Giela börjar faktiskt vara gammal snart. Hon fyllde 11 å höstas och det är fortfarande väldigt vanligt att folk misstar henne för en unghund, men för oss som känt henne nästan hela hennes liv så börjar det märkas att hon inte är riktigt så ung längre. Förutom två knölar, en framme på bröstbenet och en på sidan, så har hon fått en liten hudutväxt under ena ögat, och så börjar tänderna se smått slitna ut. Just nu har hon fällt nästan all underull och då ser hon lite extra eländig ut, och kanske aningen äldre också.

Dessutom har hon faktiskt börjat säga ifrån i vissa lägen. I förrgår när vi tänkte åka ut med hela familjen och grilla så visade Giela med stor tydlighet att hon INTE villa följa. Lars skulle leda henne i selen från hundgården till släden (ett par meter) men hon drog i full fart mot ytterdörren istället. Nåja, i den åldern får man faktiskt välja ibland. Det var första gången hon slädvägrat med sån bestämdhet. Så hårt tror jag aldrig att hon dragit i en sele förut!

I övrigt är Giela väldigt pigg. Hon hoppar och skuttar fortfarande lika smidigt som vilken unghund som helst, men det syns att hon börjar vara lite stel i bakdelen när hon ska lägga sig ner ibland. Hon älskar att springa men ser kanske inte samma mening i milslånga turer längre, då går hon hellre på promenad eller far ut med skidor/cykel där man kan sträcka ut för fullt en stund och sen stanna och nosa lika länge om man vill.Giela är min andra hund som blir pensionär.

Att ta hand om en pensionär kan vara lite lurigt ibland, och precis som människor så har ju hundar så olika tur med hur deras sista år blir. En sak jag tror är jätteviktigt är att man aldrig stirrar sig blind på ett årtal. Alldeles för många drar in på hundens aktiviteter bara för att den fyllt 8, eller 10, eller kanske 12 år. Det bästa sättet att göra en hund gammal i förtid, är att hålla den i stillhet.

Vad ska man då göra med en äldre hund? Mitt tips är att köra på ungefär som vanligt så länge hunden vill och tycker det är skoj. Kanske får man vara lite extra noga med att hålla hunden varm, variera träningen och så tror iaf jag att det är extra viktigt med träning som stärker upp kroppen och håller ihop den ordentligt. Vi har just påbörjat simträning med Giela. Än så länge ser hon kanske inte överlycklig ut, men förhoppningsvis tycker hon snart att det är rätt kul.

Vad gör man då när hunden faktiskt visar att den inte längre vill eller kan som förr? Hemma hos oss brukar Giela få följa med på kortare slädturer på bra spår. Jag vet att hon inte uppskattar att klampa i djupsnö och spåra, så det försöker vi att undvika (i spannet iaf, åker vi skidor är det en annan sak). De turerna anpassas lite extra efter henne, farten hålls ner så att hon ser bekväm ut (brukar vara i trav) och längden brukar vara max 1,5 mil. Ibland ser hon inte helt lycklig ut då heller, men så länge hon är pigg kroppsligt så är det bra för henne att hålla igång kroppen, även om hon inte alltid har lust. I övrigt kör hon på precis som de andra, men får förstås lite extra promenader och annat eftersom det blir mindre drag för hennes del.

Även övriga aktiviteter går att anpassa till en gammal hund. När Jacki blev gammal och kroppen inte riktigt hängde med längre, så fick hon t.ex små uppletanderutor i enkel terräng, korta spår där det var lätt att gå, träning med enkla tricks. På så sätt kan en äldre hund vara med och känna sig delaktig och viktig även om man har yngre hundar som behöver mer aktivering. Medan de andra fick långa spår fick även hon ligga i bilen och vänta på sin tur, och sen när det var dags blev hon förstås precis lika överlycklig över att lyckas, fastän spåret bara var en bråkdel av vad hon spårat tidigare.

En annan viktig sak tycker jag är att göra hälsokontroller lite nu och då. Giela ska snart få en inbokad, för att kontrollera hur hon mår och om det är något speciellt vi behöver hålla ögonen på. Det är lätt att bli hemmablind ibland och förändringar som sker successivt kan vara enkla att missa. Om ett par månader när snön smält bort hoppas jag kunna anmäla Giela och mig till en viltspårskurs. Det är jag ganska säker på att hon kommer att älska. Förhoppningsvis finns en massa små hundar på kursen, och så får vi äntligen lära oss göra allting rätt från grunden. Giela älskar viltspår men vi har hittills inte haft möjlighet att gå en kurs, utan läst och frågat oss fram. Blir kul!

För övrigt hörde jag på hundsimmet där vi hänger om helgerna att de har en 10 eller 11 år gammal Grand Danois som simmar där! DET är häftigt! Denna hund tränar även Freestyle och verkar ha haft ett aktivt liv med bra fysisk träning, och då kan man också hålla länge!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Gielas födelsedag! Älskade tanten, min första husky, fyller 11 år idag! Fysiskt är hon i väldigt bra form, aldrig stel eller trött och skuttar som en liten valp. Men det märks att hon tycker att långa slädturer är lite meningslösa om ingenting roligt händer, och så har hon fått lite underliga delar om var hon vill sova och inte, nästan som början till en demens... =/

Under helgen var Lars här och vi åkte ut på fotosafari! Han har köpt en ny kamera så vi hade en massa spännande inställningar och grejor att testa. Han tog några riktigt bra bilder på humlor (närbilder). Det här är ingen närbild men den var rätt cool ändå på nåt sätt!

Sen åkte vi ut och tränade hundarna. Vi körde den vanliga rundan och hann precis hem innan regnet blött ner oss alldeles. Här nere syns de duktiga ledarhundarna Mintu och Nalle!

Älskade systrarna Kaela och Silva tar i från tårna!

Hundarna var glada att springa, och älskling var glad över att få köra fyrhjuling (han fick köra även utan hundar framför). Vi hade en riktigt mysig helg helt enkelt!

Under kvällen har hundarna fått älgben. Det är kul att ge såna ben ibland, med både hud, päls, senor, ben, kött och klövar, lite mer "utmaning" för hundarna helt enkelt. Jag passade på att filma sötisarna lite medan de gnager, sliter, slickar och tuggar. Tyvärr har hundar med starka käkar en förmåga att kunna krossa och flisa nästan alla ben, även stora rörben tar de sönder. Som tur är så verkar hundarna ha rätt mycket vett ändå, som Kaela i slutet t.ex Så länge de inte jäktas av nån annan kompis så spottar de ut de flesta benflisorna.

Sen har jag pratat lite med min kära vän Linda om det här med hundkörning, rutiner och träning. Med min första hund, Jacki, var jag ganska hård (mycket hårdare än jag är nu, men då var hundträningsklimatet ett helt annat i mitten av 1990-talet också), och noga med hur jag ville ha det. Med huskisarna har jag på nåt sätt släppt lite för långt på reglerna istället i vissa lägen. Ett sånt läge är passeringar... jag har fuskat och eftersom hundarna inte känts helt säkra att passera så har det fått vara så. De är inga katastrofer, men de är inte säkra heller, och så vill jag inte ha det!

Tanken är att gå ner på individnivå och börja där, lära in ett starkt "gå på" (som jag använder redan nu men det funkar si och så) och sen träna i grupp. Målet är att kunna lita på att hundarna passerar. Just nu passerar vi hagar och skotrar utan bekymmer, men roliga personer kan vara kul, och andra hundar är inte helt 100%...alls... Dags att styra upp det här och införa bra rutiner även på den fronten helt enkelt!

Idag ligger hundarna inne och gnager ben. Dvs alla utom Giela, hon vill helst vara kvar ute i hundgården ensam. När man ropar in de andra så står hon kvar mitt i rastgården och tittar mot hundgårdsdörren iställlet. Direkt man öppnat så hoppar hon in i kojan igen och ser så nöjd ut. Kan det vara så att tanten börjar bli lite senil? För nån dag sen trodde jag ju att Rossi lärt sig öppna ytterdörren (som första hund i gänget) men igår märkte jag att det var Giela som var tjuven! Hon hoppade mycket målmedvetet på dörrhandtaget för att få vara ute istället... tänk att man kan lära sig såna tokigheter när man nästan är 11 år gammal. Får se hur hon beter sig sen när vi kommer "hem" till Boden. I övrigt är hon pigg och rask som vanligt.

Solnedgången här utanför är ganska häftig. Jag försökte fånga den på bild men det är en sån solnedgång där kontrasterna gör att det inte går. Det är fortfarande rätt ljust ute och gräset är riktigt tokgrönt, himlen mörkgrå och så lyser det rosa/orange/gult i en strimma ovanför fjällen som ligger 4-5 mil bort ungefär. Riktigt fint! Bilden blev en mörk och blek kopia men så är det ju ibland...

Igår kväll började jag med en omfattande digital rensning. Min dator har länge klagat på att C: börjar bli fullt. Jag började med att avinstallera kanske 20 program som inte behövdes och sen började jag radera lite bilder. Jag har länge haft ovanan att göra nya mappar i fotomappen (ibland med datum, ibland allt från ett minneskort rakt in i en mapp osv) utan att radera och sortera så noga. Efter en timmes sortering inventerade jag och fick veta att jag hade 32960 foton på datorn... äldsta bilderna är från 2001 har jag för mig. Nu har operation rensa och sortera inletts.

Än så länge har jag lyckats vara snabb och rationell och inte fastnat för mycket i nån mapp... men visst väcker det tankar att titta igenom nästan allt man gjort de senaste åren. Mest tänker jag på Gakkon, tittar på bilderna hur hennes muskler ser ut, vilken sele hon har, om hon travar eller passar på bilderna, sträcker linan eller ser ut att kämpa. Det är konstigt hur blind man blir när man ser någon/något varje dag.

Om jag tittar på gamla bilder på henne reagerar jag oftast på hur stark och muskulös hon var! Hållningen var en annan och hon såg så stark ut. Så såg hon inte ut nu de senaste året/åren... när skedde egentligen förändringen? Just nu tittar jag på bilder från 2009 ungefär. Där travar hon på i stort sett alla slädbilder men det syns i galoppen att hon inte är helt bekväm, speciellt när det blir kurvigt eller går snabbt. Så lätt det är att vara efterklok. Så tydligt det faktiskt syns när man vet vad man ska titta efter. I efterhand känns det underligt att man kan "missa" en sån omvälvande omvandling.

På bilderna ser hon glad och lycklig ut och jag tänker också att jag inte skulle vilja ha ändrat speciellt mycket, eller kanske främst att Gakkon egentligen fick som "hon hade velat" under rådande omständigheter. Om jag vetat tidigare att hon faktiskt hade ont i ryggen så hade jag nog kört kortare turer, tänkt mer på hur, var och när... Det finns tider och turer som jag i efterhand kan känna dåligt samvete över, om jag hade vetat så hade jag inte pressat henne eller ens bett henne att genomföra de sakerna... Å andra sidan fick hon vara med och göra det hon älskade mest av allt så länge hon orkade. Sista året när hon ylade en stund inne i köket varje gång vi andra åkte iväg på längre turer... nä det var inte kul det heller.

Vad kan man lära sig av detta? Antagligen att alla hundar "pratar" på olika sätt. En del säger till när de har ont, andra mörkar enormt effektivt (som Gakkon) fastän smärtan måste vara rätt stor. Det gäller att titta efter små signaler, lyssna noga, känna sin hund och dess beteende, gärna titta på bilder/filmer från förr och kunna jämföra och VÅGA känna efter fastän dagarna flyger förbi. Mitt lilla huvudbry just nu är Mintu. Hans kropp rör sig inte normalt men enl sjukgymnasten är ingenting "fel". Alla hans syskon rör sig mer eller mindre konstigt (underlig passgång mm) och även mamma+morbror. Tror att älskade lillkillen ska få en höftröntgen i höst och sen får vi väl se vad som händer. Hoppas att han ska få bli en klok gammal ledarhund i mitt spann men tyvärr finns det nånting som säger mig att det kanske inte blir så...     

Tyvärr är huskies långt ifrån så skonade från sjukdomar och elände som många vill påskina. Det stora problemet är väl egentligen att ytterst få hälsoundersöker innan avel (pratar då främst om alaskan huskies och blandraser), och att de flesta hundar som får underliga symptom aldrig får en diagnos utan bara får "vandra vidare", antingen till sällskapshem eller till hundhimlen. Dessutom är de generellt väldigt smärttåliga de små pälsbollarna och många klagar inte i onödan. Dessutom är de vackra och billiga... det är ingen enkel kombination att ro iland!   

Idag firar vi världens gulligaste lilla huskytant Giela som fyller 10 år! Hon misstas fortfarande för att vara en unghund eller nästan valp...men nu är hon tvåsiffrigt gammal och det med bravur! Vi började dagen med en långpromenad ihop med Gakkon och tanterna såg ut att riktigt mysa ihop. Giela ääälskar fortfarande att möta andra hundar och steppar och ooooar fortfarande varje gång...=)

VinterGiela

En annan bild av Giela från i vintras

Den här bilden togs på Giela när hon var 2-3 år? Hon är sig i alla fall lik!

Imorgon åker jag med min klass till Jokkmokk och Vattenfalls träningscenter för att prova en massa coola saker. Blir riktigt skoj! Kommer dock att sakna min älskade Lars och mina pälsbollar. Som tur är så har han ledigt alla dagar jag är borta utom onsdag, så det kommer nog att fungera bra.

Har spenderat kvällen på allra bästa möjliga sätt! Körde en kort tur (max 3km) med Kaela-Mintu och Silva-Rossi. Vi körde max 7-8km/h och för det mesta gick det i skritt men alla fyra jobbade på hur fint som helst och slet som tokar hela vägen! De jobbade så fint att jag blev alldeles rörd och glad och efteråt tänkte än en gång, som jag gör varje vecka flera gånger, att livet med slädhundar är det bästa som finns!

Tidigare i år har de jobbat lite ofokuserat i väldigt låga farter framför bilen, men nu verkar den poletten ha trillat ner igen. Framför släde är det ju aldrig några problem. Dessutom tror jag att vi hade hjälp av lite vilda djur som sprang omkring i skogarna nu under kvällen. Fasen så härligt! Nu väntar sängen - gonatt!