pipgrejor och vi diskuterade lite fram och åter vad vi skulle göra med den lilla tänkande och ibland svårmotiverade hunden. Eftersom hon älskar att springa så gick en av figgarna rätt långt in i en glesa skogen, kanske 50-100 meter? Min avståndsbedömning är så kass. I alla fall så sprang Silva som en liten piiil och sträckte ut de små benen allt vad hon kunde medan hon log med hela ansiktet. Att leka med tennisbollarna visade sig dessutom vara roligast av alla leksaker, så nu har vi kommit ett steg närmare att hitta ett koncept som passar unga fröken - att få springa mycket och leka med bollar hos roliga figgar! =)

Nalle fick ett spår och det gick precis lika bra som jag väntat mig, alltså hyfsat men inte perfekt...Nalle slår lite i spåret men å andra sidan kommer han ju dit han ska. Dessutom markerade han de två apporterna fint och blev överlycklig över pipleksaken i slutet. Hela den rosa pipgrodan försvann i hans mun när han omsorgsfullt bar den till bilen. Hihi! =)

Sist ut var Rotax och vi körde en ruta med bollar i. Värme gjorde säkert sitt för killen var inte helt fokuserad på jobbet och lite trög ibland, men sen blänkte det till och vi tränade en del på att komma med boll - släppa boll (fastän den är så rolig och piper) - få jaga en ny boll som matte kastar - komma och släppa den - få jaga ny boll osv.

När alla hundar fått använda sina små grå åkte vi ner till Svartsjön för att svalka av våra vänner. Rossi fick komma ut först av mina hundar och lekte lite med de andra kompisarna och blötte tassarna lite.

Sen var det Nalles tur. Eftersom lille Kaspian var med tog jag ut mina hundar en åt gången. Jag tror inte att det hade spelat nån större roll egentligen men det känns dumt att ta ut flera "nya" hundar i grupp i ett sånt läge när de är så mycket större. Även Nalle skötte sig fint och lekte glatt - helst av allt ville han att de andra skulle jaga honom - hans favoritlek!

Slutligen var det Rotax tur. "Sur-Silva" fick aldrig ens chansen då hon kan vara lite sur och grinig mot nya hundar ibland. Rotax brukar vara artig och trevlig men just idag hade han nog suttit och spanat in de andra lite väl länge...när bildörren öppnades flög han ut och nästan attackerade stackars Tweet i en vild hälsningsceremoni som direkt skulle bytas till tuffa lekar, tyckte Rotax alltså, Tweet verkade tycka att han var läääskig! När hon pep ifrån och visade hur otäck han var så bufflande han ändå vidare - totalt oartig! Ibland förvånas man av sina hundar, och det är nyttigt att minnas att det kan vara så, och vara beredd på det...

Tweet slapp undan jobbiga Rotax och istället kom laikan Anja ut. Genast byttes Rotax till sitt vanliga jag, hyfsat lugn och skötsam, vilken kontrast! Anja ville i alla fall inte leka med honom så de strosade mest på varsitt håll och spanade på grejor. Nu är kvällen sen och en väska ska packas för imorgon kväll åker jag på generatorkurs i två dagar! Det ska bli riktigt skoj på alla sätt även om jag kommer att sakna Lars och hundarna - dessutom bjuder Västerås på hyfsat svalt och trivsamt väder under vår vistelse enligt smhi - Yay!

Idag är det precis ett år sen Gakkon lämnade oss, hastigt och oväntat. Senast för nån dag sen pratade Lars å jag om hur overkligt det fortfarande känns. I mina tankar är hon bara på semester nånstans, det kan inte vara så att hon inte längre finns här på jorden. Hon var för vacker och speciell för att bara kunnna försvinna sådär snabbt.

Vi saknar vår långnos väldigt mycket och det känns fortfarande tråkigt att hennes liv blev så kort (nästan 7 år) och fick ett så tråkigt slut med alla sjukdomar som kom.

Bilden ovan är från november hennes sista vinter, när vi började kunna ha med henne på kortare slädturer igen efter all rehab efter ryggskadan. Här går hon i mitten med Mintu, men frambenshältan gjorde sig ju påmind ibland så även om hon gick framför släden sista säsongen, så var det ju långt ifrån fullt ut och faktiskt hade hon "vett" nog att hålla igen lite grann istället för att ge allt som hon gjort tidigare.

Just idag saknar vi vår stolta kloka Gakkon alldeles extra mycket. Vad hade jag inte gett för att få ha henne här igen hos oss, frisk och hel på alla sätt. Hade varit fantastiskt kul att åka ut på äventyr med henne och Mintu i led tillsammans. Kommer inte på många saker jag hellre hade gjort faktiskt...men det går ju inte... =(

Igår kväll lyckades vi ta oss ut med släden och spåren var faktiskt rätt fina eftersom det kommit ytterligare snö. Däremot höll inte skaren så obligatoriska sockar var nästan ett måste. Jag tog tid när jag selade ut alla sju (Giela var också med) och från att släden och linorna låg framme vid bilen tog det 18 (!) minuter innan vi kunde åka iväg! Det innefattade att ta ut hundarna ur bilen och sela på dem samt sätta på sockar på alla. Kändes som en evighet men det blir ju rätt många sockar även till ett mindre spann som detta.

Tanten fick gå med sitt BoT-täcke för att värma igenom kroppen ordentligt. Hon sliter ju ändå aldrig hårt så den extra uppvärmningen motsvarade nog inte ens hur varma de andra blir, de som verkligen jobbar.

Här passar även Silva på att visa upp sina blå sockar! Passformen gillar jag men däremot tycker jag att de blivit väldigt luddiga väldigt snabbt...? Har bara kört 2-3 gånger å de är alldeles lurviga nästan vilket inte känns optimalt alls.

Efteråt fick Giela en liten kvällspromenad och då såg jag plötsligt ett bekymmer! Hon hade på sig Silvas rosa Björkishalsband och nu var det bara en centimeter kvar av bandet som höll ihop. =( Det var synd för jag gillade detta halsband, men nu ligger det i soporna för jag vill inte vara med när det går sönder. Tror jag ska tvinga mig själv att sluta köpa Björkishalsband trots att de är lätta att hitta i affärerna och har fina färger, tyvärr håller de inte särskilt länge alls. =(

Ikväll ska jag träffa en barndomsvän, ja faktiskt en vän som jag legat på en filt med långt innan jag kunde gå eller ens resa mig upp, och äta sushimiddag samt njuta av en konsert med Frida Hyvönen här i Luleå. Det ska bli riktigt skoj! Hundarna får en automatiskt vilodag och imorgon hoppas vi kunna nöta lite mer på spåren. Säsongens sista slädtur närmar sig, frågan är bara vilken dag den kommer.